Archive for December, 2008

Schizofren med tinnitus…

December 31, 2008

Jag läste om en ung kvinna som gick i självmordstankar. Kvällen med stort K kom. Döden skulle ta bort det onda. Den skulle befria henne från världen. En ung pojke i en svensk film funderar över döden. Det är inte länge vi lever om man tänker på hur länge vi ska vara döda kommer han fram till. Den unga kvinnan hade ont i halsen, kanske att hon var på väg att bli sjuk. Hon gick till den där bensinstationen som har öppet dygnet runt. Hon skulle köpa halstabletter till sin ömma hals. ”Jag ville nog inte dö” kom hon fram till. Pojkens ord ekar i tomrummet i mitt fattiga huvud. Hennes öde likaså.

Min tankeverksamhet blev tankevärksamhet. Fan vad ont det kan göra att tänka. Jag tänker så det knakar. Jag har får tinnitus. Tankar från allt trivialt till allt oändligt stora. Någonstans där, mittemellan klämmer sig livet in. Som helhet och som vardaglig företeelse. Jag spricker som Mr. Creosote i Monty Pythons The Meaning Of Life.

Tankarna gör mig galen. Jag jagar flugor som surrar runt mitt huvud, ser bäbisar krypa i taket medan de snurrar på huvudena likt en uggla. Jag har sett det, men vet inte fortfarande inte om det är på riktigt. Jag börjar tänka. Ännu mer. Det finns ingen hejd. Inte någonstans. Jag är som vilken amerikansk president som helst på krigsstigen. Det finns ingen hejd. Inte någonstans.

Jag upptäcker nya hus som jag inte sett på tjugofyra år i min födelsestad. Kommer ner på jorden för ett kort ögonblick för att sen försvinna igen. Tankarna och frågorna om hur jag kunnat undgå husen. Vad var det jag tänkte på? Vem var det jag tänkte på? Arg, ledsen, kär, glad?

Vips så ligger jag i sängen med dig och säger mer än jag borde. Och lite till. Allt för att jag redan tänkt på allt några vändor. Allt för att jag tänker och känner så mycket. Vissa tankar försöker jag göra till verklighet, som Anders Borg med sin hästsvans och vårbudget. Han kanske är lite mer återhållsam med vad han säger. Medieträning. Det har jag ingen och vill nog inte heller ha det. Har inte tänkt på det…

Men jag vill kunna lova och göra sanningar av mina tankar. Vissa av dom i alla fall. De positiva. För som jag har jobbat med demoner fram och tillbaka. Borg hade kallat dem för samarbetspartierna. Jag för gammal rutten kärlek och mig själv. Heartbreak Hotel and you’re home again. Gillar den raden. Common spottar ur sig den. Some say that I’m a dreamer ’cause I talk about it often. En annan rad.

På mobilen har jag trettiofyra utkast värda att spinna vidare på. Ikväll har jag tjugohundraåtta till, om jag lärt känna mig något mer under det senaste året.

Fan vad schizofren jag måste vara. För näring till min tankeverksamhet får jag ju någonstans. Samtidigt som jag tänker och är förlorad i min egen tankebubbla. Jag gillar at vara schizofren. Schizofren med tinnitus…

Likt en Creutzfeldt-Jakob sjuk i krig

December 29, 2008

Det är krig här. De onda mot de onda och de goda mot de goda. Jag hinner före med slutsatsen om att det finns ännu en ny krigsföring. Det stora landet med mindrevärdes komplex i väst kommer få problem att ta tillbaka taktpinnen ifrån mig. Jag tar tillbaka spelet neger och president. Innan Obama kommit till makten. Klämmer till huvudet på hunden W Bush så att han tillslut bara har ett öga. Jag är på båda sidor, håller i taktpinnen och är. Jag bara… är…

Jag borde ta ställning men jag blir lika paralyserad och orörlig som en Creutzfeldt–Jakobs sjuk. Mitt balanssinne är rubbat och även om jag står på den där tunna fiskelinan arton kilometer över de åtta meter långa, sylvassa, pålarna förmår jag mig inte själv att gå till Dr. Feelgood. Lättja och en tanke om att han kommer ge mig något piller jag inte vill veta av gör mig än mer vacklande. Jag står där och är övertygad om att jag varje nanosekund ska svaja till lite för mycket och börja falla. Ändå funderar jag över vart jag vill åka i sommar, hur många veckor jag vill jobba men kanske allra mest en filosofisk tanke om rätt och fel. Gott och gott. Ont och ont.

