Archive for September, 2009

Allt är som vanligt, over and out!

September 25, 2009

Jag kan inte riktigt bestämma mig.

Som vanligt alltså.

Är jag en bitterfitta eller är jag bara en ny människa som försöker slå vakt om det gamla, på ett nytt sätt, i en gammal förpackning, med nya ögon.
Likt PO Enquist med punkter och oklanderligt kort hår på sidorna.

Plötsligt är jag inte den enda som dagdrömmer, och heller inte den enda som har mig som ett problem i den där tankevärksamhet som jag så ofta och kärt refererar till. Jag är ett problem för stort för min egen kropp att jag lyckats, ?, smitta någon med mig själv.

Blir det dubbelt fel?

Det känns fel och det räcker för mig. Det räcker och blir över.
Bitterfitta eller inte.
Människa eller ej.

Det spelar ingen roll. Jag bryr mig inte.

En karamell med chokladöverdrag med hårt inre som i en gammal mans mun smälter och spottas ut när det bara är den hårda kärnan kvar. Vem säger vad som är rätt, och fel? Samma person? Vem dömer rakt upp och ned? Please do let me know.
Svar skickas till: Förvirrad-och-trött-på-att-vara-det-så-kalla-mig-hellre-uppgiven-utan-att-vara-ledsen-över-det-så-egentligen-skulle-du-kunna-kalla-mig-solo-e-forte@loveguru.com.
Vem lämnas med den utspottade karamellen. Får den något nytt chokladöverdrag? Hur funkar det egentligen? Eller, är den förstörd för all framtid?

Klockan är över tolv. Det är inte långt hem men jag vill varken gå dit eller någon annanstans. Nästan alla av värde sover eller är upptagna av det väldigt nu-orienterade lyckoruset.
Deal with it säger bitterfittan. Så länge du inte glömmer bort dig själv stryker den nygamla mig medhårs. En blandning av allt svartvitt och vad min mamma skulle sagt är alltid den bästa kombinationen. Tydligen finns hela livet kvar.

Hade jag haft en bil hade jag tankat den. Åkt i två timmar, lyssnat på Tom Waits och känt mig förstådd. Två timmar ensam i bilen hade varit två ensamma timmar. Men två ensamma timmar är bättre än två andra timmar. (more…)

Jakten på här och nu

September 6, 2009

Alla tänkbara söktjänster, myndigheter och instanser kunde inte vaska fram numret jag bad om. Ingen eller ingenting kunde hjälpa mig. Informationssamhälle, my ass, muttrade jag högt för mig själv och min blick surnade till ordentligt. Jag ville inte ens återvända hem men gjorde det ändå. Jag ville inte vara någonstans för överallt var samhället med normer, information, skeninformation, gemensamma drömmar och tillvägagångssätt. Jag ville inte vara i något jag så gärna skulle vilja spy på och omintetgöra. Men hem kom jag.
Persienner som var nerdragna, en säng som var obäddad och ett tomt juicepacket och en halväten gurkmacka nedanför sängen.
Deprimerande rakt upp och ned var ett faktum. Känslan utan lägenhetens utstyrsel hade annars bara varit markant. Nu var den ett allt.

Jag gick efter en djup suck in i duschen och bara ställde mig under det rinnande vattnet. Tankarna for och jag lät dem göra så. När jag började bli så uppluckrad och skrynklig av vattnet att jag nästan kunde försvunnit ner i avloppet bestämde jag mig för att försvinna under täcket i hopp om att numret bara skulle finnas där.
I samma sekund som jag höjde blicken från duschens kakelgolv märkte jag att jag stått tre år i duschen med samma kläder på mig. Jag tog av mig kläderna och gjorde om samma procedur.
Tre år spelar ingen som helst roll, inte heller sex år i den här förbannelsen, tänkte jag och suckade djupt. En kallsup som kom som bonus i sucken fick mig ändå att ge upp och försvinna naken och tom in under täcket.

Tankarna gav sig, kom tillbaka, attackerade och försvann igen. Samhället gjorde sig påmint med räkningar och reklam som översvämmade hela lägenheten. När kuverten med hyrbeloppet i började hugga mig i ryggen tog jag mig upp. Jag brände upp hela lägenheten och gick ner till parkbänken jag skulle sätta mig på när allt hopp om karriär och lyckligt liv hade gått upp i rök.

