Smulor från en stulen airbag

December 16, 2012

I pepparkakstider knäcker jag mitt egna hjärta och hoppas att det går i tre bitar. Turen ska jag använda till att önska mig fler stjärnfall på min svarta himmel…


-Axel för en stund sedan.

Det var kallt regnvatten i hjulspåren på vägen där jag stod stilla. Mitt i natten stod jag stilla, med bilen, på vägen med vatten i de spår där bilar dundrat fram under dagar, veckor, månader och år. Min önskan var att se ett stjärnfall. Istället märkte jag att min airbag var stulen och min blick stirrade lika tomt som innan in i den nakna svarta ratten. Efter en tom blick som varade i över 93 minuter kom jag på liknelsen. Ratten såg ut som våra själar med stora hål i och med fingeravtryck och handtag som svängt och tryckt sönder en hel del saker och ting. Vår själratt var välanvänd och det var strax dags för besiktning. Kanske var det därför som jag struntade i att ta på mig säkerhetsbältet samtidigt som jag hoppades på vattenplaning när jag åkte från den svarta himlen med en rivstart. Jag åkte mot ett annat mörker. In i det vilda där mörkrets demoner våldtagit mig varje kväll jag kommit hem under det senaste månaderna. Ibland våldtogs jag i mörkret under lunchtid.

Jag lindrade min spräckta kropp med fem låtsas propavan och bytte kostym för att dölja mina smärtor. Jag ruttnade inuti men hade ett vackert yttre. Jag andades i en fyrkant och log mot alla jag mötte.

Advertisements

Jag ligger vaken och tänker på DIG

October 11, 2012

Det är mörkt ute, fast ganska behagligt. Inombords är jag välsmord med välbehag och överlycka. Utanpå, en känsla som kryper sig in. Obehag. Vet inte om jag är fast besluten att göra något. Är rastlös. Ensam. Ensamheten gnager hål där obehaget sipprar in. Dripp. Dropp. Dripp. Dropp.

Som frätande kemikalier förpestas mitt huvud och bröst av min egen tankevärksamhet. Ingen treo i världen hjälper och jag kan bara hoppas att sömnen framkallad av utmattning mattar ut hela min tankegång. Jag vill istället börja springa. Springa mot dig! Med dig! Hand i hand. Du och jag mot världen! Inget annat betyder något. För mig. För mitt oss. För mitt dig. Du. Är. Allt. Som. Betyder. Något. För. Mig.

Ögonen svider av tröttheten och saltet. Läpparna berättar att det är salta tårar som nuddar tungan. Kinderna gör ont. Saltet är som kemikalierna. Jag är min egen största fiende. Keep your friends close and keep your enemies closer. Jag vill inte men handlar inte rationellt. Rationalitet är inget ord jag dagligen använder mig av. Jag har slutat hata. Ordet ska jag utplåna för att visa att min våran värld kan grönska även om löven är brandgula och blodröda både på träden och på marken.

Utställningstext tillsammans med en passande bild

February 9, 2012

Om jag hade varit i ett län mindre än min tankesfär hade jag trampat bort till dig och ditt Arcadia.

Jag var aldrig där men skulle hitta dit lika lätt som en kompass hittar norr. Jag hade frågat min läromästare efter handledning, guidence. Han hade på fullaste allvar ifrågasatt allt jag sa med en förståelse, som bara han kan sätta ihop med ifrågasättandet utan att skapa världskrig.

Jag kanske inte hade gått därifrån med svaret på livets mystiska frågor, men jag hade fått ledtrådarna som bara är ämnade för mig. Jag hade kunnat fortsätta ifrågasätta min varelse, men på ett nytt sätt. Jag hade gått därifrån med cykeln på min högra sida och ledtrådarna på min vänstra.

Men alla sagor har inte lyckliga slut och varken jag eller min läromästare är kvar på den plats som är mindre än våra tankesfärer. Han har dock gjort sig påmind. Ringt och ekat i mitt hjärta och i min själ. Men jag har inte förmått mig ringa tillbaka. Jag är delad i två. Ett samurajsvärd klyvde mig i två och jag är både rädd för att Arcadia inte längre är lika självklart och rädd för att jag inte ska förstå ledtrådarna. Jag vill inte gå vilse trots att kompassen i form av ett telefonnummer ständigt finns i min vänstra ficka.

