Archive for November, 2009

Så försvann jag

November 30, 2009

I en ubåt, i en trädgård, i en radhusförort, i en stad sitter jag i tankar om vad som innerst inne räknas. Det enda som lyser är ubåten och mitt huvud som går i högvarv. På arton europallar i en ubåt sitter jag och stirrar ut i det mörka, tomma intet. Med tung och sällsynt andning och händerna krampaktigt på styrspakarna har jag bestämt mig bort för ett slag.

Så försvann jag.

Inte för att det spelade någon större roll om det var fiskar, fåglar eller äppelträd utanför mitt ubåtsfönster, men jag ville komma åt nygamla intryck. Jag bytte bort äppelträden mot kvinnofrisyrer som dansade magdans med mjuka svallande rörelser utanför mitt runda förarfönster. Lukten av kvinna och den ofrånkomliga parfym och hårvårdsproduktdoften trängde igenom plåten in i mina sinnen. Jag kom till horisonten och såg vad som kunde bli om några år, men tittade jag ut igen var det ebb och någon horisont syntes inte till. Men det gjorde mig ingenting. Min utflykt igenom ett landskap likt mitt eget men ändå ett nytt skapade nya stigar och tarmliknande former i hjärnan på mig. En utflykt betyder inte jakt och även om orden aldrig tänktes eller sades var allt underförstått i en symbios med drömmande romantik.

Ubåten blir i takt med att mina tankar flög i väg en rymdraket och jag skjuter i höjden.  Inget lock för öronen och ingen gravitation som kunde hålla mig nere existerar.

Så försvann jag.

Bort från de fuktiga dynerna till ett landskap av planeter med siluetter av kvinnokroppar. Min navelsträng höll mig kvar runt moderskeppet när jag utforskade den nygamla kvinnokroppen och glorian kring henne och hennes mage. När jag tittade ner mot världen i vilken mitt skal någonstans bor tänkte jag, det kommer bli lite trubbel. Ett nytt hus behöver nog byggas. För vad jag än kom hem med, utan, så är mitt hjärta stort nog att det nog inte kan rymma mer där det för närvarande bor. Ett höghus byggt av trä.

Advertisements

(Livets största sanningar ligger gömda i dunkla parenteser.)

November 29, 2009

Livets största sanningar ligger gömda i dunkla parenteser. Jag har läst det och jag fick veta det i en parantes. Jag blir lika hoppfull som livrädd. Rädd för ett liv utan det jag vill vara så hoppfull om. Men grunden som blivit en bas står stadig när det blåser och jag säger högt till mig själv samtidigt som jag tittar bort mot horisonten och rycker på axlarna, c’est la vie! Den som får rätt får rätt och jag kommer bli lycklig med det jag har. Mycket händer utan att jag tänker på det i parentesen och låter jag mycket av det få bero kan sanningar bli verklighet.

Fuck time, turn this.

Livets största sanningar ligger gömda i dunkla parenteser. Det låter farligt och jag känner som om jag fått veta något i underground-miljö. Jag vet inte om det är jag som ska vara Jack Bauer, eller om det är Jack Bauer jag ska försöka hålla mig undan. Meningen sitter fast i huvudet som lappen på anslagstavlan jag inte får glömma. Den går med mig vart jag än går. Som Karl-Bertil Jonsson säger det högt för sig själv, att ta från de rika och ge till de fattiga, sitter meningen där på näthinnan.
Livets största sanningar ligger gömda i dunkla parenteser.

Livet, det du lever nu, dess största sanningar, de ligger gömda, gömda i dunkla parenteser. Jag bryter ner den, meningen, men kan inte annat än att se den som ljuset långt borta i slutet av tunneln.

Jag tänker låta den bero, för det är det den ska. Det är sådant som märks när den sätter sig som den gjorde.

