Archive for the ‘1’ Category

Smulor från en stulen airbag

December 16, 2012

I pepparkakstider knäcker jag mitt egna hjärta och hoppas att det går i tre bitar. Turen ska jag använda till att önska mig fler stjärnfall på min svarta himmel…


-Axel för en stund sedan.

Det var kallt regnvatten i hjulspåren på vägen där jag stod stilla. Mitt i natten stod jag stilla, med bilen, på vägen med vatten i de spår där bilar dundrat fram under dagar, veckor, månader och år. Min önskan var att se ett stjärnfall. Istället märkte jag att min airbag var stulen och min blick stirrade lika tomt som innan in i den nakna svarta ratten. Efter en tom blick som varade i över 93 minuter kom jag på liknelsen. Ratten såg ut som våra själar med stora hål i och med fingeravtryck och handtag som svängt och tryckt sönder en hel del saker och ting. Vår själratt var välanvänd och det var strax dags för besiktning. Kanske var det därför som jag struntade i att ta på mig säkerhetsbältet samtidigt som jag hoppades på vattenplaning när jag åkte från den svarta himlen med en rivstart. Jag åkte mot ett annat mörker. In i det vilda där mörkrets demoner våldtagit mig varje kväll jag kommit hem under det senaste månaderna. Ibland våldtogs jag i mörkret under lunchtid.

Jag lindrade min spräckta kropp med fem låtsas propavan och bytte kostym för att dölja mina smärtor. Jag ruttnade inuti men hade ett vackert yttre. Jag andades i en fyrkant och log mot alla jag mötte.

Skjuta lavender

February 7, 2010

Jag ligger på en äng i södra Sverige. Sommaren bränner in fler fräknar än vad jag kan ana.
Jag skjuter lavender rakt in i blodet. Jag skjuter lavender bland valmoblommor som ännu inte fallit sönder. Den stark doften i mitt blod spränger alla blodets tunnelväggar och vips så har jag blod i hela mig. Men jag går varken sönder eller lagas till det bättre, samma men olik. Himmlen flyger bort och jag har en katt i magen som heter Jonas. Borås ligger flera tiotal mil bort och minnen från tiden när jag var två år gammal finns bara i himmlen och hos min pensionerade far. Himmlen flyger iväg och ersäts av nya himmlar. Himmlar kommer, himmlar går. Bredvid mig ligger inte bara en laddad lavenderspruta utan även du.

Du som i kärlek och du som i kärlek och vänskap. Du som i alla. Den enda som säger något är Mr Wind som pustar något i mina öron som är så obegripligt att jag till slut bara vill säga, “Compadre, speak up eller sluta förstöra min frisyr.”

Mr. Wind blir hes och ger sig av mot en halstablett och lämnar mig med en himmel som är här för att stanna.
“Well, I’m Axel nice to meet you” och en målande tanke får stanna kvar innanför pannbenet så jag kan känna igen Herr och Fru Himmel när vi språkas nästa lavenderspruta.

Och jag vill fortsätta knarka lavender rakt in i blodet för jag trivs här och nu. Jag låser upp min mobil och läser tre, fyra stycken meddelande från en doktor i Quimologi. “Hugo och ?” Jag svarar, “Julia”. Doktorn tappar talförmågan och jag ber honom plocka upp den igen och ger honom en bortglömd  titel, Gudfadern.

Gudfadern påminner om min egen filosofi och vips så är vi två. Minsta enheten är två

Både här och där…

January 17, 2010

Det sipprar jazz ur väggarna och jag sitter på sängkanten och stirrar ner på parkettgolvet. Jag kommer på mig själv och vaknar upp ur min lilla sidovärld. Datorns fläkt stör mig där den surrar värre än en tonårstjej på järnvägsstationen.
Jag är här, erkänner jag motvilligt och önskar mig en tidsmaskin både för resa fram i tiden men också för att kunna stoppa tiden. Jag försvinner bort i mina stirrande ögon igen. Parketten låter ögonen få en vilande punkt och jag är över 40 mil bort från mitt skal. Norr ut. Jag och mitt hjärta är vid den där horisonten som verkade vara både en oas och allt för långt bort för att ens fantisera om.

Men jag var där för ett tag sedan. Jag var där och fick en inbjudan om mer. Jazzen blir mitt eget soundtrack till väntan på att få springa in i horisonten igen. Väntan ger mig krupp och jag hoppas att jag ska tappa medvetandet för att kunna köras till akuten. Men det händer inte och jag får stå ut med mig själv i några dagar till.