Problemet, utöver att jag hela tiden är på väg mot en säker död där jag vinglar, är filosofins grundtanke. Att hela tiden vända och vrida, fram och tillbaka, från sida till sida, upp och ner, fram och tillbaka ännu en gång. Det finns ju för fan inget rätt och fel. Bara några spelregler som är så dimmiga att varken du, jag eller någon annan kan se vad det står. Står det något mellan raderna också månne?

Som en italienare tittar jag in i omvärldens tv-kamera där de följer min kamp mot döden och kriget och gestikulerar ”jag vet inte”. Sen faller jag. Jag faller och jag faller och jag faller och jag faller.

Under hundra år faller jag och hinner tänka på allt jag varit med om. Allt jag skulle vara med om. Jag hinner vara med om hundra födelsedagar, jag hinner få kramp och bli av med den. Sen hinner jag tänka igenom allt krigande. I hundra år tänker jag på det och kommer ändå inte på en lösning, eller en lätt eller kanske till och med en rätt väg.

Vips så ligger jag då där på marken med en åtta meter lång sylvasspåle i bröstet och alla goda, goda, onda och onda försvinner ut från min kropp. I min sista spasmerliknande dödsrykning hinner jag tänka ”ja ja, det kommer nog nya i himlen. Eller är det dit jag ska?” Sen är jag död.

Ikväll blir det jihad mot mig själv…

December 25, 2008

Jag tror jag går ut tillsammans med all förväntan och viagra ikväll för att jag inte har något bättre för mig. Jag vet fortfarande inte var vi hamnar. Med vilka eller med vem. Lite som att spela fotboll i Catania. Det är alltid en överraskning hur det slutar, och med vilka.

Jag fryser som fan. Har fortfarande inte orkat gå upp till vinden för att hämta ett täcke. Nöjer mig med ett påslakan och en dålig kudde. Sover ändå så jävla lite. Ute är det mörkt och kallt. Det högst en millimeterhöga snölagret på marken försöker frisera min stämning. Som en darrig, virrig och halvblind mormor på julafton. Som vill att allt ska vara så fint, så fint. Sätter på ett leende som lugnar henne och drar upp mina axlar så långt jag bara kan. Allt för att skydda mig så gott det går mot kylan. Men det är ju ta mig fan omöjligt. Kylan – Axel, 1-0. Den skjuter åttiomiljoner små osynliga vassa istappar av köld rakt in under huden på mig. Hur jag än klär mig så hinner inte kläderna täcka upp. Jag försöker hitta gluggar i mina kläder som cykelreparatören hittar hål i en däckslang. Men det är omöjligt. Kylan har redan kastat sig in.

Snart är julledigheten uppskruvad till max. På en kvart från noll till hundra. Mer påtagligt än så här blir det inte. Alla är här, alla ska ut och socialisera sig med varandra. Smilbanden upp till öronen. Energiska och rytmiska ben likt mannen på Järntorget. Allt ska ut. Alla känslor ska ut. Finns där någon melankolisk känsla så stoppas den undan. Ikväll blir det en enda stor vänskaplig utlösning, VM-guld till allt och alla.

