Posts Tagged ‘kärlek’

Den bortkollrade flyktingen

December 24, 2009

Jag känner mig som en flykting.

Jag flyr från mig själv och det är jag själv som är den tuffa, kalla och laglydiga gränspolisen som inte tillåter någon som helst känslomässig utsvävning utöver de lagar som nyligen vunnit laga kraft.
Lika svårt som att lära en gammal hund att sitta är det för mig att sluta fungera.

Jag går ensam på en stig bred nog för åtminstone en till, i öronen ännu en låt om kärlek som antingen håller livet ut eller som gått itu och om alla hjärtan som inte är där de borde. Jag bryr mig inte om att byta eller ta ur hörlurarna. För det är det enda som är där.
När solid var ett av mina namn blev det höst och mörk vinter och stigen var fortfarande bred nog för minst två. Men jag fotsätter att gå stigen, även om det känns som jag går mot enkelriktat, in i ett dött slut. Dead end.
Och som den hund jag är står jag egentligen bara stilla på stigen. Fastkopplad och kan varken sitta eller förmå mig att göra som jag skulle vilja göra, någonstans.

Jag skulle kunna ta av mig halsbandet, bli av med alla strypningar, stötar och ryck. Men var blir min berg och dalbana då av?
Jag tar av mig halsbandet och går runt området jag känner innan och utan sen jag var en liten knodd som hade en femväxlad cykel. Jag går runt och runt tills jag märker att jag till slut är den enda vars skoavtryck finns i den vita snön. Jag känner mig ännu mer ensam än när jag åtminstone var fastknuten med kopplet i ett träd, vid stigen bred nog för minst två stycken rätt så liktänkande.

Och vips så står jag fastfrusen i mina egna tårar som sipprat ner till skosulan och blivit ett med kylan i backen. Aint that a bitch… tänker jag och försöker förmå mig själv att vicka loss mig själv så jag kan gå tillbaka till kopplet och trädet och se på stigen som jag någon gång vill gå med någon annan, med några andra.
Så, som en skådespelardröm tar jag mig till mitt eget Hollywood mitt ute i skogen och försöker slå mig fram och lära av alla andra på tv och teaterscenen. Bara det att det är mörkt och ingen annan ger sig ut i skogen när det är kallt.
Så jag fryser fast igen och orkar inte bry mig längre.
Åtminstone på ytan.

Någonstans längre in fryser det till, så där så det sticker och gör ont och jag märker att jag inte längre är varmblodig. Känslorna som måste bort för att få komma tillbaka har gjort mig och mitt blod paralyserat. Jag känner mig som den mest osäkra killen i den mest osäkra åldern som tvingar sig till ett brev till Kamratposten för att fråga: Hej KP, jag känner mig kallblodig, ensam och osäker på hur det ska vara. Går alla igenom det här eller är det något som inte är som det stämmer med lilla jag?

Pojken som inte vågar sig ut i annat än mörker för att inte bli sedd. Det är bara det att osäkerheten stiger honom upp över öronen när han ser in i ljuset och i värmen där all gemenskap är lika välmående och fyllig som Pavarottis klang.

Kontrasten rik, fattig räcker inte till. Pojken känner sig inte riktigt hemma någonstans och vips slår det mig. Metaforen är jag.
Ensam, misslyckad och ingen eller inget att lägga kärleken i famnen på. Hur pass uttjatat det än är och hur många som använder det för att få napp på sin krok spelar ingen roll. Jag räknar dagar från och med jag-vet-inte-vad, till jag-vet-inte-vad. Men matematik har heller aldrig varit min starka sida och jag är fastfrusen i en syndaflod från ögonen igen.

