Posts Tagged ‘Helvete’

Den bortkollrade flyktingen

December 24, 2009

Jag känner mig som en flykting.

Jag flyr från mig själv och det är jag själv som är den tuffa, kalla och laglydiga gränspolisen som inte tillåter någon som helst känslomässig utsvävning utöver de lagar som nyligen vunnit laga kraft.
Lika svårt som att lära en gammal hund att sitta är det för mig att sluta fungera.

Jag går ensam på en stig bred nog för åtminstone en till, i öronen ännu en låt om kärlek som antingen håller livet ut eller som gått itu och om alla hjärtan som inte är där de borde. Jag bryr mig inte om att byta eller ta ur hörlurarna. För det är det enda som är där.
När solid var ett av mina namn blev det höst och mörk vinter och stigen var fortfarande bred nog för minst två. Men jag fotsätter att gå stigen, även om det känns som jag går mot enkelriktat, in i ett dött slut. Dead end.
Och som den hund jag är står jag egentligen bara stilla på stigen. Fastkopplad och kan varken sitta eller förmå mig att göra som jag skulle vilja göra, någonstans.

Jag skulle kunna ta av mig halsbandet, bli av med alla strypningar, stötar och ryck. Men var blir min berg och dalbana då av?
Jag tar av mig halsbandet och går runt området jag känner innan och utan sen jag var en liten knodd som hade en femväxlad cykel. Jag går runt och runt tills jag märker att jag till slut är den enda vars skoavtryck finns i den vita snön. Jag känner mig ännu mer ensam än när jag åtminstone var fastknuten med kopplet i ett träd, vid stigen bred nog för minst två stycken rätt så liktänkande.

Och vips så står jag fastfrusen i mina egna tårar som sipprat ner till skosulan och blivit ett med kylan i backen. Aint that a bitch… tänker jag och försöker förmå mig själv att vicka loss mig själv så jag kan gå tillbaka till kopplet och trädet och se på stigen som jag någon gång vill gå med någon annan, med några andra.
Så, som en skådespelardröm tar jag mig till mitt eget Hollywood mitt ute i skogen och försöker slå mig fram och lära av alla andra på tv och teaterscenen. Bara det att det är mörkt och ingen annan ger sig ut i skogen när det är kallt.
Så jag fryser fast igen och orkar inte bry mig längre.
Åtminstone på ytan.

Någonstans längre in fryser det till, så där så det sticker och gör ont och jag märker att jag inte längre är varmblodig. Känslorna som måste bort för att få komma tillbaka har gjort mig och mitt blod paralyserat. Jag känner mig som den mest osäkra killen i den mest osäkra åldern som tvingar sig till ett brev till Kamratposten för att fråga: Hej KP, jag känner mig kallblodig, ensam och osäker på hur det ska vara. Går alla igenom det här eller är det något som inte är som det stämmer med lilla jag?

Pojken som inte vågar sig ut i annat än mörker för att inte bli sedd. Det är bara det att osäkerheten stiger honom upp över öronen när han ser in i ljuset och i värmen där all gemenskap är lika välmående och fyllig som Pavarottis klang.

Kontrasten rik, fattig räcker inte till. Pojken känner sig inte riktigt hemma någonstans och vips slår det mig. Metaforen är jag.
Ensam, misslyckad och ingen eller inget att lägga kärleken i famnen på. Hur pass uttjatat det än är och hur många som använder det för att få napp på sin krok spelar ingen roll. Jag räknar dagar från och med jag-vet-inte-vad, till jag-vet-inte-vad. Men matematik har heller aldrig varit min starka sida och jag är fastfrusen i en syndaflod från ögonen igen.

Advertisements

Jag ligger för döden

April 27, 2009

Dumma jag som trodde att jag kunde kurera mig själv med dropp och EKG-diagram. Jag ligger för döden och försöker vara någon annan. Snacka om verklighetsflykt. Jag känner mig så svag som man kan göra efter en cykeltur på över 100 kilometer i motvind, eller under ett kistlock.

Flera nätter har jag vaknat av att jag ser blod rinna ut under sängen. Varje gång har jag slängt av mig täcket och letat hål och sår på mitt bröst, men det enda jag finner är ett vitt bandage, ett vitt. Inte rött. Inte rött på något sätt. Har det varit möjligt har jag sett ännu mer vimmelkantig och nyvaken ut har jag också gjort det.

Jag har både ett sjuksängslinne och en läkarrock på mig. Jag ligger i ett eget sjukhusrum. En säng, ett litet bord vid sidan av en halvtrasig nedsutten stol. Jag ligger i sängen naken under ett påslakan utan täcke i. Jag håller på att dö och jag svettas och vill bara till Nangijala. Fötterna ömmar och är helt trasiga, från allt grus i skorna. Läpparna från allt salt och värmen. Huvudet är söndersprängt av allt det sjuka.

Jag vet i fan vart jag är på väg. Varken som döende eller som döende självläkare. Men jag slits och sliter mig själv mellan hopp och förtvivlan. Livet eller himlen. Livet eller helvetet. Himlen är livet. Livet är helvetet. Jag sätter mig upp i sängen och sticker hål på droppåsen med ett sugrör, gör lite bubblor i påsen och sörplar i mig hela innanmätet. Känns som varken den döende eller doktorn kom med lösningen. Men jag rapade hickade till lite och gick min väg, ut ifrån sjukhuset, ut i livet –helvete som himmel.

– Här har du mig liv helvete. Underbara älskade himmelrike till liv.