En liten lampa tändes och jag knappade in alla nummer till söktjänster och myndigheter, allt i ett tänkte jag. Jag kom fram. Med sviktande röst bad jag om numret till mitt huvud.

– Önskar du att bli koppla, frågade den plastigt vänliga rösten. Valmöjligheter tänkte jag och bad henne göra det mest gynnsamma valet för hennes verksamhet. Hon kopplade mig tio gånger om.

När jag väl fick svar var jag tom och jag hade ingen aning om vad jag skulle be mitt huvud om.
Efter ett tag som kändes som en evighet, och ett sådant tag som nog fick mitt huvud på andra sidan tråden att nästan lägga på, kom jag till en stämning som hjälpte mig fram med orden.

– Hej, jo jag tänkte… Eller, jag heter Axel. Rakt upp och ned. Jag tänkte höra mig för om… Kan det vara möjligt att få… Finns det någon möjlighet för mig att möjligen kunna få…

– Kom till skott, sa en röst som både var myndig och omsorgsfull.

– Jo jag tänkte… Så kom jag av mig igen.

– Säg det som kommer dig för utan att tänka på hur du ska formulera det. Det går alltid att omformulera och fixa till i efterhand. Var inte rädd. Tid och förståelse finns alltid här. Det kändes som om jag redan var omfamnad och trygg i mitt huvuds famn.

– Det sägs att massajer dör om man sätter dem i fängelse, sa jag som om jag sett någon dokumentär om känslor, frihet och Kenya.

– Ja, det kunde jag tänka mig…

Sen var det tyst ett bra tag. Utan att jag kände mig stressad av att behöva säga något. Huvudet bara väntade och jag ville, trots försäkran om att formuleringar alltid gick att ändra om i efterhand, ändå få till det direkt för optimal förståelse.
Tydligen hörde huvudet mina tankegångar och sa återigen,
– Jag vill höra, säg bara så får vi båda ta del av det.

Tänk. Rakt upp och ned. Följ för en gångs skull en nyck.

– Jagtrorjagskullebehövadinhjälpochattdublirminvän, sa jag snabbt.

– Okej, svarade huvudet och bad om en lugn och sansad utveckling.

– Det känns som jag trots allt är i balans och att jag mer eller mindre lever i nuet. Trots det så när jag tänker på framtiden tittar jag bakåt. Jag vill inte göra det. Jag vill se här och nu när jag ser framtiden. Oro gör mig inget gott.

– Tiden läker de flesta såren, resten kan du växla mellan dig själv och mig. Stanna där du är, sa huvudet och la på luren.

Stanna där du är. Jag visste inte hur jag skulle tolka det. Skulle jag vänta på huvudet eller skulle jag vara kvar i miljön jag befann mig i. Jag väntade kvar på parkbänken tillsammans med allt och alla som var på väg någonstans i mer eller mindre stress.
Huvudet kom aldrig. Jag satt där och tappade huvudet. Det blev vinter flera gånger om men jag frös aldrig.
Jag försökte klura ut varför och det enda jag fick ihop som en logisk lösning var att jag redan innan jag ringt mitt huvud hade haft det vid min sida. Och att jag fortfarande hade det.

Som luft för den som chippar efter den, som regn för den som har ont i huvudet, blev jag rätt lugn och sansad i mitt här och nu. Ensam eller inte.

Alla tänkbara söktjänster, myndigheter och instanser kunde inte vaska fram numret jag bad om. Ingen eller ingenting kunde hjälpa mig. Informationssamhälle, my ass, muttrade jag högt för mig själv och min blick surnade till ordentligt. Jag ville inte ens återvända hem men gjorde det ändå. Jag ville inte vara någonstans för överallt var samhället med normer, information, skeninformation, gemensamma drömmar och tillvägagångssätt. Jag ville inte vara i något jag så gärna skulle vilja spy på och omintetgöra. Men hem kom jag.
Persienner som var nerdragna, en säng som var obäddad och ett tomt juicepacket och en halväten gurkmacka nedanför sängen.
Deprimerande rakt upp och ned var ett faktum. Känslan utan lägenhetens utstyrsel hade annars bara varit markant. Nu var den ett allt.