Jag tror nog fan jag är än mer patetisk. ”Inget bättre för mig”, med en kondom i plånboken och en i fickan ska jag också ut. Vem försöker jag lura? Jag är med i teatern och är lika mycket huvudperson som alla andra. I alla fall till en början. Vem fan ska jag vara då? Jim Carey, Johnny Depp, Mikael Persbrandt är alla upptagna. Så klart. Äh, jag får väl köra på den där inkörda linjen. Se ut som den där killen som har koll på kläderna han köpt från USA. Allt för att komma undan med att se ut som alla andra. Och ändå se ut precis som vem som helst…

Fan vad man kan göra livet komplicerat om man vill det. Tror jag ska sluta tänka för en stund och bara se faktum. Jag ska ut ikväll. Träffa alla jag inte träffat på år och dagar. Kanske ta mig form som en blå litet viagrapiller. Kul ska jag fan också ha. Frysa kan jag göra imorgon igen. Kylan – Axel, 1-1. Så enkelt kan det vara. Ikväll blir det jihad mot mig själv…

Som Karl Marx i cricketoutfit

December 23, 2008

Av någon märklig, ytterst märklig, anledning kände jag mig som Karl Marx i cricketoutfit. Vita kläder och de där benskydden som påminner om Jarmo Myllys målvaktsskydd. Slagträt och handskarna. Jag hade allt. Till och med Marxs skägg hade jag. Bara tanken på att ha det skägget gjorde mig stolt. Tänk att kunna ha skägg, bara det. Tänk då att det som grädde på moset ser ut som Karl Marxs skägg också. Livet har varit värre.

Jag stod där och lät blickarna som passerade mig tänka både det ena och det andra. Jag kände mig proper. En rätt så fin känsla i den sinnesstämning jag befann mig i just då. Blickarna gick rakt igenom min tankeverksamhet och jag började gå tillbaka dit jag kommit ifrån.

Vad nu det var.

Med en blandning av Beach Boys och The Smiths i hela mig. God only knows och Sweet and tender hooligan. Med bestämda men lugna och avslappnade steg gick jag där. På bron. Över ån. Fram kom jag också.

Det lilla höghusets portkod var trasig, lika trasig som tjejen där inne skulle bli. Terror. Jag tog hissen upp och höll för titthålet när jag ringde på dörren. Gammal kärlek rostar aldrig.

Skägget rann av mig.

Mitt fina Marxskägg rann av mig som om jag plötsligt fått cancer. Plötsligt stod jag bara där framför den öppnade dörren som den där pojkspolingen jag en gång var. Slagträt, de vita kläderna försvann också. Svartklädd från topp till tå. Den enda färgklicken var en The Smiths- och en Slapshotpin.

– Sluta hålla på så där då! Jag blir ju skitnojig när det inte går att se vem som ringer på…, sa K.

Vips så var skägget tillbaka, alla vita kläderna lika så. Jag bara tryckte mig förbi henne. Knuffade in henne i tamburmajoren så spegeln bakom gick sönder. Vore det inte för att det var K jag besökte hade jag kunnat ta på mig spegelns olycka. Nu hoppades jag istället på olyckliga år för K. Det kunde hon med råge ta på sig.

– Amen vad fan Axel! Vad fan håller du på med egentligen? Ta av dig skorna i alla fall… Och hej förresten…

Jag gick och la mig i soffan. Sparkade av mig skorna och vinkade K till mig.

– Sätt på tevatten kvinna. Jag ska ha mitt robuste.

K tittade förstummat på mig. Hon visste inte om jag skämtade, hade fått veta något mer hon gjort mot mig eller om jag bara var otrevlig. Det var ju trots allt några år sen vi sett varandra. Hon trevade osäkert ut till det lilla köket. Jag kunde höra från soffan att vattenkokaren var satt i arbete. K var tyst, hon syntes inte heller till. Hon stod antagligen bara där och visste inte om hon skulle vara nervös eller rädd. Eller kanske både och? Jag njöt. Hennes förmodliga hjärtklappning gav mig rysningar i hela kroppen. Musiken kom tillbaka och tog över. Med stil och klass. Med stil och klass skulle jag ge igen.