Stora människor då, nu, alltid

October 28, 2009

Två långa sms senare satt jag där likt en trisslotts förtrollning rikare och tänkte “plötsligt händer det”.
Mycket drar ut på tiden.
Vissa med mer eller mindre goda utgångar.
Andra med klockan som största fiende, tätt förföljt av demonen som sinkar mig med gummiband där jag försöker hålla jämnt tempo med övriga världen.
Jag och Läromästaren sätter oss ner som vi ofta gör, men ändå så sällan och lyssnar på varandras anekdoter.
Finklädda unga män som genom sin dåtida herrklubb hyllar det gamla.
Det blir fyrverkerier, fyra ögon, bultande hjärtan, årstider och hjärtesorg som läkt. Med hjälp av ett eller några stycken stygn läkt och blivit fina gamla minnen och tankar om små detaljer, celler, händelser och frön som man likt genbanken på Svalbard vill ta med sig in i framtiden.
Komplicerade saker, människor, händelser, tankar och smärtor ses som något vacker där vi sitter framför en sprakande eld i varsin vackert skön fåtölj.
Jag vill vara en åhörare och en berättare, i tur och ordning, utan någon som helst demon som håller mig eller Läromästaren tillbaka. Ordet är fritt, känslor och tankar med.
Dåtidens kärleks-arcadia är här och nu där vi sitter.
Läromästaren berättar med ordsammansvettsningar som förblir svetsade i varandra för alltid i min hjärnbark och bröstkorg.
Jag sitter och undrar blint varför hans dåtid inte är en ända stor nutid.
För min gode vän har aldrig varit något annat än en stor underbar lysande gestalt som visat sig mer mänsklig än övriga världen.
På väg upp ur fåtöljen, hem, i säng, tänker jag på hur dåtid var nutid, hur nutid blev dåtid och fascineras över kurvorna som man alltid hitintills gått in i i alldeles för hög fart.
Likt vilken cyklist som helst i Tour de France som kraschat är nyckelbenet brutet, fördärvat och smärtan är här och nu.
Hjälmen är tangentbord, Läromästare, likasinnade och fördärvet. Smällen kommer krossa skallen men där jag går hoppas jag plötsligen på att just den ska bli den finaste då-resa som jag någonsin kommer att kunna berätta på nästa träff.

Vi åker förbi ett slott i skymning, utflykten till platsen som var då och skulle blivit ett nytt nu försvann i mörkret och vi hann inte dit. En annan gång säger vi båda och för en gångs skull så tror jag rakt igenom hela kroppen att det inte är bara ord. En annan gång. Tills dess har jag alltid den där gången att återvända till. Istället något som så ofta alltid var. God mat, en liten promenad, mys i en soffa och en lång okomplicerad jag-älskar-dig-fortfarande-i-dåtiden-och-låt-oss-båda-fortsätta-göra-det-kram innan jag sätter mig i bilen. Ett band är just nu mer än fyra mil långt. Från en säng i en liten stad vid ett stort vattendrag, till en lägenhet i en storstad. Ett band som jag ska vårda ömt. Ett band som jag ska visa upp för Läromästaren som den finaste då-tiden jag någonsin varit med om. Bandet rullas snart ihop och tänder ett ljus vid en väldigt fin plats som alltid kommer besökas med ett oändligt stöd…

Swartlings första symfoni, Folie à deaux.

July 26, 2009

Dirigenten knackar taktpinnen i notstället och sorlet inne i salen försvinner lika snabbt som livet kan passera framför en ledsen själ.

Jag knakar tårna, sen fingrarna. Går mot dörren där hon redan står och väntar otåligt på att komma iväg. Stadens stora konstmuseum har kommit över en samling målningar av Van Gogh. Han som skar av sig örat för kärleken.

En harkling, en hostning och ett tappat program för kvällen. Annars är det tystnad som råder och alla sitter och väntar. De äldre, vana, blundar och väntar på att få försvinna för en kort stund. – Lite terapi innan jag ska lämna ovansidan av jorden, förklarar en gammal man lågröstat för sitt barnbarn när han blundar och slappnar av med ett försiktigt, nästan oanträffbart leende.

Vi har båda klätt upp oss för att hedra allt och alla. Hon har på sig sin nya jacka och sina nya fina skor. Det riktigt strålar om henne. Mer än vad solen värmer känner jag värme och glädje att få gå bredvid henne. På väg in i ett minne för livet, för oss båda tar jag hennes hand i min.

Stråkarna börjar försiktigt och mjukt spela de första försiktiga och mjuka tonerna. Barnbarnet försvinner han också. Alla utom jag försvinner bort. Jag är redan borta. Jag vet varenda ton och kan det en och halvtimme långa stycket utantill och kan ta vid där själen, minnena och humöret sist avstannade.

Som fötter blir mjuka av sanden på en sandstrand blir hålla handen i allt detta balsam för själen. Fåglarna syns inte till men deras sång ger vårdagen en helt annan helhet och vi strosar ner mot museet. Minnet för livet har redan börjat.

