Archive for March, 2009

Om jag ändå levde i framtiden…

March 24, 2009

Vad kommer hända på morgonen när världens blir så total att det inte går att titta ut från fönstret på morgonen. Och vad kommer hända på kvällen i skogen med harpalten som skakar av rädsla och kyla när du inte tittar ut på kvällen. Jagar du reda på platsen du kom ifrån. Skulle det betyda mycket för dig. Om jag leder dig rätt?

Alla barndomsvänner som är kvar i barndomen, som alla höll dig så tryggt mellan böcker och musik som formade dig till dig. Jag vandrade länge, jag blåste bort och kom tillbaka till väntan för något jag inte ens kunde få syn på i horisonten. Magkänslan gjorde gott i mig. Känslan rätade ut mitt nya sinne och jag fick glasögon som nyckel till min egen värld.

Men faktum är faktum. Imorgon är en så lång tid. Jag skriker ut känslorna i tomheten och får bekräftelse. Men faktum är faktum. Imorgon är en så lång tid.

Om det här vore rader i ett samtal, hur skulle det vara då?

Många frågor, ett liv som svar, hoppas jag alltid.

Hela situationen skulle vara glänsande slipad ädelsten. Tänk att få upptäcka landskap som vårdas av bris. Två eller fler i mörker skapar ljus och som taget från ingenstans blir jag en del av upptäcktsresor alla och ingen alls har gjort.

Jag sitter på min kammare och frågar mig själv och dig, om det här vore rader i ett samtal, hur skulle det vara då? Om jag en dag syns, blinka med ficklampan och lyft mig upp till seglet så jag ser eskapaderna som väntar.

Tillståndet vore högre.

Advertisements

Jämmer och elände, sorg och förlust

March 22, 2009

Jämmer och elände, sorg och förlust. Allt inom mig är mer än vad jag kan hålla inom mig, ändå finner jag varken tårar eller ord. Varje gång det kommer över mig är det enda jag för mår att säga: – Fy fan vad hemskt det är. Man kan inte säga mer.

Men klumparna i bröstet och magen får mig att åtminstone tro att det ändå finns något mer. Rädslan finns där. Den ständiga rädslan, oron och försöket att acceptera att det bara är att titta på och stå ut med förfallet.

Jag vet inte vad det är moder jord försöker jämna ut med en sådan systematisk mördarstruktur och utrensning av goda och fina människor. Ibland önskar jag att jag kunde såga ihop alla fina träd som sågats ner, allt istället för att kunna så nya frön. Upptäcka nya träd, jag skakar på axlarna. Vad spelar det för roll att upptäcka nya träd när de när som helst kan skövlas eller bara blåsa ner.

Jag försöker ge mig ut på promenader. Men det är som alltid lägger sig som ett argsint rött ilsket skimmer över mig när jag kommer hem är allt jag inte kan sätta ord på. Det jag känner men inte kan räta ut, inte ens i mitt eget huvud. Jag får sms från en blodsbroder, en likasinnad. ”… Men låt den vara, den finns där av en anledning”. Jag försöker men vet inte vad det är jag ska vara kvar i. Sätter mig ner och inser faktum. Nu sitter jag ner. Det fungerar en liten stund sen går jag igenom ännu en invärtes misshandel.

Jag strör blommor över allt ont och försöker ta vara på all kåda som träden gråtit. För trots allt ska ingenting av trädens kraft gå till spillo.

Jag snubblade och du gick förbi skrattandes

March 17, 2009

Jag som inte hade en tanke på att ta mitt liv snubblade ut från skyskrapan och tänkte bara… Jaha. Flippar bäst som flippar ut. Något börjar ju alltid tillslut. Och du gick förbi mitt våta, fläckliknande skal och skyddade dig med ironi. Trilla bäst som trillar ner viskade min tanke i vinden upp mot himlen.

Du kan ju alltid gnälla mer, varför är fokus flyttat från dig? Full av hat, fastän käften ler. Du gick bara förbi med rustning av hyckleri. Men som tur var hade tanken lagt locket på i färden upp mot något annat.

