Både här och där…

Det sipprar jazz ur väggarna och jag sitter på sängkanten och stirrar ner på parkettgolvet. Jag kommer på mig själv och vaknar upp ur min lilla sidovärld. Datorns fläkt stör mig där den surrar värre än en tonårstjej på järnvägsstationen.
Jag är här, erkänner jag motvilligt och önskar mig en tidsmaskin både för resa fram i tiden men också för att kunna stoppa tiden. Jag försvinner bort i mina stirrande ögon igen. Parketten låter ögonen få en vilande punkt och jag är över 40 mil bort från mitt skal. Norr ut. Jag och mitt hjärta är vid den där horisonten som verkade vara både en oas och allt för långt bort för att ens fantisera om.

Men jag var där för ett tag sedan. Jag var där och fick en inbjudan om mer. Jazzen blir mitt eget soundtrack till väntan på att få springa in i horisonten igen. Väntan ger mig krupp och jag hoppas att jag ska tappa medvetandet för att kunna köras till akuten. Men det händer inte och jag får stå ut med mig själv i några dagar till.

– Axel, hur är det?
– Njaaaaaaaa, svarar jag mig själv och låter huvudet falla åt sidan likt ett av World Trade Centers torn när det rasade samman.
Jag läser sms från horisonten som är lika vackra som den de kommer ifrån.
Mina revben krackelerar av alla sprickor när både hjärta och välmående påminns om vad som väntar. Det känns som om bröstkorgen vill springa före de där 40 milen och lugna ner sig och finna lugn och ro.  Men skalet är min fångvaktare och jag får inte dansa med den jag vill.
Åtminstone inte här och nu.

Och jag blir en paradox.
Åtminstone här och nu.

Jag vill inte annat än att vara här och nu, men som vilken intellektuell som helst skulle poängtera är allt relativt. Så med ett krokigt finger pekar jag åt mig själv och säger, var både här och där…

Tags: 40 mil, Du, Glädje, Horisonten, Jazz, Längtan, Otålig, Pirr i magen, Tidsmaskin