– Axel, hur är det?
– Njaaaaaaaa, svarar jag mig själv och låter huvudet falla åt sidan likt ett av World Trade Centers torn när det rasade samman.
Jag läser sms från horisonten som är lika vackra som den de kommer ifrån.
Mina revben krackelerar av alla sprickor när både hjärta och välmående påminns om vad som väntar. Det känns som om bröstkorgen vill springa före de där 40 milen och lugna ner sig och finna lugn och ro.  Men skalet är min fångvaktare och jag får inte dansa med den jag vill.
Åtminstone inte här och nu.

Och jag blir en paradox.
Åtminstone här och nu.

Jag vill inte annat än att vara här och nu, men som vilken intellektuell som helst skulle poängtera är allt relativt. Så med ett krokigt finger pekar jag åt mig själv och säger, var både här och där…

Den bortkollrade flyktingen

December 24, 2009

Jag känner mig som en flykting.

Jag flyr från mig själv och det är jag själv som är den tuffa, kalla och laglydiga gränspolisen som inte tillåter någon som helst känslomässig utsvävning utöver de lagar som nyligen vunnit laga kraft.
Lika svårt som att lära en gammal hund att sitta är det för mig att sluta fungera.

Jag går ensam på en stig bred nog för åtminstone en till, i öronen ännu en låt om kärlek som antingen håller livet ut eller som gått itu och om alla hjärtan som inte är där de borde. Jag bryr mig inte om att byta eller ta ur hörlurarna. För det är det enda som är där.
När solid var ett av mina namn blev det höst och mörk vinter och stigen var fortfarande bred nog för minst två. Men jag fotsätter att gå stigen, även om det känns som jag går mot enkelriktat, in i ett dött slut. Dead end.
Och som den hund jag är står jag egentligen bara stilla på stigen. Fastkopplad och kan varken sitta eller förmå mig att göra som jag skulle vilja göra, någonstans.

Jag skulle kunna ta av mig halsbandet, bli av med alla strypningar, stötar och ryck. Men var blir min berg och dalbana då av?
Jag tar av mig halsbandet och går runt området jag känner innan och utan sen jag var en liten knodd som hade en femväxlad cykel. Jag går runt och runt tills jag märker att jag till slut är den enda vars skoavtryck finns i den vita snön. Jag känner mig ännu mer ensam än när jag åtminstone var fastknuten med kopplet i ett träd, vid stigen bred nog för minst två stycken rätt så liktänkande.

Och vips så står jag fastfrusen i mina egna tårar som sipprat ner till skosulan och blivit ett med kylan i backen. Aint that a bitch… tänker jag och försöker förmå mig själv att vicka loss mig själv så jag kan gå tillbaka till kopplet och trädet och se på stigen som jag någon gång vill gå med någon annan, med några andra.
Så, som en skådespelardröm tar jag mig till mitt eget Hollywood mitt ute i skogen och försöker slå mig fram och lära av alla andra på tv och teaterscenen. Bara det att det är mörkt och ingen annan ger sig ut i skogen när det är kallt.
Så jag fryser fast igen och orkar inte bry mig längre.
Åtminstone på ytan.

Någonstans längre in fryser det till, så där så det sticker och gör ont och jag märker att jag inte längre är varmblodig. Känslorna som måste bort för att få komma tillbaka har gjort mig och mitt blod paralyserat. Jag känner mig som den mest osäkra killen i den mest osäkra åldern som tvingar sig till ett brev till Kamratposten för att fråga: Hej KP, jag känner mig kallblodig, ensam och osäker på hur det ska vara. Går alla igenom det här eller är det något som inte är som det stämmer med lilla jag?

Pojken som inte vågar sig ut i annat än mörker för att inte bli sedd. Det är bara det att osäkerheten stiger honom upp över öronen när han ser in i ljuset och i värmen där all gemenskap är lika välmående och fyllig som Pavarottis klang.

Kontrasten rik, fattig räcker inte till. Pojken känner sig inte riktigt hemma någonstans och vips slår det mig. Metaforen är jag.
Ensam, misslyckad och ingen eller inget att lägga kärleken i famnen på. Hur pass uttjatat det än är och hur många som använder det för att få napp på sin krok spelar ingen roll. Jag räknar dagar från och med jag-vet-inte-vad, till jag-vet-inte-vad. Men matematik har heller aldrig varit min starka sida och jag är fastfrusen i en syndaflod från ögonen igen.