Livstecken betyder saknad

July 2, 2010

Oro och självklar vetskap går sällan hand i hand. Men du är ett undantag som så ofta. En sann mästare i sig själv. Med brister, styrkor och vägar.

Prövningar på prövningar tar semester och jag sitter kvar och har lärt mig att besinna mig. Försvinner iväg i tankar värre än tystnad. Och jag sägs vara en drömmare trots jag är en sån som inte ens kan sova. Det finns regler men vi väljer att inte lyda.
På olika sätt från en och samma riskgrupp – en familj.

Tar till mig omvärlden efter en vecka med tankar på vad som hänt. Lever han? Hur lever han? Men lika stora frågetecken om frågetecknens existens. Jag gungar fortfarande mot den stora himlen från en lägenhet jag aldrig varit i.

Tankarna i huvudet som inte går att tyda. Allting är över. Över oss. Mitt sjättesinne är mer ett lid än en gåva. Tar mig upp på åtta efter en golvning presenterad i samarbete med ett bilmärke och målarfärg.

En kommentar och ett levnadstecken gör mig hel och fullständig till den grad som får mig att koka av välbehag och lycka. Levnadstecken, levande tillstånd, levnad, livstid, levnadslopp, tillvaro, existens, tillstånd, levnadssätt, leverne, verksamhet, verksamhet, företagsamhet, rörelse, fart, dynamik, rörlighet, uppståndelse får mig ändå bara känna ett ord. Saknad.

Saknar med en innebörd som bara vissa förstår. Det räcker gott för mig, som fransk senap på korv.

Saknad betyder kärlek, längtan och undran.

Lördagkväll och jag sitter och tittar på dig

May 1, 2010

Jag älskar dig så som jag är beväpnad. För dig gör jag allt och lite till.
Skjuter hål i molnen med mina palestinska hylsor och bildar pilar i de moln som liknar hjärtan.
Älskling, jag älskar dig så som parkbänken jag sitter och besinnar mig på har en skylt med texten “Axel och Kristina. Kristina och Axel.”
Du är mitt egna klubbhjärta med ditt namn inkarvat i mitt hjärta osm klubbmärke. När du pratar sjunger du min hymn och jag vill aldrig bli av med din lugna och fina stämma. Nära till skratt med djup och insikt är du den jag så länge drömt om.

Du är den där horisonten som jag och Quim så många gånger drömt och längtat till. Kvinnan som man ser men ändå inte ser och vet någonting om när man är mitt uppe i den gråa vardagen. Du är min oas som jag hoppas aldrig blir en bubbla som spricker.

Skjuta lavender

February 7, 2010

Jag ligger på en äng i södra Sverige. Sommaren bränner in fler fräknar än vad jag kan ana.
Jag skjuter lavender rakt in i blodet. Jag skjuter lavender bland valmoblommor som ännu inte fallit sönder. Den stark doften i mitt blod spränger alla blodets tunnelväggar och vips så har jag blod i hela mig. Men jag går varken sönder eller lagas till det bättre, samma men olik. Himmlen flyger bort och jag har en katt i magen som heter Jonas. Borås ligger flera tiotal mil bort och minnen från tiden när jag var två år gammal finns bara i himmlen och hos min pensionerade far. Himmlen flyger iväg och ersäts av nya himmlar. Himmlar kommer, himmlar går. Bredvid mig ligger inte bara en laddad lavenderspruta utan även du.

Du som i kärlek och du som i kärlek och vänskap. Du som i alla. Den enda som säger något är Mr Wind som pustar något i mina öron som är så obegripligt att jag till slut bara vill säga, “Compadre, speak up eller sluta förstöra min frisyr.”