Minnen och intryck i en utsåld sal briserar och flyger ut i den bekvämt kalla luften. Öronen är allt som håller det parallella livet vid liv. Reminiscenser i huvudet på åhörarna öppnar ögonen på en efter en bland åhörarna. Med kvällens program fick de alla ett svart anteckningsblock och en penna.

Jag hade alltid undrat om han förlorat ett av sina sinnen med örat som försvann till sin käresta. Eller om det bara blev en annan förståelse och influens. Min älskade började springa ikapp i tankebanorna och helheten blev liksom än mer hel på väg till det nu också det lite mystiska.

Sakta, sakta byggs symfonin upp. Dirigentens taktpinne målar mjuka båglinjer i luften och tonerna som efterföljer hans linjer bäddar in allt i balsam för själen.

Vi bestämmer oss för att inte komma på något definitivt svar till Van Goghs upplevelser och sinnen, utan bara olika alternativ. Men jag går ändå i en parallell tanke om att skära av mig ena örat till min käresta.

Fagotter och stråkar, tuba och cello. Allt rymmer upp allt, och allt är det enda som existerar. Andningen behövs inte. Hjärtat får ny kraft och kärlek.

Jag håller tanken för mig själv och låter den nog förbli en tanke, tänker jag. Jag vill inte störa sinnesstämningen och det skapande minnet men något så drastiskt och kärlekskrankt. Vi pussas och blir än mer verkliga på något märkligt folie à deaux sätt.

Pennan glöder och hela salens säten lyser upp i ett varmt mörkgult, orangesken. Minnen förevigas och delas. Där och då tillåts vara här och nu, även nu. Kärlekar, intryck och dåtid tas hand om. Helheten blir liksom än mer hel.

De vita salarna på museet uppfattas av mig som varma mörkröda fodrade rum och på väggarna lyser och växer Van Goghs verk ut mot oss. Jag blir som ett barn med ångest för första gången. På julafton. Var ska jag börja, vill jag skrika och hade det inte varit för hennes armkrok och programblad hade jag varit tvungen att lägga mig ner på golvet i fosterställning. Men det behövs inte. Hon leder mig till tavla ett. ”Kråkor över vetefält” försvinner vi båda in i. Någon röst som vi inte vet var den kommer ifrån läser ur programbladet var och när mästerverket gjordes.

En ensam violinist smeker alla minnen och intryck, gamla som nya, och går tillslut upp i så höga toner att om någon oberörd hade suttit i publiken hade inte tonen hörts. Men alla hör den och den mynnar ut i tystnad. Det är tyst för eftertanke och sen hjälps alla violinisterna åt, likt Tomaso Giovanni Albinonis Adagio In Sol Minore, att i en gemensam strävan skapa nya helheter och ny energi till blocket och pennan. Allt måste få minnas och finnas kvar åsyftar tonerna när de stryker de fiolerna.

Om vi inte är inne i ”Kråkor över vetefält” så är vi i alla fall förtrollade och står båda fast cementerade framför det och bara tittar. Utan att blinka står vi bara där och vet inte riktigt om vi är där ensamma, tillsammans som i ett, eller där båda två som i var för sig. Jag lyckas slita blicken från mästerverket och möts av hennes blick som redan förvirrat och osäkert ser på mig. Ingen av oss säger något.

Vi går vidare till nästa intryck, men vet inte om vi har kunnat lägga det första åt sidan. Total förvirring råder.

På trettonde raden sitter en äldre välmående man och gurglar fradga medan han kämpar för att antingen få tillbaka andan eller att fortsatt hålla den. Han vrider och vänder på sig. Lyfter upp sin tunga bringa ur sätet och håller händerna krampaktigt i armstöden i hopp om att bli av med känslan han tryckt undan så länge. Till slut briserar allt ut i ett skrik som blir ett med alla andra ljudupplevelser. En efter en följer. Tårfloden från ögonvrån har fullkomligt dränkt alla ögonfransar som buntar ihop sig. Kören med alla olika tänkbara stämmor sjunger ut all kärlek och smärta. På gamla latin, för att ge mer helhet åt helheten, förklaras vad som hände då och varför då inte ständigt är nu. Alla. I en och samma stämma. Fiolerna byggs återigen på av alla andra instrument och musiker på den stora scenen. Musikerna blundar med allt utom ögonen och försvinner dels in i notpappren men också in i allt som berättas. Syret har tagit slut för länge sen. Det får inte plats och det har motats ut av minnen, stråkar, helheter, noter, hjärtslag och själar. Tårarna som blivit en sjö på parkettgolvet är fyllt av oljefärg. Det tappade programbladets framsida är utflutet över hela golvet. Vincent Van Goghs ”Kråkor över vetefält” som garnerade framsidan på bladet till Swartlings första symfoni, Folie à deaux är nu ett med alla vrister, grunder och orsaker.