Jag gick efter en djup suck in i duschen och bara ställde mig under det rinnande vattnet. Tankarna for och jag lät dem göra så. När jag började bli så uppluckrad och skrynklig av vattnet att jag nästan kunde försvunnit ner i avloppet bestämde jag mig för att försvinna under täcket i hopp om att numret bara skulle finnas där.
I samma sekund som jag höjde blicken från duschens kakelgolv märkte jag att jag stått tre år i duschen med samma kläder på mig. Jag tog av mig kläderna och gjorde om samma procedur.
Tre år spelar ingen som helst roll, inte heller sex år i den här förbannelsen, tänkte jag och suckade djupt. En kallsup som kom som bonus i sucken fick mig ändå att ge upp och försvinna naken och tom in under täcket.

Tankarna gav sig, kom tillbaka, attackerade och försvann igen. Samhället gjorde sig påmint med räkningar och reklam som översvämmade hela lägenheten. När kuverten med hyrbeloppet i började hugga mig i ryggen tog jag mig upp. Jag brände upp hela lägenheten och gick ner till parkbänken jag skulle sätta mig på när allt hopp om karriär och lyckligt liv hade gått upp i rök.

En liten lampa tändes och jag knappade in alla nummer till söktjänster och myndigheter, allt i ett tänkte jag. Jag kom fram. Med sviktande röst bad jag om numret till mitt huvud.

– Önskar du att bli koppla, frågade den plastigt vänliga rösten. Valmöjligheter tänkte jag och bad henne göra det mest gynnsamma valet för hennes verksamhet. Hon kopplade mig tio gånger om.

När jag väl fick svar var jag tom och jag hade ingen aning om vad jag skulle be mitt huvud om.
Efter ett tag som kändes som en evighet, och ett sådant tag som nog fick mitt huvud på andra sidan tråden att nästan lägga på, kom jag till en stämning som hjälpte mig fram med orden.

– Hej, jo jag tänkte… Eller, jag heter Axel. Rakt upp och ned. Jag tänkte höra mig för om… Kan det vara möjligt att få… Finns det någon möjlighet för mig att möjligen kunna få…

– Kom till skott, sa en röst som både var myndig och omsorgsfull.

– Jo jag tänkte… Så kom jag av mig igen.

– Säg det som kommer dig för utan att tänka på hur du ska formulera det. Det går alltid att omformulera och fixa till i efterhand. Var inte rädd. Tid och förståelse finns alltid här. Det kändes som om jag redan var omfamnad och trygg i mitt huvuds famn.

– Det sägs att massajer dör om man sätter dem i fängelse, sa jag som om jag sett någon dokumentär om känslor, frihet och Kenya.

– Ja, det kunde jag tänka mig…

Sen var det tyst ett bra tag. Utan att jag kände mig stressad av att behöva säga något. Huvudet bara väntade och jag ville, trots försäkran om att formuleringar alltid gick att ändra om i efterhand, ändå få till det direkt för optimal förståelse.
Tydligen hörde huvudet mina tankegångar och sa återigen,
– Jag vill höra, säg bara så får vi båda ta del av det.

Tänk. Rakt upp och ned. Följ för en gångs skull en nyck.

– Jagtrorjagskullebehövadinhjälpochattdublirminvän, sa jag snabbt.

– Okej, svarade huvudet och bad om en lugn och sansad utveckling.

– Det känns som jag trots allt är i balans och att jag mer eller mindre lever i nuet. Trots det så när jag tänker på framtiden tittar jag bakåt. Jag vill inte göra det. Jag vill se här och nu när jag ser framtiden. Oro gör mig inget gott.

– Tiden läker de flesta såren, resten kan du växla mellan dig själv och mig. Stanna där du är, sa huvudet och la på luren.

Stanna där du är. Jag visste inte hur jag skulle tolka det. Skulle jag vänta på huvudet eller skulle jag vara kvar i miljön jag befann mig i. Jag väntade kvar på parkbänken tillsammans med allt och alla som var på väg någonstans i mer eller mindre stress.
Huvudet kom aldrig. Jag satt där och tappade huvudet. Det blev vinter flera gånger om men jag frös aldrig.
Jag försökte klura ut varför och det enda jag fick ihop som en logisk lösning var att jag redan innan jag ringt mitt huvud hade haft det vid min sida. Och att jag fortfarande hade det.

Som luft för den som chippar efter den, som regn för den som har ont i huvudet, blev jag rätt lugn och sansad i mitt här och nu. Ensam eller inte.