Mr. Wind blir hes och ger sig av mot en halstablett och lämnar mig med en himmel som är här för att stanna.
“Well, I’m Axel nice to meet you” och en målande tanke får stanna kvar innanför pannbenet så jag kan känna igen Herr och Fru Himmel när vi språkas nästa lavenderspruta.

Och jag vill fortsätta knarka lavender rakt in i blodet för jag trivs här och nu. Jag låser upp min mobil och läser tre, fyra stycken meddelande från en doktor i Quimologi. “Hugo och ?” Jag svarar, “Julia”. Doktorn tappar talförmågan och jag ber honom plocka upp den igen och ger honom en bortglömd  titel, Gudfadern.

Gudfadern påminner om min egen filosofi och vips så är vi två. Minsta enheten är två

Både här och där…

January 17, 2010

Det sipprar jazz ur väggarna och jag sitter på sängkanten och stirrar ner på parkettgolvet. Jag kommer på mig själv och vaknar upp ur min lilla sidovärld. Datorns fläkt stör mig där den surrar värre än en tonårstjej på järnvägsstationen.
Jag är här, erkänner jag motvilligt och önskar mig en tidsmaskin både för resa fram i tiden men också för att kunna stoppa tiden. Jag försvinner bort i mina stirrande ögon igen. Parketten låter ögonen få en vilande punkt och jag är över 40 mil bort från mitt skal. Norr ut. Jag och mitt hjärta är vid den där horisonten som verkade vara både en oas och allt för långt bort för att ens fantisera om.

Men jag var där för ett tag sedan. Jag var där och fick en inbjudan om mer. Jazzen blir mitt eget soundtrack till väntan på att få springa in i horisonten igen. Väntan ger mig krupp och jag hoppas att jag ska tappa medvetandet för att kunna köras till akuten. Men det händer inte och jag får stå ut med mig själv i några dagar till.

– Axel, hur är det?
– Njaaaaaaaa, svarar jag mig själv och låter huvudet falla åt sidan likt ett av World Trade Centers torn när det rasade samman.
Jag läser sms från horisonten som är lika vackra som den de kommer ifrån.
Mina revben krackelerar av alla sprickor när både hjärta och välmående påminns om vad som väntar. Det känns som om bröstkorgen vill springa före de där 40 milen och lugna ner sig och finna lugn och ro.  Men skalet är min fångvaktare och jag får inte dansa med den jag vill.
Åtminstone inte här och nu.

Och jag blir en paradox.
Åtminstone här och nu.

Jag vill inte annat än att vara här och nu, men som vilken intellektuell som helst skulle poängtera är allt relativt. Så med ett krokigt finger pekar jag åt mig själv och säger, var både här och där…

Konstlad sfär

January 1, 2010

Det fanns prickar på din klänning varje gång jag tänkte på dig och en sommaräng i motljus. Med ett långt strå i mungipan sjöng ditt skratt nio liv medan du gick där och var balanserad, fin och bra. Jag flög på tok för nära solen i min egen konstlade sfär. Du blev mitt favorittidsfördriv både när jag var hos dig såväl som när jag svävade iväg och jag blev varm. Du visade mig stjärnor utan att veta om det och jag gav dom nya namn. Kristaller i mina ögon av det kalla vintervädret gav mig en klar, frisk och kall syn på mycket. Jag gav oss en plats i Karlavagnen och vi tankade tankar i varann.

Jorden snurrade likt en karusell, min kära vän, och rymden tedde sig som vår egen himmelsäng där vi låg och tittade upp och märkte att det inte var mycket vi förstod. Vi blev som barn på nytt igen och istället för att bli rädda för oändligheten såg vi stjärnorna du visade. Vi befann oss i ett konfettiregn. Jag hoppade och skuttade runt i bröstet på mig själv medan vi skålade igen med tankarna när vi funnit vägen hem till något nytt. Vi brann upp men levde kvar i ett konfettiregn.

Efter en tid av bara studerande av varandra tog vi fart och sprang i mörkret, mot de tända ljusens stad och rätt så snart nådde vi själva hjärtat. Det slog med dubbla slag och jag föll i dina armar. Känslan var total och vi lovade varann att vi aldrig skulle skiljas och vi trodde det var sant.