Fast life

March 10, 2009

Jag behövde verkligen inmundiga något för att inte svälta ihjäl. Jag var sugen på liv och rörelse men visste inte vad jag skulle inta. Vart skulle jag åka, vad skulle jag köpa? Livets kylskåp och skafferi hade stagnerat och bäst före datumet hade gått ut om inte annat. Jag satte mig på en parkbänk istället. Tänkte på allt gammalt, på allt nytt, på allt just nu och allt på en och samma gång. Klockan gick och jag satt bara där. Ett tag kände jag mig hjärndöd. Klockan gick ännu mer och jag satt fortfarande bara där. Hade kriminalare tagit in mig på förhör hade jag knappt kunnat svara på vad jag hette.

Jag har ingen föreställning om hur länge jag satt där. Om det var trekvart eller ett dygn, åtta år eller några färre, det har jag ingen som helst aning om. Efter ett tag tog tillslut magen över tanken och beslutsfattandet som en slags ockupationsmakt. Med någon ytterst märklig magkänsla började mina ben att gå. Jag gick mot bilen för att åka till en drive-through, allt för att spara på så mycket energi som möjligt.

Plötsligt var jag så där. Rutan var nervevad och en metallisk burkröst från en stolpe frågade:

– Välkommen till Fast life, vi tar strax din beställning.

Jaha, tänkte jag och ögonen började vandra i alla menyer och val som snabbt skulle komponeras ihop till ett mål. Innan jag ens kommit halvvägs i livets meny blev jag hetsigt avbruten av en uppstressad och flottig röst. Inövat och likt en robot:

– Välkommen till Fast life, vad får det lov att vara?

Jag tittade mig runt och blev förvirrad. Var kom rösten ifrån. En spontan sinnesförvirring som varade tillräckligt länge för att frasen skulle upprepas.

– Välkommen till Fast life, vad får det lov att vara?

– Ett liv tack. Tvåhundragram.

– Meny eller bara tvåhundragram?

– Ett liv & co.

– Någonting mer?

– Finns det någon dipp?

– Vi har omsorg, närhet, förståelse, stolthet, försoning och avståndstagande.

– Då tar jag två stycken omsorg, en försoning och ett avståndstagande, tack.

– Någonting mer?

– Det får räcka.

– Och vad vill du ha att dricka?

– En lugn och ro inombords.

– Då är du välkommen fram till lucka nummer tre. Tack för din beställning.

Jag skakade mig igenom hela beställningen och nu när jag skulle vrida om bilnyckeln kunde jag inte greppa nyckeln. Jag både skakade och krampade i händerna så oerhört att jag var tvungen att ge ratten en danskskalle. Alla spänningar i kroppen ersattes av en väldig smärta i pannan. En hisklig smärta. Och ett tut. Spänningen släppte och jag åkte chippandes efter andan och lugn fram till lucka nummer tre. Jag såg knappt hur jag skulle köra för hela min föreställning var i rött. Men jag kom fram.

– Då ska vi se, Ett liv & co, två stycken omsorg, en försoning och ett avståndstagande och en lugn och ro inombords. Var det bra så?

– Ja, eller ehm, jo det är bra så.

– Då blir det en oerhörd summa och en sanslös massa ören.

Jag gav ingen dricks, jag glömde faktiskt bort och hade nog egentligen heller inte velat göra en robot en tjänst. Mänskligheten hade fördärvats inombords och det var bara en fasad genom snabba affärer skulle fullbordas.

– Hur mår du egentligen, frågade helt plötsligt en överlevande mänskligcell inifrån robotfasaden. Du ser lite vimmelkantig ut.

– Det är ingen fara, en lång dag bara, svarade jag och log osäkert. Jag var livrädd för att jag skulle genomskådas och ryggade tillbaka samtidigt som jag gjorde några paniksnabba blinkningar med ögonen.

– Du blöder, vill du ha några servetter?

Jag tittade mig i backspegeln och såg att jag liknade både Jan Eriksson och Terry Butcher på en och samma gång. Jag blev rädd för mig själv, för det jag såg.

– Oj då, ja tack några servetter vore jättesnällt om jag kunde få, bara så jag kan torka av mig lite.

– Då blir det en liten nätt summa av otroligt många mynt.