Så försvann jag

November 30, 2009

I en ubåt, i en trädgård, i en radhusförort, i en stad sitter jag i tankar om vad som innerst inne räknas. Det enda som lyser är ubåten och mitt huvud som går i högvarv. På arton europallar i en ubåt sitter jag och stirrar ut i det mörka, tomma intet. Med tung och sällsynt andning och händerna krampaktigt på styrspakarna har jag bestämt mig bort för ett slag.

Så försvann jag.

Inte för att det spelade någon större roll om det var fiskar, fåglar eller äppelträd utanför mitt ubåtsfönster, men jag ville komma åt nygamla intryck. Jag bytte bort äppelträden mot kvinnofrisyrer som dansade magdans med mjuka svallande rörelser utanför mitt runda förarfönster. Lukten av kvinna och den ofrånkomliga parfym och hårvårdsproduktdoften trängde igenom plåten in i mina sinnen. Jag kom till horisonten och såg vad som kunde bli om några år, men tittade jag ut igen var det ebb och någon horisont syntes inte till. Men det gjorde mig ingenting. Min utflykt igenom ett landskap likt mitt eget men ändå ett nytt skapade nya stigar och tarmliknande former i hjärnan på mig. En utflykt betyder inte jakt och även om orden aldrig tänktes eller sades var allt underförstått i en symbios med drömmande romantik.

Ubåten blir i takt med att mina tankar flög i väg en rymdraket och jag skjuter i höjden.  Inget lock för öronen och ingen gravitation som kunde hålla mig nere existerar.

Så försvann jag.

Bort från de fuktiga dynerna till ett landskap av planeter med siluetter av kvinnokroppar. Min navelsträng höll mig kvar runt moderskeppet när jag utforskade den nygamla kvinnokroppen och glorian kring henne och hennes mage. När jag tittade ner mot världen i vilken mitt skal någonstans bor tänkte jag, det kommer bli lite trubbel. Ett nytt hus behöver nog byggas. För vad jag än kom hem med, utan, så är mitt hjärta stort nog att det nog inte kan rymma mer där det för närvarande bor. Ett höghus byggt av trä.

(Livets största sanningar ligger gömda i dunkla parenteser.)

November 29, 2009

Livets största sanningar ligger gömda i dunkla parenteser. Jag har läst det och jag fick veta det i en parantes. Jag blir lika hoppfull som livrädd. Rädd för ett liv utan det jag vill vara så hoppfull om. Men grunden som blivit en bas står stadig när det blåser och jag säger högt till mig själv samtidigt som jag tittar bort mot horisonten och rycker på axlarna, c’est la vie! Den som får rätt får rätt och jag kommer bli lycklig med det jag har. Mycket händer utan att jag tänker på det i parentesen och låter jag mycket av det få bero kan sanningar bli verklighet.

Fuck time, turn this.

Livets största sanningar ligger gömda i dunkla parenteser. Det låter farligt och jag känner som om jag fått veta något i underground-miljö. Jag vet inte om det är jag som ska vara Jack Bauer, eller om det är Jack Bauer jag ska försöka hålla mig undan. Meningen sitter fast i huvudet som lappen på anslagstavlan jag inte får glömma. Den går med mig vart jag än går. Som Karl-Bertil Jonsson säger det högt för sig själv, att ta från de rika och ge till de fattiga, sitter meningen där på näthinnan.
Livets största sanningar ligger gömda i dunkla parenteser.

Livet, det du lever nu, dess största sanningar, de ligger gömda, gömda i dunkla parenteser. Jag bryter ner den, meningen, men kan inte annat än att se den som ljuset långt borta i slutet av tunneln.

Jag tänker låta den bero, för det är det den ska. Det är sådant som märks när den sätter sig som den gjorde.

Some people knows, others….well, I don’t know

November 28, 2009

Katastrofbomber fläker upp min hud som är lika känslig som ett febrigt hudlager. Paniken och uppgivenheten blandas i en hemmagjord bomb. Jag har varken ork eller vetskap om var jag ska börja. Jag är blind och ser allt utom det jag borde se och lägga märke till. Det blåser och jag vill inte gå. Det regnar dessutom och jag vill bara stanna inne och inte lägga märke till var jag är. En destruktiv handling som blir räddaren i nöden för den stund jag försöker leva i.

Som en bok om ett krig som alla redan skrivit orkar jag inte hänga med i alla svängar och kastar mig i diket, utan att bry mig om vart fordonet fortsätter. Mörkret gör sitt och jag vet varje gång mörkret sköljer över mig precis vilka som skulle kunna lysa upp mitt ögonblick. Jag fryser aldrig.

