Archive for the ‘Inlägg’ Category

Smulor från en stulen airbag

December 16, 2012

I pepparkakstider knäcker jag mitt egna hjärta och hoppas att det går i tre bitar. Turen ska jag använda till att önska mig fler stjärnfall på min svarta himmel…


-Axel för en stund sedan.

Det var kallt regnvatten i hjulspåren på vägen där jag stod stilla. Mitt i natten stod jag stilla, med bilen, på vägen med vatten i de spår där bilar dundrat fram under dagar, veckor, månader och år. Min önskan var att se ett stjärnfall. Istället märkte jag att min airbag var stulen och min blick stirrade lika tomt som innan in i den nakna svarta ratten. Efter en tom blick som varade i över 93 minuter kom jag på liknelsen. Ratten såg ut som våra själar med stora hål i och med fingeravtryck och handtag som svängt och tryckt sönder en hel del saker och ting. Vår själratt var välanvänd och det var strax dags för besiktning. Kanske var det därför som jag struntade i att ta på mig säkerhetsbältet samtidigt som jag hoppades på vattenplaning när jag åkte från den svarta himlen med en rivstart. Jag åkte mot ett annat mörker. In i det vilda där mörkrets demoner våldtagit mig varje kväll jag kommit hem under det senaste månaderna. Ibland våldtogs jag i mörkret under lunchtid.

Jag lindrade min spräckta kropp med fem låtsas propavan och bytte kostym för att dölja mina smärtor. Jag ruttnade inuti men hade ett vackert yttre. Jag andades i en fyrkant och log mot alla jag mötte.

Lördagkväll och jag sitter och tittar på dig

May 1, 2010

Jag älskar dig så som jag är beväpnad. För dig gör jag allt och lite till.
Skjuter hål i molnen med mina palestinska hylsor och bildar pilar i de moln som liknar hjärtan.
Älskling, jag älskar dig så som parkbänken jag sitter och besinnar mig på har en skylt med texten “Axel och Kristina. Kristina och Axel.”
Du är mitt egna klubbhjärta med ditt namn inkarvat i mitt hjärta osm klubbmärke. När du pratar sjunger du min hymn och jag vill aldrig bli av med din lugna och fina stämma. Nära till skratt med djup och insikt är du den jag så länge drömt om.

Du är den där horisonten som jag och Quim så många gånger drömt och längtat till. Kvinnan som man ser men ändå inte ser och vet någonting om när man är mitt uppe i den gråa vardagen. Du är min oas som jag hoppas aldrig blir en bubbla som spricker.

Konstlad sfär

January 1, 2010

Det fanns prickar på din klänning varje gång jag tänkte på dig och en sommaräng i motljus. Med ett långt strå i mungipan sjöng ditt skratt nio liv medan du gick där och var balanserad, fin och bra. Jag flög på tok för nära solen i min egen konstlade sfär. Du blev mitt favorittidsfördriv både när jag var hos dig såväl som när jag svävade iväg och jag blev varm. Du visade mig stjärnor utan att veta om det och jag gav dom nya namn. Kristaller i mina ögon av det kalla vintervädret gav mig en klar, frisk och kall syn på mycket. Jag gav oss en plats i Karlavagnen och vi tankade tankar i varann.

Jorden snurrade likt en karusell, min kära vän, och rymden tedde sig som vår egen himmelsäng där vi låg och tittade upp och märkte att det inte var mycket vi förstod. Vi blev som barn på nytt igen och istället för att bli rädda för oändligheten såg vi stjärnorna du visade. Vi befann oss i ett konfettiregn. Jag hoppade och skuttade runt i bröstet på mig själv medan vi skålade igen med tankarna när vi funnit vägen hem till något nytt. Vi brann upp men levde kvar i ett konfettiregn.

Efter en tid av bara studerande av varandra tog vi fart och sprang i mörkret, mot de tända ljusens stad och rätt så snart nådde vi själva hjärtat. Det slog med dubbla slag och jag föll i dina armar. Känslan var total och vi lovade varann att vi aldrig skulle skiljas och vi trodde det var sant.