Jag bad roboten att upprepa vad hon sagt, men jag hade inte hört fel.

Jag vred om nyckeln och åkte till ett närliggande industriområde. Vid hamnen. Där satt jag i min bil, på kajen och hade en stor påse med Fast life bredvid mig. Det var mörkt och det enda jag hade som ljuskälla var ljusen från den stora bron som sträckte sig högt över vattnet, från min sida av världen, till den andra.

Jag kände mig stinn men var så tom som man bara kan känna sig när man varken vet in eller ut. Jag satt där, och skulle någon kriminalare ta in mig på förhör skulle jag inte veta hur länge jag suttit där.

Jag kanske fortfarande sitter där.

Vissa människor

March 8, 2009

Vissa människor. Vissa människor är inte alls bra på att ta tjuren vid hornen. En kvinna stod mitt inne på en spansk tjurfäktningsarena med en mycket uppjagad tjur framför sig. En man stod bredvid och var lika skärrad och förvirrad. Som tjuren eller kvinnan, det förstod jag aldrig riktigt. De båda matadorerna hade totalfokuserad blick på tjuren och hans frustande och karvande i sanden. Publiken vrålade och skrek. Alla var exalterade till tusen på att få se en riktig kamp och meningsutbyte. Allt mellan två matadorer och en mastodonttjur. Men helt plötsligt bestämdes på eget bevåg att de två matadorerna skulle kasta sig bakom sargen och skapa en egen sanning.

De båda visste noga till spelreglerna för tjurfäktning och var också välbevandrade igenom livet. Det blev än mer tyst än när tjuren Ferdinand satt och lukta på Daisys. Alla på läktaren, alla runt omkring arenan, alla i katakomberna. Alla. Alla stannade upp och kunde ta på tystnaden. Tystnaden kunde skäras i tjocka skivor likt en dansk osthyvel skär på tok för tjocka ostskivor. Men så var det. Så tung var tystnaden, så vällagrad var den.

Efter en kvart hade den smått förvirrade tjuren gett upp sin ilska och lagt sig ner för att återhämta sig. Ett försiktigt sorl kunde nu tydas från läktarna samtidigt som det kunde höras rop och vädjan om fortsatt tystnad. För nere bakom sargen satt nämligen de två krukorna och skapade en egen sanning.

Jag menar, sa de båda i munnen på varandra och fortsatte, tjuren vägde ju mer än vad som sagts och den är ju trots allt också av en speciell ras som kan liknas vid en blandning av en kamphund och en belgian blue. En ras som inte alls borde få finnas och särskilt inte i en stor arena som denna!

Journalisterna var som ett yrväder runt matadorerna och ville alla få en egen exklusiv förklaring till den nya sanningen. Några journalister gick till och med så långt så att de intervjuade tjuren. Han skakade bara på axlarna och tyckte inte att han var så pass farlig att man skulle undvika honom helt och hållet. När pressens män lämnade honom mitt på arenans mittcirkel fällde han en tår för strejken och utfrysningen av hans känslor och aggressioner.

Veckorna gick, Janne Josefsson och hans Sidekick-Axel tog upp det i televisionen, DN-debatt trycktes som egen bilaga och alla tankesmedjor brast ut i tankeorgasm. Matadorernas gentlemannamanér skapade Axel-ryckningar. Det skapade en ny skola utifrån de nya konstruerade fakta som snickrats ihop. Det skapades näst intill också en helt ny världsbild. Matadorer runt om i världen behövde inte ta tag i hornen. De kunde istället gömma sig bakom en sarg och fortfarande ha kvar sin stolthet och prestige. Att svälja sin stolthet det fanns inte på kartan.