K tittade försiktigt ut från köksingången och frågade försynt:

– Jag har inget robuste, har du med dig det eller går det bra med blåbärste?

Jag mumlade något obegripligt och kavlade upp ärmarna på min vita crickettröja. Hon varken vågade fråga vad jag sa eller vända om ut till köksbestyren. Hon stod bara där. Helt paralyserad.

– Älskade kära K, sa jag och skakade huvudet. Ge mig ditt pissiga blåbärste då om du inte lägger manken till att göra mig nöjd… K stirrade fortfarande ut i tomma intet. Bu! Skrek jag och vips så satt vi där med varsin kopp blåbärste. Hon vågade sitta bredvid mig i soffan. Jag sa ingenting alls. Jag bara satt där. Brydde mig inte om min kopp. Det passade inte med blåbärste. Robuste eller inget te. Det visste hon nog innerst inne också. Men hon sa ingenting om det. Jag tror inte hon vågade.

– Axel… Varför är du så lustig frågade hon tillslut modigt. Hon vågade till och med titta på mig.

– Är jag lustig? Jag? “I may not always love you, But long as there are stars above you, You never need to doubt it, I’ll make you so sure about it” sjöng jag. Ser du några stjärnor eller ska jag slå dig? Nu började K gråta. Förenat med stil och klass.

– Vad fan vill du mig egentligen? frågade hon samtidigt som tårarna rann ner för kinderna och hon kippade efter andan. Hon kände sig orättvistbehandlad. Hennes dag hade blivit förstörd och det utan att hon gjort något för att just den här dagen skulle bli piss. Med min vita rena outfit la jag armen om henne och tryckte henne mot mitt bröst. Jag kramade om henne och pussade henne i håret. Jag svarade aldrig på frågan. Satt bara där och höll om henne tills tårarna var ersatta av lugn och trygghet. Hon kom ihåg min famn. Det höll på att få mig ur kurs, men bara nästan. Hon försökte få fatt i min hand för att hålla den i sin. Som på den gamla dåliga tiden. Först slog jag bort hennes hand, men den kom vädjande tillbaka. Jag tror vi båda kände igen oss i det gamla och kände varandras trygghet där vi satt. Plötsligt ekade Karl Marxs tunga tyska stämma i hela huvudet på mig. ”Passen Sie auf! För fan Axel. Glöm inte bort dig nu. Förenat med stil och klass, det var ju till och med du som sa det…”

Jag vaknade till från det gamla och tryckte bort K från min famn. Vi höll varandra fortfarande i handen men det var bara för att förstärka vad jag skulle säga. All energi och vrede skulle inte bara överföras verbalt, hon skulle minsann få veta genom det gamla vad hon gått miste om.

– K, jag älskade dig en gång. Men det är så jävla utbytt så jag knappt kommer ihåg det. Först var jag bara ledsen. Överkörd. Sen när jag precis ställt mig upp och börjat hänga med M så ber du mig träffa dig. Varför då? Jo, för att… längre kom jag inte får K ville flika in någon ramsa om att det var det enda rätta. Att berätta om otroheten och allt det andra. Jag satte min hand hårt mot hennes mun och fortsatte. Jo, för att du fortfarande ville ha mig runt ditt patetiska lillfinger. Men det går inte längre. Jag vill inte ens knulla med dig längre. Det som fick oss att bli vi för ett tag.

K tittade på mig, som om hon ägde även min sanning. Men även med en sorgsen och skadad blick. Hon hade fått höra att jag glömt bort all bra tid i sängen. Inte ens det var intressant eller önskvärt längre. Hej då med dig betydde det.

– Men varför ska du dra upp det här nu? En jävla massa år senare? Jag har ju berättat om vad jag gjort och det gjorde jag för att jag tyckte du var värd sanningen.