Some people knows, others….well, I don’t know

November 28, 2009

Katastrofbomber fläker upp min hud som är lika känslig som ett febrigt hudlager. Paniken och uppgivenheten blandas i en hemmagjord bomb. Jag har varken ork eller vetskap om var jag ska börja. Jag är blind och ser allt utom det jag borde se och lägga märke till. Det blåser och jag vill inte gå. Det regnar dessutom och jag vill bara stanna inne och inte lägga märke till var jag är. En destruktiv handling som blir räddaren i nöden för den stund jag försöker leva i.

Som en bok om ett krig som alla redan skrivit orkar jag inte hänga med i alla svängar och kastar mig i diket, utan att bry mig om vart fordonet fortsätter. Mörkret gör sitt och jag vet varje gång mörkret sköljer över mig precis vilka som skulle kunna lysa upp mitt ögonblick. Jag fryser aldrig.

Från människorna som känner mig allra bäst till de nya som ser mig för den jag vill vara. Med många är det sällan jobbigt att vara sig själv, med andra en ständig kamp för överlevnad.

Mina tår och tånaglar är ömma för jag slår varje höst i trötthetströskeln. Jag tar mig över den och blir mätt på samma smaklökar och deras gryta dag efter dag. Jag har svårt att skilja på saker och domsagor. På måsten och skyldigheter, inandningar och utandningar, sömn och vaket.
Ibland blir jag prisad, ibland vill jag slakta mig själv. Men med tack vare och på grund av i samma mening finns jag kvar i båda, och det jag inte lär mig kanske kan präntas in imorgon. Listan är lång och vems förlust det är vet jag inte.
Jag jobbar inte med mig själv, mig själv jobbar med jag och jag är lika förvirrad och svår som du tänker att jag är när jag sitter i min säng och skriver ner min bröstkorg.

Jag vill också kunna ses hela tiden. Åka på utflykt till berget, till fiket och äta bacon tillsammans med dig som jag gjorde när min mamma lagade mat. Du är bäst och jag ska inte skrämma bort dig.

Jag vill bli klassiker, bara det att jag inte kunnat bli det ännu. En telefonavlyssnare hade inte förstått ett ord av vad vi tyckte sa och betydde så mycket mer när vi satt där tysta i var sin del av Sverige. Värmen är alltid återkommande i allt jag ska ta i, ibland gäller det bara att påminna sig själv om det.

E

November 27, 2009

Jag vill skriva tt inlägg utan bokstav n ” ”. Bokstav n b tyd r d m på franska.  n hyllning till alla d  som finns i hjärtat m n int  i mitt blickfång. D t ska bli  n hyllning till d  som jag saknar och b höv r.
D t går att hylla människor på många sätt, m n lika svårt att hylla fl ra stora människor på  n och samma gång utan att någon ska bli försummad på något sätt.  n utmaning som blir jag vill b mästra på  tt nytt sätt. Hyllningarna inom mig tar aldrig slut…

När jag kom gå nd  mot mig själv på d n där skogsväg n som jag cyklad  på när jag var barn sammanstrålad  jag i  n varm känsla av logik. Någonstans g nom liv t komm r jag att möta alla ni som b tytt och b tyd r något för mig. Jag tar i hand m d mig själv och omfamnar s n mig själv för att liksom b hålla värm n hos mig. Minn n svik r mig sällan och jag s r ing n logik i vad som skull  få mig att glömma människor som ni. Hur lång  ll r kort min r sa blir bryr jag mig int  om, för möt na m d  r komm r att komma när d  komm r. Så jag skickar d tta br v till alla som  n propaganda br vbomb.

Öv rskrift: Kära, älskad  vän

D t här är  tt m d lland  som du bara ska ta till dig som  n påminn ls . Snart s s vi nämlig n.
Vi s s när vi s s, int  i någon slags pr ss och dålig anda säg r jag d t. Jag säg r d t för att jag är 100% säk r på min sak. Du har b tytt myck t och jag vill vara dig nära för att försöka tacka dig för att du finns. Myck t hoppas jag är självklart, m n min kärl k till dig,  r och alla ni på  n och samma gång.
Så varj  gång jag b tonar d t  ft r  tt av alla m ntala  ll r fysiska samtal så kan du ta d t till ditt hjärta. Jag älskar dig.