Från människorna som känner mig allra bäst till de nya som ser mig för den jag vill vara. Med många är det sällan jobbigt att vara sig själv, med andra en ständig kamp för överlevnad.

Mina tår och tånaglar är ömma för jag slår varje höst i trötthetströskeln. Jag tar mig över den och blir mätt på samma smaklökar och deras gryta dag efter dag. Jag har svårt att skilja på saker och domsagor. På måsten och skyldigheter, inandningar och utandningar, sömn och vaket.
Ibland blir jag prisad, ibland vill jag slakta mig själv. Men med tack vare och på grund av i samma mening finns jag kvar i båda, och det jag inte lär mig kanske kan präntas in imorgon. Listan är lång och vems förlust det är vet jag inte.
Jag jobbar inte med mig själv, mig själv jobbar med jag och jag är lika förvirrad och svår som du tänker att jag är när jag sitter i min säng och skriver ner min bröstkorg.

Jag vill också kunna ses hela tiden. Åka på utflykt till berget, till fiket och äta bacon tillsammans med dig som jag gjorde när min mamma lagade mat. Du är bäst och jag ska inte skrämma bort dig.

Jag vill bli klassiker, bara det att jag inte kunnat bli det ännu. En telefonavlyssnare hade inte förstått ett ord av vad vi tyckte sa och betydde så mycket mer när vi satt där tysta i var sin del av Sverige. Värmen är alltid återkommande i allt jag ska ta i, ibland gäller det bara att påminna sig själv om det.

E

November 27, 2009

Jag vill skriva tt inlägg utan bokstav n ” ”. Bokstav n b tyd r d m på franska.  n hyllning till alla d  som finns i hjärtat m n int  i mitt blickfång. D t ska bli  n hyllning till d  som jag saknar och b höv r.
D t går att hylla människor på många sätt, m n lika svårt att hylla fl ra stora människor på  n och samma gång utan att någon ska bli försummad på något sätt.  n utmaning som blir jag vill b mästra på  tt nytt sätt. Hyllningarna inom mig tar aldrig slut…

När jag kom gå nd  mot mig själv på d n där skogsväg n som jag cyklad  på när jag var barn sammanstrålad  jag i  n varm känsla av logik. Någonstans g nom liv t komm r jag att möta alla ni som b tytt och b tyd r något för mig. Jag tar i hand m d mig själv och omfamnar s n mig själv för att liksom b hålla värm n hos mig. Minn n svik r mig sällan och jag s r ing n logik i vad som skull  få mig att glömma människor som ni. Hur lång  ll r kort min r sa blir bryr jag mig int  om, för möt na m d  r komm r att komma när d  komm r. Så jag skickar d tta br v till alla som  n propaganda br vbomb.

Öv rskrift: Kära, älskad  vän

D t här är  tt m d lland  som du bara ska ta till dig som  n påminn ls . Snart s s vi nämlig n.
Vi s s när vi s s, int  i någon slags pr ss och dålig anda säg r jag d t. Jag säg r d t för att jag är 100% säk r på min sak. Du har b tytt myck t och jag vill vara dig nära för att försöka tacka dig för att du finns. Myck t hoppas jag är självklart, m n min kärl k till dig,  r och alla ni på  n och samma gång.
Så varj  gång jag b tonar d t  ft r  tt av alla m ntala  ll r fysiska samtal så kan du ta d t till ditt hjärta. Jag älskar dig.