Tung panik för utebliven sund självbild

March 3, 2009

Paniken är innanför ögonlocken på mig. Väldigt påträngande. Som en parasit gnager den sig in i huvudet och äter upp allt annat som finns, eller funnits där. Sex kilogram har jag lagt på mig sedan julen. Nöden kräver handling, starkare än döden. Sex kilogram på min redan allt för stora kropp är sex kilogram för mycket. Vilken tur då att min släkting nere i sydvästra Tyskland ligger på dödsbädden. En panikresa dit för pengar jag inte har, inte en tanke på mat trots att det finns alla sorters korv och öl att tillgå. När jag kommer hem har jag inte alls mycket pengar kvar av de pengar jag inte hade. Kylskåpet är välfyllt men ska räcka i fyra veckor. Enkronorna ligger utspridda på matbordet. Det goda livet ville inte veta av småmynt. Nu blir det min räddning. En mjölk lite då och då. Jag sätter mig och staplar enkronorna på varandra. En stapel är lika med en mjölk. Sex staplar blir det, och jag får ångest över att det är just sex. Jag blir påmind om alla dessa umbärliga kilogram som besudlat min kropp. Jag försöker snyta mig för att blåsa bort den onda parasiten och tanken om hela sex illvilliga kilogram. Det går inte, jag får bara näsblod och ställer mig i duschen istället för att ta lite papper för att stoppa blodflödet. Papper har jag inte råd att lägga en stapel, eller två på. Jag börjar varmt och avslutar kallt. Torkar min stora kropp och går och lägger mig under täcket. Drar över mig båda täckena och skruvar upp elementet bredvid sängen till max. Nu, nu ska jag likt Ara svettas bort en viktklass. Jag är en man i en viss viktklass, inte en annan.

Inte dog min kära släkting när jag var vid hans sida. Han gick från Ö till A. Började om, men snubblade någonstans på alfabetet och jag åker ner igen. För pengar jag inte har. Staplarna får även de snubbla och följa med ner till sydvästra Tyskland. Jag är ute och promenerar med alla släktingar så fort jag bara kan. Jag tänker mer på motionen och sex kilogram än vad jag tänker på dödsbädd och omsorg. Herregud, jag ska väl först må bra själv för att kunna stå ut med andra tänker jag och rättfärdigar min kamp mot mig själv. Jag är min egen Anna Skipper, min största fiende och min största coach.

Två mål om dagen, det har fungerat förr i mina egna finanskriser. Två mål. Ett vid klockan tretton nollnoll och ett vid klockan tjugo och trettio. Resten av tiden får jag antingen sysselsätta mig med saker som gör att jag inte tänker på hunger och sex kilogram, eller helt enkelt späka mig. Livet är tufft och sen dör man. Lika bra att inse det för alla pengar jag inte har och gå ner kanske än mer än vad som var tänkt från början.

När jag kommer hem från Tyskland, efter att släktingen nu försvunnit bort, tar jag kronorna som ligger i fickan och för pengarna jag inte har går och köper mig en våg. En ny hightech våg behöver jag verkligen tänker jag högt för mig själv. Hur annars ska jag kunna uppnå en sund självbild?

Förskräckligt väder

March 1, 2009

Det är ett sådant förskräckligt väder i min tråkiga vardag att jag inte vet var jag ska rikta mitt paraply. Upp, snett framåt eller rakt framåt likt en sköld. Jag bestämmer mig att ha den i ett mellan läge, snett framåt, och börjar forcera mig fram genom allt det dåliga och tråkiga. Motvinden är värre än den brukar vara en tidig vårdag på cykeln, med dålig kondition, på en ensam och kal landsväg någonstans. Det känns näst intill som jag rör mig bakåt där jag kämpar för min existens och framtid. Jag är lungvåt och orkar inte ha någon som helst tankeverksamhet i liv. Jag vill bara framåt, kroppen sköter den kampen och jag kan fokusera på att inte bli än mer dyngsur.

Samma sekund, nanosekund, som en tanke trots allt föds slår den ner. Blixten. Tanken som har en slutsats med andemeningen att det inte kan bli mycket värre väder och vardag. Blixten slår ner rakt i mitt paraply och letar sig lika snabbt som tankens födsel in i mig. Blixtens energi går rakt in i själ och hjärta. Värme, mening och innehåll. Jag tittar mig omkring försiktigt och konstaterar att jag fortfarande känner igen mig. Jag är på samma plats, men med en bubbla omkring mig. Paraplyet har brunnit upp och det enda jag håller i är en käpp. Jag börjar strosa och snurra på käppen. Det uppbrända är en Axel-ryckning. Det gör inget, det behövs inte längre, för regndropparna stutar bort. Jag är varm och torr, glad och full av mening.