Hon är för fin, K. Jag var värd sanningen. Vilken vinst, vilken fin trofé att visa upp för mig själv och säga: ”Här Axel, här har du! Det här är bara för att du är så fin på alla sätt och vis. Här har du sanningen! Grattis, fina du!”. Det var just det som fått mig att inte kunna gå vidare ordentligt. Inte nog med att hon gjort slut med mig som hon gjorde. Hon pissade, spottade, skrattade, berättade för omvärlden, hånade mig..…rakt i ansiktet.

– Du är fan också värd sanningen. Du är dum i huvudet. Jag bryr mig inte om hur lång tid det tagit och vad du har för dig nu. Jag är här för att dra ner dig till botten. Du ska fan inte komma undan den här skiten helskinnad. Det ska du har jävligt klart för dig älskade K.

Nu började hon gråta igen. Med stil och klass. Det här gick ju bra. Jag tackade Karl inne i mitt huvud, danke Herr Marx, danke. Jag drog bort min hand från hennes och ställde mig upp. Nu var hon själv. Förbannat att hon satt bekvämt i soffan bara… Jag tog hennes mobil och vräkte i väggen. K blev så jävla förbannad, men var samtidigt så rädd för min lugna approach att hon bara satt kvar, gråtandes krokodiltårar. NU var hon själv. Med en överman som bevakare över hennes sits. Nu var min cricketoutfit så vit att den lyste upp hela stadsdelen. Som om jag använt åttiotusen burkar med vanish för att uppnå det här ljuset. Och K bara grät. Av rädsla och av ånger.

– K, du behöver inte vara rädd. Mobilen var allt. Jag ska inte röra dig eller göra dig illa. Du vet att jag inte är någon sån. Det vet du.

Jag gick fram till henne och tog hennes båda händer, pussade dom och satte mig på henne och snörade på mig mina skor. K kramade om mig hårt och skrik in i tröjan på mig:

– Gå inte! Snälla gå inte… Jag vet att jag varit så jävla dum, men snälla gå inte… Lämna mig inte så här! Du har ju väckt så jävla mycket frågor och ånger i mig nu… Du kan ju inte bara gå nu.

Jag log, strök henne på kinden och sa:

– Ja du K. Välkommen till min värld. Ring mig när du tänkt igenom allt. O då menar jag allt… Det borde ta ett tag.

K började gråta än mer. Det var tydligen möjligt att göra det. Jag vände mig bara om och gick ut i trapphuset. Jag sket i att stänga dörren, den fick stå på vidgavel. Jag åkte hissen ner och gick ut i mörkret. Bilarnas lyktor berättade att det regnade. Men det gjorde det fan inte på mig. För jag såg ut som Marx i cricketoutfit och hade en sol över mig där jag gick över bron. Över ån. Jag sjöng ” I’m singing in the sun, just singing in the sun, what a glorious feelin’, I’m happy again, I’m laughing at clouds, so dark up above, the sun’s in my heart, and I’m ready for love..” samtidigt som jag slog bort alla regndroppar som kom i närheten av mig.  Som den sanna cricketspelande marxist jag var…

Tänka sig…

December 23, 2008

Tänka sig att både Linköping och östgötskan kan bli charmig. En dryg timme på stan utan att träffa på en enda halvkändis som vill bli uppdaterad om ens liv. Inte en enda, och då var det ändå en hel del människor i rörelse. Tänka sig. Vad skönt det kan vara att gå runt och strosa och vara lite anonym i massan.

Där gick jag och lyssnade på allt prat och försökte komma på vad alla konversationer som stressade förbi mig handlade om. Men det enda jag egentligen lade märke till var hur rolig och charmig dialekten var. Något som jag aldrig trodde jag skulle uppskatta blev helt plötsligt behållningen i kylan och blåsten. Så efter att jag spankulerat runt på gatorna gick jag hem. På Djurgårdsgatan hade gamla posten som var omgjord till dykutrustningsaffär blivit VVS-firma med fina badkar. ICA låg i alla fall kvar. Handlade purjolök till potatisgratängen och dricka tills imorgon. Mycket har hänt och ändå är allt som det alltid varit.