Klänningen och stjärnorna finns kvar. Jag ser Karlavagnen klart i natt igen med iskristallerna i mina ögonfransar. Jag kommer vakna söndagmorgon och se mig om efter dig, och finns du inte där blundar jag och ser dig ändå. Jag somnar om och drömmer om en annan söndag när du ligger i mina armar och sjunger ditt livs novell i elden och mot strömmen och morgonen blev kväll.

Det fanns prickar på din klänning varje gång jag tänkte på dig och en sommaräng i motljus. Med ett långt strå i mungipan sjöng ditt skratt nio liv medan du gick där och var balanserad, fin och bra. Jag flög på tok för nära solen i min egen konstlade sfär. Du blev mitt favorittidsfördriv både när jag var hos dig såväl som när jag svävade iväg och jag blev varm. Du visade mig stjärnor utan att veta om det och jag gav dom nya namn. Kristaller i mina ögon av det kalla vintervädret gav mig en klar, frisk och kall syn på mycket. Jag gav oss en plats i Karlavagnen och vi tankade tankar i varann.

Jorden snurrade likt en karusell, min kära vän, och rymden tedde sig som vår egen himmelsäng där vi låg och tittade upp och märkte att det inte var mycket vi förstod. Vi blev som barn på nytt igen och istället för att bli rädda för oändligheten såg vi stjärnorna du visade. Vi befann oss i ett konfettiregn. Jag hoppade och skuttade runt i bröstet på mig själv medan vi skålade igen med tankarna när vi funnit vägen hem till något nytt. Vi brann upp men levde kvar i ett konfettiregn.

Efter en tid av bara studerande av varandra tog vi fart och sprang i mörkret, mot de tända ljusens stad och rätt så snart nådde vi själva hjärtat. Det slog med dubbla slag och jag föll i dina armar. Känslan var total och vi lovade varann att vi aldrig skulle skiljas och vi trodde det var sant.

Klänningen och stjärnorna finns kvar. Jag ser Karlavagnen klart i natt igen med iskristallerna i mina ögonfransar. Jag kommer vakna söndagmorgon och se mig om efter dig, och finns du inte där blundar jag och ser dig ändå. Jag somnar om och drömmer om en annan söndag när du ligger i mina armar och sjunger ditt livs novell i elden och mot strömmen och morgonen blev kväll.

Sinnesförvirrande trötthet och längtan till en strand

July 14, 2009

… Bland de ogynnsamma konsekvenser som ett övermått av arbetsrelaterad stress kan leda till är den psykiska ohälsan ett växande problem, såväl i Sverige som internationellt. Den dramatiska ökningen av långtidssjukskrivningar som skett i Sverige sedan 1997 beror till stor del på att den psykiska ohälsan ökat. Speciellt tycks detta gälla yrken som innebär mycket kontakt med och ansvar för andra människor (hälso- och sjukvård, skola, omsorg, kyrkans personal, mellanchefer i privat företagsamhet). Kliniska studier av patienter som är långtidssjukskrivna för psykisk ohälsa talar för att tillståndet mycket ofta är relaterat till arbetet. Och nu till vädret med P-O Enquist och Barbro Lindgren.

Jag sitter inlindad i en handduk i en fåtölj med någon kall dricka i handen. När jag vaknar upp för en liten kort sekund märker jag att jag är dyngsur. Varför har jag handduken kring min midja? Vill jag inte sitta direkt i fåtöljen, vill jag skyla det privataste området? Är jag på riktigt? Får får får?

Sen försvinner jag igen.

… Det var allt från Rapport nitton trettio…

Zapp.

Men nu en amerikansk skitserie som var mer lättjefullt att köpa in än att tänka till själva. Programmet presenteras i samarbete med: Lika dålig husfärg som all annan, en söktjänst som slagit undan benen på det gamla hederliga leta upp i pappersutgåva och en bantningskur som alla bör gå på för att alla är feta och fula.

Zapp.

Cavendish är ful nog att vinna ännu en etapp, och det på självaste nationaldagen här i Frankrike. Mycket ogästvänligt, kan komma att kosta honom den gröna tröjan.

Zapp.

Vem fan är det som zappar så mycket att jag inte kan hitta ut från vad jag nu sitter i? Frågan ställs ut i den absoluta tomheten. Mörker som ljus ger inget annat än tomheten och intet. Plötsligt en öronbedövande ringsignal som ger mig tinnitus som kämpar för att överrösta den andra ringsignalen. 1-1 slutar matchen och en röst, ytterst lik min egen svarar:

– Ja?

