Posts Tagged ‘Konfettiregn’

Konstlad sfär

January 1, 2010

Det fanns prickar på din klänning varje gång jag tänkte på dig och en sommaräng i motljus. Med ett långt strå i mungipan sjöng ditt skratt nio liv medan du gick där och var balanserad, fin och bra. Jag flög på tok för nära solen i min egen konstlade sfär. Du blev mitt favorittidsfördriv både när jag var hos dig såväl som när jag svävade iväg och jag blev varm. Du visade mig stjärnor utan att veta om det och jag gav dom nya namn. Kristaller i mina ögon av det kalla vintervädret gav mig en klar, frisk och kall syn på mycket. Jag gav oss en plats i Karlavagnen och vi tankade tankar i varann.

Jorden snurrade likt en karusell, min kära vän, och rymden tedde sig som vår egen himmelsäng där vi låg och tittade upp och märkte att det inte var mycket vi förstod. Vi blev som barn på nytt igen och istället för att bli rädda för oändligheten såg vi stjärnorna du visade. Vi befann oss i ett konfettiregn. Jag hoppade och skuttade runt i bröstet på mig själv medan vi skålade igen med tankarna när vi funnit vägen hem till något nytt. Vi brann upp men levde kvar i ett konfettiregn.

Efter en tid av bara studerande av varandra tog vi fart och sprang i mörkret, mot de tända ljusens stad och rätt så snart nådde vi själva hjärtat. Det slog med dubbla slag och jag föll i dina armar. Känslan var total och vi lovade varann att vi aldrig skulle skiljas och vi trodde det var sant.

Klänningen och stjärnorna finns kvar. Jag ser Karlavagnen klart i natt igen med iskristallerna i mina ögonfransar. Jag kommer vakna söndagmorgon och se mig om efter dig, och finns du inte där blundar jag och ser dig ändå. Jag somnar om och drömmer om en annan söndag när du ligger i mina armar och sjunger ditt livs novell i elden och mot strömmen och morgonen blev kväll.

Det fanns prickar på din klänning varje gång jag tänkte på dig och en sommaräng i motljus. Med ett långt strå i mungipan sjöng ditt skratt nio liv medan du gick där och var balanserad, fin och bra. Jag flög på tok för nära solen i min egen konstlade sfär. Du blev mitt favorittidsfördriv både när jag var hos dig såväl som när jag svävade iväg och jag blev varm. Du visade mig stjärnor utan att veta om det och jag gav dom nya namn. Kristaller i mina ögon av det kalla vintervädret gav mig en klar, frisk och kall syn på mycket. Jag gav oss en plats i Karlavagnen och vi tankade tankar i varann.

Jorden snurrade likt en karusell, min kära vän, och rymden tedde sig som vår egen himmelsäng där vi låg och tittade upp och märkte att det inte var mycket vi förstod. Vi blev som barn på nytt igen och istället för att bli rädda för oändligheten såg vi stjärnorna du visade. Vi befann oss i ett konfettiregn. Jag hoppade och skuttade runt i bröstet på mig själv medan vi skålade igen med tankarna när vi funnit vägen hem till något nytt. Vi brann upp men levde kvar i ett konfettiregn.

Efter en tid av bara studerande av varandra tog vi fart och sprang i mörkret, mot de tända ljusens stad och rätt så snart nådde vi själva hjärtat. Det slog med dubbla slag och jag föll i dina armar. Känslan var total och vi lovade varann att vi aldrig skulle skiljas och vi trodde det var sant.

Klänningen och stjärnorna finns kvar. Jag ser Karlavagnen klart i natt igen med iskristallerna i mina ögonfransar. Jag kommer vakna söndagmorgon och se mig om efter dig, och finns du inte där blundar jag och ser dig ändå. Jag somnar om och drömmer om en annan söndag när du ligger i mina armar och sjunger ditt livs novell i elden och mot strömmen och morgonen blev kväll.