December 20, 2008

Det var en gång en jul för länge sedan, då man fortfarande kunde bli bjuden på julkalas. På den tiden var det ingen stress och att vara bjuden på julkalas, det ansågs som en självklarhet. När den här julen som sagan handlar om närmade sig blev det som vanligt ett väldigt ståhej med bakande, städande, matlagning och paketerande och ett vansinnigt snöande så husen knappt kunde ses från den upplogade vägen.

I en av Bengtfors traktorer som plogade vägarna satt Karl-Bertil Jonsson och visslade i takt med radions julsånger. Karl-Bertil Jonsson var 97 år och var frimärksamlare, men just nu satt han som sagt i en traktor och visslade och plogade snö. Så här dagarna före jul anställde Bengtfors kommun pensionärer till att arbeta hela nätterna, eftersom den ordinarie personalen slutade klockan 17.

Nu tycker ni kanske synd om Karl-Bertil Jonsson för att han fick sitta där hela nätterna och ploga snö i det vansinniga snöandet. Då ska jag tala om för er att egentligen var det inget synd om Karl-Bertil Jonsson alls. Han kom från ett välbärgat hem, hans pappa hade före sin död rustat upp Karl-Bertils hus med en riktigt fin kamin, av senaste årsproduktion. Men Karl-Bertil Jonsson tyckte i alla fall det var roligt att värma sig i en traktor, för det här tilldrog sig på den här tiden då man ibland tyckte det.

Medan Karl-Bertil Jonsson satt och plogade ner de orangea vägpinnarna tänkte han på gul tre skilling banco, världens dyraste frimärke. Gul tre skilling banco var det enda frimärket i världen som Karl-Bertil Jonsson inte hade, för det här var på den tiden då en 97-årings fritidsintresse inte nödvändigtvis behövde vara av tankspridd natur.

Klockan fyra på morgonen körde Karl-Bertil Jonsson med en lättad suck ner den sista vägpinnen och begav sig hem på den tomma landsvägen. På vägen hem såg Karl-Bertil något gult skimmer inne i skogsbrynet. Skimret var av det slag att det lyste upp hela skogen och bländade gamle Karl-Bertil så att han var tvungen att stanna till vid vägkanten. Vid den här tiden tedde det sig självklart för en 97-årig pensionär att vara särskilt nyfiken.

Han pulsade ut på åkern och kom närmare ljuset. Hade någon sett den gamle traktorplogaren hade en häpnad över hans målmedvetenhet och ork infunnit sig. För det var med bestämda steg och blick som Karl-Bertil pulsade in i skogen. Men han kom aldrig riktigt nära skenet. Han gick och han gick. Han pulsade och han pulsade. Karl-Bertil Jonsson, 97 år, hade fått en sån där tvångstanke i sitt arma huvud. Tänk om det är gul tre skilling banco som lyser, sa han högt för sig själv medan han rättade till de runda glasögonen på sin fräkniga näsa.

Nu var det så att Karl-Bertil, i sitt frenetiska sökande efter det sista frimärket, gått i flera dagar. Dag in och dag ut hade jakten på att komma ikapp det gyllene skenet pågått. Att han bjudit hem en nu orolig släkt på julkalas var som bortblåst.

En konstapel i pälsmössa, som lett sökandet efter Karl-Bertil, tryckte sönder en frusen tår i ögonvrån, stramade upp sin kroppshydda, som med tiden antagit en öltunnas form, stapplade fram till Karl-Bertil och fattade stumt hans hand. Jag skulle kunna ge dig gul tre skilling banco eller vad du nu vill om du bara följer med mig hem till Bengtfors sa han flämtande.

Det kom att bli så att Karl-Bertil Jonsson fick det gula frimärket och kommande juletid stannade han inne för att sitta och titta på sin kompletta, fina frimärkssamling. Den rödlätta, krullhåriga pensionären Karl-Bertil Jonsson hade nu allt och saknade intet.