– Tja, vad gör du? Läget?

Min röstkompanjon uteblir för resten av samtalet. Några tappra försök till respons slutar i en, för stunden, förståelse för tystnad. Allt blir ljust eller mörkt och tomt igen. Huvudet gör sig påmind om sin existens genom att väga hundratals kilogram. Kilopriset varierar från stund till stund. Allt från gratis till ovärderligt. Bakom köttdisken står alla mina nära och kära och bestämmer priset tillsammans med smärtan och andefattigdomen.

Varning! Kommande stycke kanhända uppfattas stötande och provokativt. Känsliga läsare och själar ombeds lämna för valfri reklamkanal eller alldaglig blogg om meningslösheter som alla tycks lägga vikt vid. Slut på meddelandet.

Min själ blir penetrerad och våldtagen av menings- och livsmotståndare. Bakbunden, försvarslös och utmattad känner jag andra, flera stycken, hindra mig från att själv göra som jag vill. Stönande och pustande, svettstank och fula dialekter. Nonsens och därtill än mer odör och irritation. Som könssjukdomar och någon slags oupplyst fascism knullar de skiten ur mig och min själ. Och jag kan inte annat än att försöka gå in i min egen själ och bända upp kedjor och rep och fly någonstans in eller ut ur tystnad, tomhet, ljus och mörker. Jag hålls fången och tillslut känner jag mig apatisk, i dvala. Inte i någon form av trans eller självbemästrad meditation. Jag hålls fast och bottnas av lemmar och tillhyggen. Det blöder och varar. Men ingenting kan stoppa terrorn. Hårda stötar utan någon som helst nåd. Det finns ingen nåd.

Zapp.

Dvalan blir levande och läker såren för en späd sekund. Alla läkemedel med smärtlindring och bortkollring fungerar i symbios. En späd sekund är som ett himmelrike för en troende. Som ren luft för en astmatiker och som vatten för den uttorkade.

Sekunden, späda och försynta hjälten kommer med ett besked. På kuvertet som överlämnas till en förvirrad och omtöcknad Axel rakt upp och ned står det. Varken en olycka eller lycka kommer sällan ensam. Jag vågar med skakiga händer öppna kuvertet efter en viss tvekan. Det som får mig att besluta mig för att inte lägga det på hög tillsammans med räkningar och andra måsten är den dyrbara sekunden, hjälten ska inte behöva bli besviken ännu en gång. Jag har gjort ont nog. För nu vill jag sköta mig än mer, och för alltid bli min egen utan någon hjälte eller hjältinna. Kuvertet öppnas och med maskinskriven text formas ett budskap. Du ska följa din dröm men skiljas från de du gillar, står det.

Förbistring tar slut på den späda sekunden.

Zapp.

Tillbaka i våldtäkten, men med nya våldsutövare. Jag vill inte, skriker jag och fortsätter, jag vill inte bli av eller utsätta mig själv för att kanske gå miste om någon! Jag skriker allt vad jag kan utan att använda magmusklerna allt för mycket. De ömmar och får nya slag för varje kraftansträngning jag genomför som ett statement eller flyktförsök.

Zapp.

Alla ruskar på huvudet och förstår inte tårarna på min kind. Axelryckningar och händerna i fickan. En sten sparkas slarvigt till och en röst på väg bort säger i dalande styrka:

– Det är ju alla dina egna val. Men hey, grabben, det är ju egentligen inte mer än att verkligen göra allt för att inte gå miste om det du vill ha kvar! Han vänder sig om och ger mig en blink med ögat. Ingen flört, bara en välmenande, uppskattande dunk i ryggen och en klapp på kinden. Det är Jan Trolin. Och tre stycken blir en helhet. När den varma totala känslan lagt sig för att vila tänker jag igen på vad Jan har sagt.

– Det är ju alla dina egna val. Men hey, grabben, det är ju egentligen inte mer än att verkligen göra allt för att inte gå miste om det du vill ha kvar!

Första meningen gör ingen skillnad. Den andra öppnar landskap och nya jaktmarker med vallmo och alléer uppenbarar sig. Fågelkvitter men ingen fågel i syn. Värme i en perfekt samexistens med vatten, landsvägar och älskvärda vänner och familj.

