Archive for January, 2010

Både här och där…

January 17, 2010

Det sipprar jazz ur väggarna och jag sitter på sängkanten och stirrar ner på parkettgolvet. Jag kommer på mig själv och vaknar upp ur min lilla sidovärld. Datorns fläkt stör mig där den surrar värre än en tonårstjej på järnvägsstationen.
Jag är här, erkänner jag motvilligt och önskar mig en tidsmaskin både för resa fram i tiden men också för att kunna stoppa tiden. Jag försvinner bort i mina stirrande ögon igen. Parketten låter ögonen få en vilande punkt och jag är över 40 mil bort från mitt skal. Norr ut. Jag och mitt hjärta är vid den där horisonten som verkade vara både en oas och allt för långt bort för att ens fantisera om.

Men jag var där för ett tag sedan. Jag var där och fick en inbjudan om mer. Jazzen blir mitt eget soundtrack till väntan på att få springa in i horisonten igen. Väntan ger mig krupp och jag hoppas att jag ska tappa medvetandet för att kunna köras till akuten. Men det händer inte och jag får stå ut med mig själv i några dagar till.

– Axel, hur är det?
– Njaaaaaaaa, svarar jag mig själv och låter huvudet falla åt sidan likt ett av World Trade Centers torn när det rasade samman.
Jag läser sms från horisonten som är lika vackra som den de kommer ifrån.
Mina revben krackelerar av alla sprickor när både hjärta och välmående påminns om vad som väntar. Det känns som om bröstkorgen vill springa före de där 40 milen och lugna ner sig och finna lugn och ro.  Men skalet är min fångvaktare och jag får inte dansa med den jag vill.
Åtminstone inte här och nu.

Och jag blir en paradox.
Åtminstone här och nu.

Jag vill inte annat än att vara här och nu, men som vilken intellektuell som helst skulle poängtera är allt relativt. Så med ett krokigt finger pekar jag åt mig själv och säger, var både här och där…

Advertisements

Konstlad sfär

January 1, 2010

Det fanns prickar på din klänning varje gång jag tänkte på dig och en sommaräng i motljus. Med ett långt strå i mungipan sjöng ditt skratt nio liv medan du gick där och var balanserad, fin och bra. Jag flög på tok för nära solen i min egen konstlade sfär. Du blev mitt favorittidsfördriv både när jag var hos dig såväl som när jag svävade iväg och jag blev varm. Du visade mig stjärnor utan att veta om det och jag gav dom nya namn. Kristaller i mina ögon av det kalla vintervädret gav mig en klar, frisk och kall syn på mycket. Jag gav oss en plats i Karlavagnen och vi tankade tankar i varann.

Jorden snurrade likt en karusell, min kära vän, och rymden tedde sig som vår egen himmelsäng där vi låg och tittade upp och märkte att det inte var mycket vi förstod. Vi blev som barn på nytt igen och istället för att bli rädda för oändligheten såg vi stjärnorna du visade. Vi befann oss i ett konfettiregn. Jag hoppade och skuttade runt i bröstet på mig själv medan vi skålade igen med tankarna när vi funnit vägen hem till något nytt. Vi brann upp men levde kvar i ett konfettiregn.

Efter en tid av bara studerande av varandra tog vi fart och sprang i mörkret, mot de tända ljusens stad och rätt så snart nådde vi själva hjärtat. Det slog med dubbla slag och jag föll i dina armar. Känslan var total och vi lovade varann att vi aldrig skulle skiljas och vi trodde det var sant.

Klänningen och stjärnorna finns kvar. Jag ser Karlavagnen klart i natt igen med iskristallerna i mina ögonfransar. Jag kommer vakna söndagmorgon och se mig om efter dig, och finns du inte där blundar jag och ser dig ändå. Jag somnar om och drömmer om en annan söndag när du ligger i mina armar och sjunger ditt livs novell i elden och mot strömmen och morgonen blev kväll.

Det fanns prickar på din klänning varje gång jag tänkte på dig och en sommaräng i motljus. Med ett långt strå i mungipan sjöng ditt skratt nio liv medan du gick där och var balanserad, fin och bra. Jag flög på tok för nära solen i min egen konstlade sfär. Du blev mitt favorittidsfördriv både när jag var hos dig såväl som när jag svävade iväg och jag blev varm. Du visade mig stjärnor utan att veta om det och jag gav dom nya namn. Kristaller i mina ögon av det kalla vintervädret gav mig en klar, frisk och kall syn på mycket. Jag gav oss en plats i Karlavagnen och vi tankade tankar i varann.

Jorden snurrade likt en karusell, min kära vän, och rymden tedde sig som vår egen himmelsäng där vi låg och tittade upp och märkte att det inte var mycket vi förstod. Vi blev som barn på nytt igen och istället för att bli rädda för oändligheten såg vi stjärnorna du visade. Vi befann oss i ett konfettiregn. Jag hoppade och skuttade runt i bröstet på mig själv medan vi skålade igen med tankarna när vi funnit vägen hem till något nytt. Vi brann upp men levde kvar i ett konfettiregn.

Efter en tid av bara studerande av varandra tog vi fart och sprang i mörkret, mot de tända ljusens stad och rätt så snart nådde vi själva hjärtat. Det slog med dubbla slag och jag föll i dina armar. Känslan var total och vi lovade varann att vi aldrig skulle skiljas och vi trodde det var sant.

Klänningen och stjärnorna finns kvar. Jag ser Karlavagnen klart i natt igen med iskristallerna i mina ögonfransar. Jag kommer vakna söndagmorgon och se mig om efter dig, och finns du inte där blundar jag och ser dig ändå. Jag somnar om och drömmer om en annan söndag när du ligger i mina armar och sjunger ditt livs novell i elden och mot strömmen och morgonen blev kväll.