Klänningen och stjärnorna finns kvar. Jag ser Karlavagnen klart i natt igen med iskristallerna i mina ögonfransar. Jag kommer vakna söndagmorgon och se mig om efter dig, och finns du inte där blundar jag och ser dig ändå. Jag somnar om och drömmer om en annan söndag när du ligger i mina armar och sjunger ditt livs novell i elden och mot strömmen och morgonen blev kväll.

Det fanns prickar på din klänning varje gång jag tänkte på dig och en sommaräng i motljus. Med ett långt strå i mungipan sjöng ditt skratt nio liv medan du gick där och var balanserad, fin och bra. Jag flög på tok för nära solen i min egen konstlade sfär. Du blev mitt favorittidsfördriv både när jag var hos dig såväl som när jag svävade iväg och jag blev varm. Du visade mig stjärnor utan att veta om det och jag gav dom nya namn. Kristaller i mina ögon av det kalla vintervädret gav mig en klar, frisk och kall syn på mycket. Jag gav oss en plats i Karlavagnen och vi tankade tankar i varann.

Jorden snurrade likt en karusell, min kära vän, och rymden tedde sig som vår egen himmelsäng där vi låg och tittade upp och märkte att det inte var mycket vi förstod. Vi blev som barn på nytt igen och istället för att bli rädda för oändligheten såg vi stjärnorna du visade. Vi befann oss i ett konfettiregn. Jag hoppade och skuttade runt i bröstet på mig själv medan vi skålade igen med tankarna när vi funnit vägen hem till något nytt. Vi brann upp men levde kvar i ett konfettiregn.

Efter en tid av bara studerande av varandra tog vi fart och sprang i mörkret, mot de tända ljusens stad och rätt så snart nådde vi själva hjärtat. Det slog med dubbla slag och jag föll i dina armar. Känslan var total och vi lovade varann att vi aldrig skulle skiljas och vi trodde det var sant.

Klänningen och stjärnorna finns kvar. Jag ser Karlavagnen klart i natt igen med iskristallerna i mina ögonfransar. Jag kommer vakna söndagmorgon och se mig om efter dig, och finns du inte där blundar jag och ser dig ändå. Jag somnar om och drömmer om en annan söndag när du ligger i mina armar och sjunger ditt livs novell i elden och mot strömmen och morgonen blev kväll.

Den bortkollrade flyktingen

December 24, 2009

Jag känner mig som en flykting.

Jag flyr från mig själv och det är jag själv som är den tuffa, kalla och laglydiga gränspolisen som inte tillåter någon som helst känslomässig utsvävning utöver de lagar som nyligen vunnit laga kraft.
Lika svårt som att lära en gammal hund att sitta är det för mig att sluta fungera.

Jag går ensam på en stig bred nog för åtminstone en till, i öronen ännu en låt om kärlek som antingen håller livet ut eller som gått itu och om alla hjärtan som inte är där de borde. Jag bryr mig inte om att byta eller ta ur hörlurarna. För det är det enda som är där.
När solid var ett av mina namn blev det höst och mörk vinter och stigen var fortfarande bred nog för minst två. Men jag fotsätter att gå stigen, även om det känns som jag går mot enkelriktat, in i ett dött slut. Dead end.
Och som den hund jag är står jag egentligen bara stilla på stigen. Fastkopplad och kan varken sitta eller förmå mig att göra som jag skulle vilja göra, någonstans.

Jag skulle kunna ta av mig halsbandet, bli av med alla strypningar, stötar och ryck. Men var blir min berg och dalbana då av?
Jag tar av mig halsbandet och går runt området jag känner innan och utan sen jag var en liten knodd som hade en femväxlad cykel. Jag går runt och runt tills jag märker att jag till slut är den enda vars skoavtryck finns i den vita snön. Jag känner mig ännu mer ensam än när jag åtminstone var fastknuten med kopplet i ett träd, vid stigen bred nog för minst två stycken rätt så liktänkande.