Stora människor då, nu, alltid

October 28, 2009

Två långa sms senare satt jag där likt en trisslotts förtrollning rikare och tänkte “plötsligt händer det”.
Mycket drar ut på tiden.
Vissa med mer eller mindre goda utgångar.
Andra med klockan som största fiende, tätt förföljt av demonen som sinkar mig med gummiband där jag försöker hålla jämnt tempo med övriga världen.
Jag och Läromästaren sätter oss ner som vi ofta gör, men ändå så sällan och lyssnar på varandras anekdoter.
Finklädda unga män som genom sin dåtida herrklubb hyllar det gamla.
Det blir fyrverkerier, fyra ögon, bultande hjärtan, årstider och hjärtesorg som läkt. Med hjälp av ett eller några stycken stygn läkt och blivit fina gamla minnen och tankar om små detaljer, celler, händelser och frön som man likt genbanken på Svalbard vill ta med sig in i framtiden.
Komplicerade saker, människor, händelser, tankar och smärtor ses som något vacker där vi sitter framför en sprakande eld i varsin vackert skön fåtölj.
Jag vill vara en åhörare och en berättare, i tur och ordning, utan någon som helst demon som håller mig eller Läromästaren tillbaka. Ordet är fritt, känslor och tankar med.
Dåtidens kärleks-arcadia är här och nu där vi sitter.
Läromästaren berättar med ordsammansvettsningar som förblir svetsade i varandra för alltid i min hjärnbark och bröstkorg.
Jag sitter och undrar blint varför hans dåtid inte är en ända stor nutid.
För min gode vän har aldrig varit något annat än en stor underbar lysande gestalt som visat sig mer mänsklig än övriga världen.
På väg upp ur fåtöljen, hem, i säng, tänker jag på hur dåtid var nutid, hur nutid blev dåtid och fascineras över kurvorna som man alltid hitintills gått in i i alldeles för hög fart.
Likt vilken cyklist som helst i Tour de France som kraschat är nyckelbenet brutet, fördärvat och smärtan är här och nu.
Hjälmen är tangentbord, Läromästare, likasinnade och fördärvet. Smällen kommer krossa skallen men där jag går hoppas jag plötsligen på att just den ska bli den finaste då-resa som jag någonsin kommer att kunna berätta på nästa träff.

Vi åker förbi ett slott i skymning, utflykten till platsen som var då och skulle blivit ett nytt nu försvann i mörkret och vi hann inte dit. En annan gång säger vi båda och för en gångs skull så tror jag rakt igenom hela kroppen att det inte är bara ord. En annan gång. Tills dess har jag alltid den där gången att återvända till. Istället något som så ofta alltid var. God mat, en liten promenad, mys i en soffa och en lång okomplicerad jag-älskar-dig-fortfarande-i-dåtiden-och-låt-oss-båda-fortsätta-göra-det-kram innan jag sätter mig i bilen. Ett band är just nu mer än fyra mil långt. Från en säng i en liten stad vid ett stort vattendrag, till en lägenhet i en storstad. Ett band som jag ska vårda ömt. Ett band som jag ska visa upp för Läromästaren som den finaste då-tiden jag någonsin varit med om. Bandet rullas snart ihop och tänder ett ljus vid en väldigt fin plats som alltid kommer besökas med ett oändligt stöd…

Life, oh life, oh life

October 6, 2009

Min kalender är tyngre än andningen då en katt myser ner sig i halsen på en astmatisk kattallergiker. Visa kvinnor och män, mamma och pappa, morfar, farmor, säger till mig “boka inte in och planlägg ditt liv” med uppmaningen att jag bör skriva upp just det.
– Axel, din kalender ter sig bättre om den bara är själva pärmen. Men vad vet jag om kalendrar? Jag har aldrig ägt någon. Vad vet jag om livet? Jag har aldrig levt något. En försupen granne stannar mig med sin stora hand på min axel. Han tittar mig djupt vindögt i ögonen och frågar: Vad heter dina kalenderflickor? Inte fan vet jag, rycker jag på axlarna så hans hand försvinner bort från mig. Jag går och muttrar för mig själv, varför skulle jag veta det? Jag vet ingenting om kvinnor. Jag är inte från Venus.
Jag tappar aptiten samtidigt som jag ger upp och bara inser att jag sitter fast i gyttjan som sträcker sig upp till naveln på mig. Det enda jag vet är vänner, för jag brukade vara en. Men morfar har lärt mig annat. ”Man ska se efter sig själv och göra det man måste. Resten har man inte tid med.” Man lever bara en gång, som en yngre tjej sa till mig i hopp om att få mig i säng för allt vi inte hann med den där kvällen vi slog följe men inte hamnade i varandra.
Jag frågar mig själv på min axel, bryr mig inte om vilken version; den onda eller goda, som svarar:
Är det därför jag gång på gång känner av myrorna i brallan och ger mig av?

(inget svar)

Hur dum får jag vara egentligen? Trots ingenting är som det inte var förr borde jag ju sett det uppenbara. Hur dum får jag egentligen vara?
Jag gräver mig upp ur gyttjan och beger mig till Stora torget för att låta folk spotta och skrika på mig. DU ÄR JU FÖR DUM I HUVUDET DIN INBICILLA JÄVLA NOLLA! HUR FAN KAN DU INTE FÖRSTÅ NÅGOT SOM INGEN VISAT ELLER SAGT? DU ÄR JU TOTALT VÄRDELÖS.

Värde lös. Utan värde. Inget av värde.

Jag torkar av mig alla ord, loskor och blickar och oddsar femtio kronor på det idiotiska. Vinner jag köper jag en ny tung kalender. I kattskinn.