Archive for July, 2009

Säg mig…

July 28, 2009

Myself: – Säg mig, varför står jag kvar och trampar bland rötter och upptrampad jordlera?

Me: – Jadu, säg det. Varken gummistövlar eller erfarenhet av vintrampning verkar du ju ha. Unge man. Jag lyckas aldrig riktigt förstå mig på dig där du står och trampar. Vad är det du tror kommer att hända?

Myself: – Det handlar om dagdrömmar…

Me: – Drömmar ja. Det är vilt skilda ting. Drömmar och verklighet. Ut och upptäck istället. Bestig Mount Everest, ro över Atlanten, sätt dig i en sluttning i Tibet och lär dig meningen av ten thousand things, all in this breath, grasping hold of emptiness, there’s really nothing to say”! Lär dig gå på nytt käre vän.

Myself: – Jag veeeeet… Glöm aldrig bort att gå. Ena benet framför det andra och repetera. Om och om igen.

Me: – För du, se på hur du står där och trampar nu. Du gör ju nästan rätt. Du drar upp benen i tur och ordning. Det är ju bara att…

Myself: – …Bara och bara…

Me: – Lyssna, jag försöker hjälpa dig gode du. Du gör ju rätt. Försök bara göra lite mer rätt så är du ju på väg igen. Okej?

Myself: – Okej

Me: – Du drar ju upp benen, titta.. när benet är vid den högsta punkten sparka fram det då och sätt ner. Sen gör du precis likadant igen, fast med det andra. Om och om igen.

Myself: – Men allt jag stått och geggat upp här då?

Me: – Om inte det blir nytt gräs och nya blommor här så har du ju utsikten och minnet av hur allt annat såg ut, doftade och kändes kvar. Inom dig. Här, i bröstet…

Myself: – Jag tycker det är otäckt att inte behöva tänka på hur man låter benen gå och gå utan att egentligen tänka på det.

Me: – Fast nu ska du ju faktiskt tänka på det, för att först av allt börja gå överhuvudtaget.

Myself: – Ja, jo, det är ju sant..men kan jag inte få stampa lite till? Det kanske händer något ändå. Om jag bara får till lite mer gegga, eller kommer lite djupare ner här på stället…

Me: – Fast hur ska du då kunna bestiga Mount Everest, ro över Atlanten och upptäcka världen med dina egna fötter och ben?

Myself: – Men syregasen då? Hjälpmotor och GPS ifall jag tröttnar eller ror åt fel håll…?

Me: – Syrgasen är slut snälla vän. Hjälpmotorn och GPS: en är i benen, jag lovar.

Myself: – Nja, jag vet inte jag..jag är inte säker på om jag kan, orkar. Jag tror nästan jag bestämt mig för att stå kvar här och trampa gegga upp till midjan.

Me: – Men varför?

Myself: – På grund av mina dagdrömmar. Ska man inte följa sina drömmar kanske?

Me: – Absolut ska man det, absolut, absolut.

Myself: – Ja, men nu blir jag förvirrad… Och se nu! Darr på rösten och vips så ser jag dig inte ordentligt för vattniga ögon. Fan… Jag förstår verkligen ingenting.

Me: – Vill du ha en kram?

Myself: – Ja, tack.

(more…)

Advertisements

Swartlings första symfoni, Folie à deaux.

July 26, 2009

Dirigenten knackar taktpinnen i notstället och sorlet inne i salen försvinner lika snabbt som livet kan passera framför en ledsen själ.

Jag knakar tårna, sen fingrarna. Går mot dörren där hon redan står och väntar otåligt på att komma iväg. Stadens stora konstmuseum har kommit över en samling målningar av Van Gogh. Han som skar av sig örat för kärleken.

En harkling, en hostning och ett tappat program för kvällen. Annars är det tystnad som råder och alla sitter och väntar. De äldre, vana, blundar och väntar på att få försvinna för en kort stund. – Lite terapi innan jag ska lämna ovansidan av jorden, förklarar en gammal man lågröstat för sitt barnbarn när han blundar och slappnar av med ett försiktigt, nästan oanträffbart leende.

Vi har båda klätt upp oss för att hedra allt och alla. Hon har på sig sin nya jacka och sina nya fina skor. Det riktigt strålar om henne. Mer än vad solen värmer känner jag värme och glädje att få gå bredvid henne. På väg in i ett minne för livet, för oss båda tar jag hennes hand i min.

Stråkarna börjar försiktigt och mjukt spela de första försiktiga och mjuka tonerna. Barnbarnet försvinner han också. Alla utom jag försvinner bort. Jag är redan borta. Jag vet varenda ton och kan det en och halvtimme långa stycket utantill och kan ta vid där själen, minnena och humöret sist avstannade.

Som fötter blir mjuka av sanden på en sandstrand blir hålla handen i allt detta balsam för själen. Fåglarna syns inte till men deras sång ger vårdagen en helt annan helhet och vi strosar ner mot museet. Minnet för livet har redan börjat.

Minnen och intryck i en utsåld sal briserar och flyger ut i den bekvämt kalla luften. Öronen är allt som håller det parallella livet vid liv. Reminiscenser i huvudet på åhörarna öppnar ögonen på en efter en bland åhörarna. Med kvällens program fick de alla ett svart anteckningsblock och en penna.

Jag hade alltid undrat om han förlorat ett av sina sinnen med örat som försvann till sin käresta. Eller om det bara blev en annan förståelse och influens. Min älskade började springa ikapp i tankebanorna och helheten blev liksom än mer hel på väg till det nu också det lite mystiska.