I’m singing in the rain

December 20, 2008

Dignity
Always dignity
It was there I met Cosmo
If I was good they let me follow them to the theater
We played the finest music in the country
I’m singing in the rain
Audience is everywere
Do you have anymore jaws you wanna break?
Plenty!
Always with a big white smile
Are you doing anything tonight Miss Lamont?
That’s funny, I’m busy

2008 års Gregg mot Georgia

December 20, 2008

Jag vet inte varför, men varje gång jag är förbannad och ska skriva eller prata om det måste jag först av allt börja med att göra ett statement angående min svartvita syn på saker och ting. Det är helt absurt att det ska behövas. Att min syn ska negligeras om jag utelämnar den biten. Nu har jag indirekt gjort den där statement delen och kan gå på hur jävla hårt och skoningslöst som helst.

Axel. Rakt upp och ned. Take it or leave it. Jag hatar A. take it. Just som jag funnit mig själv, grävt ner stridsyxan, blivit trygg i den nya Axel, kommit hem för julledighet kom då en ny slägga från A. Jaha, då börjar vi om då. Eller inte riktigt. Efter två timmars umgänge i köksmiljön kommer då kommentaren ”vad är det du har på dig nu då? Gud vad ful”. Min tidigare förmyndare förstår inte det snabba kastet i konversationen och undrade vad som stod på. Jag var också rätt överraskad över påhoppet och tog av mig min keps och frågade ”det är väl inget fel på den här? Varför säger du så för? Va? Vad har du för rätt att säga så?” En utläggning om hur alla mina kepsar var fula stundade… Frågorna lämnades kvar i tomma intet. Lite förvånad, även om det inte var första eller sista gången något sånt lär sägas, lämnade jag borde mumlandes för mig själv att ”här vill jag fan i mig inte va. Jävla fittställe.” Just innan trappen vände jag mig om och ”du har väl för fan inte någon som helst rätt att säga en sån sak. Vad har jag gjort för att förtjäna det?” medan jag tog av mig den förkastade kepsen och slängde den demonstrativt mot A. Då fick min tidigare förmyndare luft från ingenstans och började gorma om att det fanns väl ändå gränser… Den lilla förtidspensionerade före detta förmyndaren, som är så jävla konflikträdd att han inte ens vågar säga ifrån när hans egen avkomma blir påhoppad, hade sagt sitt. Men var i helvete fick han plötsligt luft ifrån? Han kunde ju lika gärna ha hållit käften hela sträckan ut… Det tyckte jag verbalt också. ”Håll käften din lilla dubbelsidiga tönt.” Sen gick jag ut och gick i en timme. Random. Ingen plan. Fötterna ar mig runt. Inte fan ville jag gå till någon polare förbannad, besviken och ledsen. Inte fan ville jag gå hem till fittstället igen. Till slut gick jag förbi hos mamma och pussade på brickan med den tunga texten Heléne Müller-Swartling 1957-2001, gjorde korstecknet och gick hem till fittstället. Satte mig här vid datorn och började skriva. Dubbelsidiga tönten dök upp och gav mig ett kuvert med ett tomt brev i. Bokstäver och undertecknat A var det, men tomma ord, tomt A4-papper. Fuck you. Words of a hypocrite. Brevet ligger slängt på golvet. Jag ser det inte för det enda ljuset i rummet kommer från den här skärmen. Jag vill inte se en tom ursäkt igen. Inte ens luft är A för mig. Knappt den tidigare förmyndaren heller. Jävla töntar.

Skillnaden mot den Axel som fick skit kastad i sitt ansikte 2008 och Axel som fick det 2002, 3, 4, 5, 6 är att den nya Axel inte håller tyst tillbaka. Lik förbannat är det jag som är den dumma och omogna som smäller i dörren, kastar keps och blir upprörd. Familjefriden och lugnet på Fridtunagatan 21 blev störd. Och det var jag som störde ordningen. Axel mot Georgia. Dödsstraffet återinförs.

Det är för härligt att komma ”hem” och ”bara vara”…