Jag plockar en vallmoblomma i den nya världen och den blir en bukett i min hand. Varje älskvärd jag går ifatt längs med landsvägen och stigen ner mot vattnet får en blomma och en kram. Det, tillsammans med orden:

– Jag älskar dig och tänker fortsätta göra det. Du är underbar. Glöm aldrig det.

Sen går vi ner till en lugn och stilla badplats i slutet av dagen och förlänger slutet till evigheten säger ifrån.

Van Gogh

May 7, 2009

När jag kommer till himlen ska jag söka upp mamma direkt och börja prata med henne som om vi setts dagligen och som om ingenting hänt. Jag ska inleda med en fundering.

Jag förstod mig aldrig på Van Gogh. Varför skar han egentligen av sig sitt öra när det var hans händer och ögon han använde sig av. Jag förstod mig aldrig på honom.

Jag skulle sätta mig där bland Philadelphiamackor och vita moln och försöka komma på något vettigt med hans öra. Jag är väldigt sugen på ett svar, men tror nästan att det är som en koan. En frågeställning som inte ska ha något svar.

Hade jag varit Van Gogh hade jag tagit bort fingrar och händer som det som hände Victor Jara. Eller kanske gjort ett hål i mitt huvud som läkarna gjorde på dem med migrän förr i världen. Van Gogh gnager på näthinnan och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Hans handlande och hans känslor, jag vet inte vad som apostroferar mig mest. Jag motionerar för att bli trött men det räcker inte till. Ska jag äta, måla, masturbera, gå ut och gå, göra armhävningar, situps, meka på cykeln, släcka, ge mig fan på att sova, läsa, titta på tv, sitta här vid datorn, sjunga, prata högt för mig själv, ställa klockan på väckning, titta på fotografier, skriva, diska, städa, duscha, borsta tänderna igen. Jag vet inte, men Van Gogh, vad gjorde han? Vem vet? Inte du.

Jag ligger för döden

April 27, 2009

Dumma jag som trodde att jag kunde kurera mig själv med dropp och EKG-diagram. Jag ligger för döden och försöker vara någon annan. Snacka om verklighetsflykt. Jag känner mig så svag som man kan göra efter en cykeltur på över 100 kilometer i motvind, eller under ett kistlock.

Flera nätter har jag vaknat av att jag ser blod rinna ut under sängen. Varje gång har jag slängt av mig täcket och letat hål och sår på mitt bröst, men det enda jag finner är ett vitt bandage, ett vitt. Inte rött. Inte rött på något sätt. Har det varit möjligt har jag sett ännu mer vimmelkantig och nyvaken ut har jag också gjort det.

Jag har både ett sjuksängslinne och en läkarrock på mig. Jag ligger i ett eget sjukhusrum. En säng, ett litet bord vid sidan av en halvtrasig nedsutten stol. Jag ligger i sängen naken under ett påslakan utan täcke i. Jag håller på att dö och jag svettas och vill bara till Nangijala. Fötterna ömmar och är helt trasiga, från allt grus i skorna. Läpparna från allt salt och värmen. Huvudet är söndersprängt av allt det sjuka.

Jag vet i fan vart jag är på väg. Varken som döende eller som döende självläkare. Men jag slits och sliter mig själv mellan hopp och förtvivlan. Livet eller himlen. Livet eller helvetet. Himlen är livet. Livet är helvetet. Jag sätter mig upp i sängen och sticker hål på droppåsen med ett sugrör, gör lite bubblor i påsen och sörplar i mig hela innanmätet. Känns som varken den döende eller doktorn kom med lösningen. Men jag rapade hickade till lite och gick min väg, ut ifrån sjukhuset, ut i livet –helvete som himmel.

– Här har du mig liv helvete. Underbara älskade himmelrike till liv.

Om jag ändå levde i framtiden…

March 24, 2009

Vad kommer hända på morgonen när världens blir så total att det inte går att titta ut från fönstret på morgonen. Och vad kommer hända på kvällen i skogen med harpalten som skakar av rädsla och kyla när du inte tittar ut på kvällen. Jagar du reda på platsen du kom ifrån. Skulle det betyda mycket för dig. Om jag leder dig rätt?

