Archive for October, 2009

Stora människor då, nu, alltid

October 28, 2009

Två långa sms senare satt jag där likt en trisslotts förtrollning rikare och tänkte “plötsligt händer det”.
Mycket drar ut på tiden.
Vissa med mer eller mindre goda utgångar.
Andra med klockan som största fiende, tätt förföljt av demonen som sinkar mig med gummiband där jag försöker hålla jämnt tempo med övriga världen.
Jag och Läromästaren sätter oss ner som vi ofta gör, men ändå så sällan och lyssnar på varandras anekdoter.
Finklädda unga män som genom sin dåtida herrklubb hyllar det gamla.
Det blir fyrverkerier, fyra ögon, bultande hjärtan, årstider och hjärtesorg som läkt. Med hjälp av ett eller några stycken stygn läkt och blivit fina gamla minnen och tankar om små detaljer, celler, händelser och frön som man likt genbanken på Svalbard vill ta med sig in i framtiden.
Komplicerade saker, människor, händelser, tankar och smärtor ses som något vacker där vi sitter framför en sprakande eld i varsin vackert skön fåtölj.
Jag vill vara en åhörare och en berättare, i tur och ordning, utan någon som helst demon som håller mig eller Läromästaren tillbaka. Ordet är fritt, känslor och tankar med.
Dåtidens kärleks-arcadia är här och nu där vi sitter.
Läromästaren berättar med ordsammansvettsningar som förblir svetsade i varandra för alltid i min hjärnbark och bröstkorg.
Jag sitter och undrar blint varför hans dåtid inte är en ända stor nutid.
För min gode vän har aldrig varit något annat än en stor underbar lysande gestalt som visat sig mer mänsklig än övriga världen.
På väg upp ur fåtöljen, hem, i säng, tänker jag på hur dåtid var nutid, hur nutid blev dåtid och fascineras över kurvorna som man alltid hitintills gått in i i alldeles för hög fart.
Likt vilken cyklist som helst i Tour de France som kraschat är nyckelbenet brutet, fördärvat och smärtan är här och nu.
Hjälmen är tangentbord, Läromästare, likasinnade och fördärvet. Smällen kommer krossa skallen men där jag går hoppas jag plötsligen på att just den ska bli den finaste då-resa som jag någonsin kommer att kunna berätta på nästa träff.

Vi åker förbi ett slott i skymning, utflykten till platsen som var då och skulle blivit ett nytt nu försvann i mörkret och vi hann inte dit. En annan gång säger vi båda och för en gångs skull så tror jag rakt igenom hela kroppen att det inte är bara ord. En annan gång. Tills dess har jag alltid den där gången att återvända till. Istället något som så ofta alltid var. God mat, en liten promenad, mys i en soffa och en lång okomplicerad jag-älskar-dig-fortfarande-i-dåtiden-och-låt-oss-båda-fortsätta-göra-det-kram innan jag sätter mig i bilen. Ett band är just nu mer än fyra mil långt. Från en säng i en liten stad vid ett stort vattendrag, till en lägenhet i en storstad. Ett band som jag ska vårda ömt. Ett band som jag ska visa upp för Läromästaren som den finaste då-tiden jag någonsin varit med om. Bandet rullas snart ihop och tänder ett ljus vid en väldigt fin plats som alltid kommer besökas med ett oändligt stöd…

Life, oh life, oh life

October 6, 2009

Min kalender är tyngre än andningen då en katt myser ner sig i halsen på en astmatisk kattallergiker. Visa kvinnor och män, mamma och pappa, morfar, farmor, säger till mig “boka inte in och planlägg ditt liv” med uppmaningen att jag bör skriva upp just det.
– Axel, din kalender ter sig bättre om den bara är själva pärmen. Men vad vet jag om kalendrar? Jag har aldrig ägt någon. Vad vet jag om livet? Jag har aldrig levt något. En försupen granne stannar mig med sin stora hand på min axel. Han tittar mig djupt vindögt i ögonen och frågar: Vad heter dina kalenderflickor? Inte fan vet jag, rycker jag på axlarna så hans hand försvinner bort från mig. Jag går och muttrar för mig själv, varför skulle jag veta det? Jag vet ingenting om kvinnor. Jag är inte från Venus.
Jag tappar aptiten samtidigt som jag ger upp och bara inser att jag sitter fast i gyttjan som sträcker sig upp till naveln på mig. Det enda jag vet är vänner, för jag brukade vara en. Men morfar har lärt mig annat. ”Man ska se efter sig själv och göra det man måste. Resten har man inte tid med.” Man lever bara en gång, som en yngre tjej sa till mig i hopp om att få mig i säng för allt vi inte hann med den där kvällen vi slog följe men inte hamnade i varandra.
Jag frågar mig själv på min axel, bryr mig inte om vilken version; den onda eller goda, som svarar:
Är det därför jag gång på gång känner av myrorna i brallan och ger mig av?

(inget svar)

Hur dum får jag vara egentligen? Trots ingenting är som det inte var förr borde jag ju sett det uppenbara. Hur dum får jag egentligen vara?
Jag gräver mig upp ur gyttjan och beger mig till Stora torget för att låta folk spotta och skrika på mig. DU ÄR JU FÖR DUM I HUVUDET DIN INBICILLA JÄVLA NOLLA! HUR FAN KAN DU INTE FÖRSTÅ NÅGOT SOM INGEN VISAT ELLER SAGT? DU ÄR JU TOTALT VÄRDELÖS.

Värde lös. Utan värde. Inget av värde.

Jag torkar av mig alla ord, loskor och blickar och oddsar femtio kronor på det idiotiska. Vinner jag köper jag en ny tung kalender. I kattskinn.