Larmet tjuter ut över hela staden och bryter för alla oinvigda sinnesstämningen för vårdagen med fågelsång utan synbara fåglar. ”Kråkor över vetefält” är uppslukad av oss och inte längre i vad jag begrep som ett mörkrött rum. Vi springer hand i hand och min stora kärlek har skapelsen och intrycken under andra armen. Snart hörs sirener och däckskrik men för oss finns det inte. Vi springer inte ifrån något annat än det vi vill förfina. Vi springer och tittar på varandra. Ler och försöker ge oss in i det hon har på insidan av armen…

(more…)

Run Forest run!

May 24, 2009

Jag är värre än både Paula Radcliffe och Forest Gump. Jag har sprungit runt i huvudet, runt, runt, runt. Det finns inget stopp. Ingen mållinje. Det tycks inte ens finnas en horisont att fästa blicken vid. Benen bara fortsätter nöta det rytmiska mantrat, det ena benet framför det andra. Det ena benet framför det andra. Hela tiden. Jag är fri från skoskav och astma men känner mig lika sårbar som om jag varit drabbad av även de åkommorna. Det enda jag skulle få på papper hos farbror doktorn i den vita rocken är att jag har huvudvärk likt Bagdad under invasionen.

Jag har trampat upp en ordentlig stig i mitt huvud och kommer inte ifrån den. Den är rund och fyrahundra meter lång. Det finns åtta banor men jag är den enda som springer. Innanför löparbanorna, på gräsmattan, står många jag stött på tidigare, innan jag börjat springa, men alla tittar bara på mig med tom blick. Ingen säger någonting när våra blickar möts, ingen ringer i klockan och ler mot mig när jag börjar på nytt varv. Jag blir osäker och vet inte om det bildats en Robinsonpakt gentemot mig eller vad det är som gör att jag inte får någon respons. Eller är jag sjuk i huvudet som inte ser den respons de ger mig? Tittar jag blint efter respons i form av en kranskulla?

Ja. Förmodligen.

Jag drömmer att jag är en framgångsrik journalist som jagat och funnit. Drömmen försvinner mer och mer när jag springer. Det finns ingen större plats för något annat när jag trampar ner allt i skallen på mig själv. Allt torkar och blir en torr jordstig med rejäla sprickor. Som en skogsstig snubblar jag ibland till på rötter i form av idiotiska och förödande tankar.

När en oas väcks i mitt löpsteg, framför mig, kommer jag som allra bäst fram till den. Men vid första avstannande löpsteg punkterar jag oasen med mina spikskor. Jag börjar spurta för att hinna till nästa oas och inte göra om samma misstag, men hur jag än beter mig blir det ändå bara punktering.

Bröstet känns tungt fast det är otroligt tomt. Känslan gör mig ännu mer urholkad än vad jag var för åttahundra mil sen.

Jag känner mig inte värre än Paula Radcliffe och Forest Gump. Jag försöker fokusera på att likna dem. Jag skakar och rullar på huvudet. Jag försöker att sluta tänka så komplext som jag gör. Men det fungerar inte, stigen blir mer och mer påtaglig och jag känner mig tillslut som en hamster i ett löparhjul. Instängd och monoton. Jag känner mig som en monoton funktion, där talet är ständigt avtagande. Är jag inte redan på minus är jag snart vid noll.