Alla barndomsvänner som är kvar i barndomen, som alla höll dig så tryggt mellan böcker och musik som formade dig till dig. Jag vandrade länge, jag blåste bort och kom tillbaka till väntan för något jag inte ens kunde få syn på i horisonten. Magkänslan gjorde gott i mig. Känslan rätade ut mitt nya sinne och jag fick glasögon som nyckel till min egen värld.

Men faktum är faktum. Imorgon är en så lång tid. Jag skriker ut känslorna i tomheten och får bekräftelse. Men faktum är faktum. Imorgon är en så lång tid.

Om det här vore rader i ett samtal, hur skulle det vara då?

Många frågor, ett liv som svar, hoppas jag alltid.

Hela situationen skulle vara glänsande slipad ädelsten. Tänk att få upptäcka landskap som vårdas av bris. Två eller fler i mörker skapar ljus och som taget från ingenstans blir jag en del av upptäcktsresor alla och ingen alls har gjort.

Jag sitter på min kammare och frågar mig själv och dig, om det här vore rader i ett samtal, hur skulle det vara då? Om jag en dag syns, blinka med ficklampan och lyft mig upp till seglet så jag ser eskapaderna som väntar.

Tillståndet vore högre.

Jämmer och elände, sorg och förlust

March 22, 2009

Jämmer och elände, sorg och förlust. Allt inom mig är mer än vad jag kan hålla inom mig, ändå finner jag varken tårar eller ord. Varje gång det kommer över mig är det enda jag för mår att säga: – Fy fan vad hemskt det är. Man kan inte säga mer.

Men klumparna i bröstet och magen får mig att åtminstone tro att det ändå finns något mer. Rädslan finns där. Den ständiga rädslan, oron och försöket att acceptera att det bara är att titta på och stå ut med förfallet.

Jag vet inte vad det är moder jord försöker jämna ut med en sådan systematisk mördarstruktur och utrensning av goda och fina människor. Ibland önskar jag att jag kunde såga ihop alla fina träd som sågats ner, allt istället för att kunna så nya frön. Upptäcka nya träd, jag skakar på axlarna. Vad spelar det för roll att upptäcka nya träd när de när som helst kan skövlas eller bara blåsa ner.

Jag försöker ge mig ut på promenader. Men det är som alltid lägger sig som ett argsint rött ilsket skimmer över mig när jag kommer hem är allt jag inte kan sätta ord på. Det jag känner men inte kan räta ut, inte ens i mitt eget huvud. Jag får sms från en blodsbroder, en likasinnad. ”… Men låt den vara, den finns där av en anledning”. Jag försöker men vet inte vad det är jag ska vara kvar i. Sätter mig ner och inser faktum. Nu sitter jag ner. Det fungerar en liten stund sen går jag igenom ännu en invärtes misshandel.

Jag strör blommor över allt ont och försöker ta vara på all kåda som träden gråtit. För trots allt ska ingenting av trädens kraft gå till spillo.

Jag snubblade och du gick förbi skrattandes

March 17, 2009

Jag som inte hade en tanke på att ta mitt liv snubblade ut från skyskrapan och tänkte bara… Jaha. Flippar bäst som flippar ut. Något börjar ju alltid tillslut. Och du gick förbi mitt våta, fläckliknande skal och skyddade dig med ironi. Trilla bäst som trillar ner viskade min tanke i vinden upp mot himlen.

Du kan ju alltid gnälla mer, varför är fokus flyttat från dig? Full av hat, fastän käften ler. Du gick bara förbi med rustning av hyckleri. Men som tur var hade tanken lagt locket på i färden upp mot något annat.

Fast life

March 10, 2009

Jag behövde verkligen inmundiga något för att inte svälta ihjäl. Jag var sugen på liv och rörelse men visste inte vad jag skulle inta. Vart skulle jag åka, vad skulle jag köpa? Livets kylskåp och skafferi hade stagnerat och bäst före datumet hade gått ut om inte annat. Jag satte mig på en parkbänk istället. Tänkte på allt gammalt, på allt nytt, på allt just nu och allt på en och samma gång. Klockan gick och jag satt bara där. Ett tag kände jag mig hjärndöd. Klockan gick ännu mer och jag satt fortfarande bara där. Hade kriminalare tagit in mig på förhör hade jag knappt kunnat svara på vad jag hette.