Och vips så står jag fastfrusen i mina egna tårar som sipprat ner till skosulan och blivit ett med kylan i backen. Aint that a bitch… tänker jag och försöker förmå mig själv att vicka loss mig själv så jag kan gå tillbaka till kopplet och trädet och se på stigen som jag någon gång vill gå med någon annan, med några andra.
Så, som en skådespelardröm tar jag mig till mitt eget Hollywood mitt ute i skogen och försöker slå mig fram och lära av alla andra på tv och teaterscenen. Bara det att det är mörkt och ingen annan ger sig ut i skogen när det är kallt.
Så jag fryser fast igen och orkar inte bry mig längre.
Åtminstone på ytan.

Någonstans längre in fryser det till, så där så det sticker och gör ont och jag märker att jag inte längre är varmblodig. Känslorna som måste bort för att få komma tillbaka har gjort mig och mitt blod paralyserat. Jag känner mig som den mest osäkra killen i den mest osäkra åldern som tvingar sig till ett brev till Kamratposten för att fråga: Hej KP, jag känner mig kallblodig, ensam och osäker på hur det ska vara. Går alla igenom det här eller är det något som inte är som det stämmer med lilla jag?

Pojken som inte vågar sig ut i annat än mörker för att inte bli sedd. Det är bara det att osäkerheten stiger honom upp över öronen när han ser in i ljuset och i värmen där all gemenskap är lika välmående och fyllig som Pavarottis klang.

Kontrasten rik, fattig räcker inte till. Pojken känner sig inte riktigt hemma någonstans och vips slår det mig. Metaforen är jag.
Ensam, misslyckad och ingen eller inget att lägga kärleken i famnen på. Hur pass uttjatat det än är och hur många som använder det för att få napp på sin krok spelar ingen roll. Jag räknar dagar från och med jag-vet-inte-vad, till jag-vet-inte-vad. Men matematik har heller aldrig varit min starka sida och jag är fastfrusen i en syndaflod från ögonen igen.

Så försvann jag

November 30, 2009

I en ubåt, i en trädgård, i en radhusförort, i en stad sitter jag i tankar om vad som innerst inne räknas. Det enda som lyser är ubåten och mitt huvud som går i högvarv. På arton europallar i en ubåt sitter jag och stirrar ut i det mörka, tomma intet. Med tung och sällsynt andning och händerna krampaktigt på styrspakarna har jag bestämt mig bort för ett slag.

Så försvann jag.

Inte för att det spelade någon större roll om det var fiskar, fåglar eller äppelträd utanför mitt ubåtsfönster, men jag ville komma åt nygamla intryck. Jag bytte bort äppelträden mot kvinnofrisyrer som dansade magdans med mjuka svallande rörelser utanför mitt runda förarfönster. Lukten av kvinna och den ofrånkomliga parfym och hårvårdsproduktdoften trängde igenom plåten in i mina sinnen. Jag kom till horisonten och såg vad som kunde bli om några år, men tittade jag ut igen var det ebb och någon horisont syntes inte till. Men det gjorde mig ingenting. Min utflykt igenom ett landskap likt mitt eget men ändå ett nytt skapade nya stigar och tarmliknande former i hjärnan på mig. En utflykt betyder inte jakt och även om orden aldrig tänktes eller sades var allt underförstått i en symbios med drömmande romantik.

Ubåten blir i takt med att mina tankar flög i väg en rymdraket och jag skjuter i höjden.  Inget lock för öronen och ingen gravitation som kunde hålla mig nere existerar.

Så försvann jag.

Bort från de fuktiga dynerna till ett landskap av planeter med siluetter av kvinnokroppar. Min navelsträng höll mig kvar runt moderskeppet när jag utforskade den nygamla kvinnokroppen och glorian kring henne och hennes mage. När jag tittade ner mot världen i vilken mitt skal någonstans bor tänkte jag, det kommer bli lite trubbel. Ett nytt hus behöver nog byggas. För vad jag än kom hem med, utan, så är mitt hjärta stort nog att det nog inte kan rymma mer där det för närvarande bor. Ett höghus byggt av trä.