Nya deviser

May 17, 2009

Jag skulle ta livet av mig. Orkade inte med prövningen av uthållighet och berg och dalbana, från kärlek till grubblingar. Jag fattade den rostiga revolvern som Lisbet kastat i vattnet 1986 och tänkte att kulan verkligen representerade livet. Jag klämde avtryckaren och tänkte att den rostiga ljudvallen från revolvern sammanfattade mitt liv.  Men inte gjorde väl min tänkta vän, kulan, det. Istället tryckte den ihop tankar och intryck när den penetrerade mitt huvud. Tankarna och intrycken fick sammanhang och nya ögon skapades samtidigt som ett av mina tidigare en nanosekund tidigare blivit bortskjutet. Istället för att dö fick jag nya sanningar att leva efter, nya deviser.
Problemen, frågorna, frågeställningarna, livet, grubblingarna kvarstod men alla nya deviser gjorde att jag grubblade på ett nytt vis.

Göra om, göra rätt

February 6, 2009

Så uppstyrd som jag var med kostym och vattenkammat hår hade jag nog aldrig sett mig själv. Allt blev så mycket allvarligare med pilotbrillorna och den hemliga mappen. Krigstillstånd i hela världen och jag hade lösningen i en mapp under armen. Jag ställde mig i hissen och, så fort som dörrarna slutit in mig i det lilla klaustrofobiska rörande rummet, vände jag mig mot spegeln och tittade allvarlig på mig själv.

– Det är hemligt, sa jag och såg så allvarlig och sammanbiten ut som jag bara kunde. Krig kräver sina hemligheter och taktik tänkte jag och gillade att jag såg ut som en viktigpetter utöver de vanliga viktigpettrarna. Jag hade recept på hur jag och mina allierade skulle kunna ta över världen från Obama och andra politiker som skaffat sig makt och inflytande av ett fint språk och ordsammansättande. Bush var borta och skulle förbli borta. Han hade eliminerats stod det i papprena som låg i den hemliga mappen. I hissen spelades Andrea Bocelli – Time to say goodbye.

Jag ville ha sex när jag hörde den. Jag visste inte alls varför, men jag ville knulla. Så enkelt var det. Låten satte igång något inom mig. Tydligen. Min hårda image rann av mig som svetten på en halvfet industrisemestertagare som pressar på campingens lilla badplats.

Det blev sommar inombords. Jag kände mig lite paff över att Andrea Bocelli, en blind låtsas operasångare, skulle kunna sitta inne på ett recept på vad som sätter igång mig.

Hissdörrarna slogs upp med ett pling och jag vaknade till lite, men inte helt. Min image kom dock tillbaka och jag drog ner mina ögonbryn för att se än mer bestämd ut. Jag gick mot det stora styrelserummet. Med den hemliga mappen under armen. Fy fan vad jag var full av makt och pondus. En blondin sekreterare utan djup öppnade dörren åt mig och hela styrelsen satt och inväntade mig och min entré.

– Så här ligger det till, sa jag där jag stod strax innanför dörren. Blondinen stängde och återgick till sina tidningar om kostrådgivning och bantning.

– Vi skiter i kärnkraft. Det är ett borgerligt påfund jag inte vill befatta mig med.

Alla slippsnissar började gråta av både utebliven kärnkraft men också att de inte hade någon makt kvar. Att den hade förflyttats från deras fina styrelserum med bubbelvatten och mahognybord skar med en trubbig kniv in i deras kolesterolfyllda hjärtan.

Jag hade fortfarande solglasögonen på mig och ögonbrynen långt nerdragna. Jag sa åt dem att gå på semester. Alla nissar började gråta krokodiltårar nu eftersom de inte gillade ordet semester. De ville inte buntas ihop med den industrisemestertagaren som pressade på lilla badplatsen. De ville kunna ta ledigt och åka ner till franska rivieran när det behagade. Att ha och ta semester under en bestämd tid gjorde ont i deras fria kapitalist själar.

Jag tog upp min mobil ur fickan och ringde upp några svartklädda män som skulle se till att det blev semester för alla. God mat, barn, sol och bad. Jag ville ju bara dem väl. Jag erbjöd kärlek men de ville bara ha porr. En illustration av något istället för den äkta varan. Som musik och melodifestivalen. Tvångstankar som kräver en artificiell känsla i byxan på slipsnissarna.

När alla hade gått sin väg med sorgsna blickar och gråthackande röster hällde jag bensin över mahognybordet och tände på. Sen fick allt brinna ner till grunden för att jag skulle kunna göra om och göra rätt. Jag tog av mig kostymen och satte på mig lite bekvämare finare kläder. Kavlade upp ärmarna och gjorde om. Gjorde rätt.