Jag har ingen föreställning om hur länge jag satt där. Om det var trekvart eller ett dygn, åtta år eller några färre, det har jag ingen som helst aning om. Efter ett tag tog tillslut magen över tanken och beslutsfattandet som en slags ockupationsmakt. Med någon ytterst märklig magkänsla började mina ben att gå. Jag gick mot bilen för att åka till en drive-through, allt för att spara på så mycket energi som möjligt.

Plötsligt var jag så där. Rutan var nervevad och en metallisk burkröst från en stolpe frågade:

– Välkommen till Fast life, vi tar strax din beställning.

Jaha, tänkte jag och ögonen började vandra i alla menyer och val som snabbt skulle komponeras ihop till ett mål. Innan jag ens kommit halvvägs i livets meny blev jag hetsigt avbruten av en uppstressad och flottig röst. Inövat och likt en robot:

– Välkommen till Fast life, vad får det lov att vara?

Jag tittade mig runt och blev förvirrad. Var kom rösten ifrån. En spontan sinnesförvirring som varade tillräckligt länge för att frasen skulle upprepas.

– Välkommen till Fast life, vad får det lov att vara?

– Ett liv tack. Tvåhundragram.

– Meny eller bara tvåhundragram?

– Ett liv & co.

– Någonting mer?

– Finns det någon dipp?

– Vi har omsorg, närhet, förståelse, stolthet, försoning och avståndstagande.

– Då tar jag två stycken omsorg, en försoning och ett avståndstagande, tack.

– Någonting mer?

– Det får räcka.

– Och vad vill du ha att dricka?

– En lugn och ro inombords.

– Då är du välkommen fram till lucka nummer tre. Tack för din beställning.

Jag skakade mig igenom hela beställningen och nu när jag skulle vrida om bilnyckeln kunde jag inte greppa nyckeln. Jag både skakade och krampade i händerna så oerhört att jag var tvungen att ge ratten en danskskalle. Alla spänningar i kroppen ersattes av en väldig smärta i pannan. En hisklig smärta. Och ett tut. Spänningen släppte och jag åkte chippandes efter andan och lugn fram till lucka nummer tre. Jag såg knappt hur jag skulle köra för hela min föreställning var i rött. Men jag kom fram.

– Då ska vi se, Ett liv & co, två stycken omsorg, en försoning och ett avståndstagande och en lugn och ro inombords. Var det bra så?

– Ja, eller ehm, jo det är bra så.

– Då blir det en oerhörd summa och en sanslös massa ören.

Jag gav ingen dricks, jag glömde faktiskt bort och hade nog egentligen heller inte velat göra en robot en tjänst. Mänskligheten hade fördärvats inombords och det var bara en fasad genom snabba affärer skulle fullbordas.

– Hur mår du egentligen, frågade helt plötsligt en överlevande mänskligcell inifrån robotfasaden. Du ser lite vimmelkantig ut.

– Det är ingen fara, en lång dag bara, svarade jag och log osäkert. Jag var livrädd för att jag skulle genomskådas och ryggade tillbaka samtidigt som jag gjorde några paniksnabba blinkningar med ögonen.

– Du blöder, vill du ha några servetter?

Jag tittade mig i backspegeln och såg att jag liknade både Jan Eriksson och Terry Butcher på en och samma gång. Jag blev rädd för mig själv, för det jag såg.

– Oj då, ja tack några servetter vore jättesnällt om jag kunde få, bara så jag kan torka av mig lite.

– Då blir det en liten nätt summa av otroligt många mynt.

Jag bad roboten att upprepa vad hon sagt, men jag hade inte hört fel.

Jag vred om nyckeln och åkte till ett närliggande industriområde. Vid hamnen. Där satt jag i min bil, på kajen och hade en stor påse med Fast life bredvid mig. Det var mörkt och det enda jag hade som ljuskälla var ljusen från den stora bron som sträckte sig högt över vattnet, från min sida av världen, till den andra.

Jag kände mig stinn men var så tom som man bara kan känna sig när man varken vet in eller ut. Jag satt där, och skulle någon kriminalare ta in mig på förhör skulle jag inte veta hur länge jag suttit där.

Jag kanske fortfarande sitter där.