Posts Tagged ‘Dagdrömmar’

Den bortkollrade flyktingen

December 24, 2009

Jag känner mig som en flykting.

Jag flyr från mig själv och det är jag själv som är den tuffa, kalla och laglydiga gränspolisen som inte tillåter någon som helst känslomässig utsvävning utöver de lagar som nyligen vunnit laga kraft.
Lika svårt som att lära en gammal hund att sitta är det för mig att sluta fungera.

Jag går ensam på en stig bred nog för åtminstone en till, i öronen ännu en låt om kärlek som antingen håller livet ut eller som gått itu och om alla hjärtan som inte är där de borde. Jag bryr mig inte om att byta eller ta ur hörlurarna. För det är det enda som är där.
När solid var ett av mina namn blev det höst och mörk vinter och stigen var fortfarande bred nog för minst två. Men jag fotsätter att gå stigen, även om det känns som jag går mot enkelriktat, in i ett dött slut. Dead end.
Och som den hund jag är står jag egentligen bara stilla på stigen. Fastkopplad och kan varken sitta eller förmå mig att göra som jag skulle vilja göra, någonstans.

Jag skulle kunna ta av mig halsbandet, bli av med alla strypningar, stötar och ryck. Men var blir min berg och dalbana då av?
Jag tar av mig halsbandet och går runt området jag känner innan och utan sen jag var en liten knodd som hade en femväxlad cykel. Jag går runt och runt tills jag märker att jag till slut är den enda vars skoavtryck finns i den vita snön. Jag känner mig ännu mer ensam än när jag åtminstone var fastknuten med kopplet i ett träd, vid stigen bred nog för minst två stycken rätt så liktänkande.

Och vips så står jag fastfrusen i mina egna tårar som sipprat ner till skosulan och blivit ett med kylan i backen. Aint that a bitch… tänker jag och försöker förmå mig själv att vicka loss mig själv så jag kan gå tillbaka till kopplet och trädet och se på stigen som jag någon gång vill gå med någon annan, med några andra.
Så, som en skådespelardröm tar jag mig till mitt eget Hollywood mitt ute i skogen och försöker slå mig fram och lära av alla andra på tv och teaterscenen. Bara det att det är mörkt och ingen annan ger sig ut i skogen när det är kallt.
Så jag fryser fast igen och orkar inte bry mig längre.
Åtminstone på ytan.

Någonstans längre in fryser det till, så där så det sticker och gör ont och jag märker att jag inte längre är varmblodig. Känslorna som måste bort för att få komma tillbaka har gjort mig och mitt blod paralyserat. Jag känner mig som den mest osäkra killen i den mest osäkra åldern som tvingar sig till ett brev till Kamratposten för att fråga: Hej KP, jag känner mig kallblodig, ensam och osäker på hur det ska vara. Går alla igenom det här eller är det något som inte är som det stämmer med lilla jag?

Pojken som inte vågar sig ut i annat än mörker för att inte bli sedd. Det är bara det att osäkerheten stiger honom upp över öronen när han ser in i ljuset och i värmen där all gemenskap är lika välmående och fyllig som Pavarottis klang.

Kontrasten rik, fattig räcker inte till. Pojken känner sig inte riktigt hemma någonstans och vips slår det mig. Metaforen är jag.
Ensam, misslyckad och ingen eller inget att lägga kärleken i famnen på. Hur pass uttjatat det än är och hur många som använder det för att få napp på sin krok spelar ingen roll. Jag räknar dagar från och med jag-vet-inte-vad, till jag-vet-inte-vad. Men matematik har heller aldrig varit min starka sida och jag är fastfrusen i en syndaflod från ögonen igen.

Advertisements

Att upptäcka världen igen

January 24, 2009

En halvkall dag någon gång under 2015, på väg hem från dagis:

– Pappa, titta! Himlen flyger bort, säger H och stannar upp och pekar mot molnen som faktiskt är på väg bort från oss under den. Uppstoppad likt en Michelingubbe i sin overall har H svårt att gå trots att han egentligen lärt sig gå, springa och till och med sparka boll.

– Vart tror du den är på väg? Svarar jag och stannar upp med den lilla ryggsäcken som jag har i handen för att försöka underlätta H:s dagdrömmande och gång. H:s blick är fastlimmad i himlen, fingret likaså. Och jag har inte mage att lära honom att ”det är fult att peka”. Jag vill inte förstöra honom. Inte än. Inte riktigt än. Det kommer jag, min fru, alla andra och allt annat göra så bra under åren ändå. Han tänker så det knakar, med blicken och fingret fortfarande lika fokuserad och analyserande. Det tar lång tid innan han svarar och jag hinner både studera lilla H och himlen. Jag väntar spänt på hans svar.

– Den är också på väg hem. Som vi är! H tittar uppåt ett tag till innan han får ont i nacken och hittar några gruskorn han inte stött på tidigare. Han sätter sig på huk och börjar pilla med gruset och börjar sjunga högt och falskt, men med en skyhelvetes fantasi som till och med jag slås omkull av.

Det tar på morgonen efter lämning tar högst fem minuter att gå hem, idag efter hämtning tar det en timme hem. Jag önskar att den här tiden och bandet alltid ska finnas. Jag håller tummarna och drar upp rockkragen mot den bitande vinden som kommer från ingenstans.

– Här H, ta på dig din mössa så du inte blir sjuker. Jag ger honom sin sprillans nya Romamössa som bara han får sätta på sin hjässa. Det blir väl så där med påsättningen, men jag vill verkligen inte förstöra hans stämning och lugn. Han behöver inte frysa i alla fall och det är ju allt som egentligen betyder något. Att jag lyckats indoktrinera honom in i det vackra Roma är jag lika stolt som skamsen för. Roma är det enda fotbollslaget som nämns på dagiset. H springer runt och ropar Roma och får med sig de flesta andra.

– Pappa, vart bor alla gruskorn?!

Fan, jävla helvete tänker jag för mig själv. Nu ska jag skapa en sanning. Vad jag än säger kommer sätta sig i H:s huvud och förbli där.

– Nästan alla gruskorn bor i en sådan där grön gruslåda och när det blir sommar så samlar en farbror upp alla korn och lägger dem i lådan så dem kan vila tills nästa vinter. För gruset gillar inte värme så mycket som vi gör. Så blir det jobbigare om man ramlar och slår sig om det är en massa grus och så på marken. Det är ju bättre med gräs. Som farfar har på sitt land.

– Kan jag få ringa farfar när vi kommer hem, frågar H och hoppas.

– Visst får du det, jag tror han skulle bli jätteglad om du ringde honom, svarar jag.

När vi kommer hem är det som bortblåst att farfar skulle överraskas med ett telefonsamtal. Nya dagdrömmar och upptäckter har gjorts och görs stup i kvarten. Han brås på mig, H.