Sakta, sakta byggs symfonin upp. Dirigentens taktpinne målar mjuka båglinjer i luften och tonerna som efterföljer hans linjer bäddar in allt i balsam för själen.

Vi bestämmer oss för att inte komma på något definitivt svar till Van Goghs upplevelser och sinnen, utan bara olika alternativ. Men jag går ändå i en parallell tanke om att skära av mig ena örat till min käresta.

Fagotter och stråkar, tuba och cello. Allt rymmer upp allt, och allt är det enda som existerar. Andningen behövs inte. Hjärtat får ny kraft och kärlek.

Jag håller tanken för mig själv och låter den nog förbli en tanke, tänker jag. Jag vill inte störa sinnesstämningen och det skapande minnet men något så drastiskt och kärlekskrankt. Vi pussas och blir än mer verkliga på något märkligt folie à deaux sätt.

Pennan glöder och hela salens säten lyser upp i ett varmt mörkgult, orangesken. Minnen förevigas och delas. Där och då tillåts vara här och nu, även nu. Kärlekar, intryck och dåtid tas hand om. Helheten blir liksom än mer hel.

De vita salarna på museet uppfattas av mig som varma mörkröda fodrade rum och på väggarna lyser och växer Van Goghs verk ut mot oss. Jag blir som ett barn med ångest för första gången. På julafton. Var ska jag börja, vill jag skrika och hade det inte varit för hennes armkrok och programblad hade jag varit tvungen att lägga mig ner på golvet i fosterställning. Men det behövs inte. Hon leder mig till tavla ett. ”Kråkor över vetefält” försvinner vi båda in i. Någon röst som vi inte vet var den kommer ifrån läser ur programbladet var och när mästerverket gjordes.

En ensam violinist smeker alla minnen och intryck, gamla som nya, och går tillslut upp i så höga toner att om någon oberörd hade suttit i publiken hade inte tonen hörts. Men alla hör den och den mynnar ut i tystnad. Det är tyst för eftertanke och sen hjälps alla violinisterna åt, likt Tomaso Giovanni Albinonis Adagio In Sol Minore, att i en gemensam strävan skapa nya helheter och ny energi till blocket och pennan. Allt måste få minnas och finnas kvar åsyftar tonerna när de stryker de fiolerna.

Om vi inte är inne i ”Kråkor över vetefält” så är vi i alla fall förtrollade och står båda fast cementerade framför det och bara tittar. Utan att blinka står vi bara där och vet inte riktigt om vi är där ensamma, tillsammans som i ett, eller där båda två som i var för sig. Jag lyckas slita blicken från mästerverket och möts av hennes blick som redan förvirrat och osäkert ser på mig. Ingen av oss säger något.

Vi går vidare till nästa intryck, men vet inte om vi har kunnat lägga det första åt sidan. Total förvirring råder.

På trettonde raden sitter en äldre välmående man och gurglar fradga medan han kämpar för att antingen få tillbaka andan eller att fortsatt hålla den. Han vrider och vänder på sig. Lyfter upp sin tunga bringa ur sätet och håller händerna krampaktigt i armstöden i hopp om att bli av med känslan han tryckt undan så länge. Till slut briserar allt ut i ett skrik som blir ett med alla andra ljudupplevelser. En efter en följer. Tårfloden från ögonvrån har fullkomligt dränkt alla ögonfransar som buntar ihop sig. Kören med alla olika tänkbara stämmor sjunger ut all kärlek och smärta. På gamla latin, för att ge mer helhet åt helheten, förklaras vad som hände då och varför då inte ständigt är nu. Alla. I en och samma stämma. Fiolerna byggs återigen på av alla andra instrument och musiker på den stora scenen. Musikerna blundar med allt utom ögonen och försvinner dels in i notpappren men också in i allt som berättas. Syret har tagit slut för länge sen. Det får inte plats och det har motats ut av minnen, stråkar, helheter, noter, hjärtslag och själar. Tårarna som blivit en sjö på parkettgolvet är fyllt av oljefärg. Det tappade programbladets framsida är utflutet över hela golvet. Vincent Van Goghs ”Kråkor över vetefält” som garnerade framsidan på bladet till Swartlings första symfoni, Folie à deaux är nu ett med alla vrister, grunder och orsaker.

Larmet tjuter ut över hela staden och bryter för alla oinvigda sinnesstämningen för vårdagen med fågelsång utan synbara fåglar. ”Kråkor över vetefält” är uppslukad av oss och inte längre i vad jag begrep som ett mörkrött rum. Vi springer hand i hand och min stora kärlek har skapelsen och intrycken under andra armen. Snart hörs sirener och däckskrik men för oss finns det inte. Vi springer inte ifrån något annat än det vi vill förfina. Vi springer och tittar på varandra. Ler och försöker ge oss in i det hon har på insidan av armen…

(more…)

Sinnesförvirrande trötthet och längtan till en strand

July 14, 2009

… Bland de ogynnsamma konsekvenser som ett övermått av arbetsrelaterad stress kan leda till är den psykiska ohälsan ett växande problem, såväl i Sverige som internationellt. Den dramatiska ökningen av långtidssjukskrivningar som skett i Sverige sedan 1997 beror till stor del på att den psykiska ohälsan ökat. Speciellt tycks detta gälla yrken som innebär mycket kontakt med och ansvar för andra människor (hälso- och sjukvård, skola, omsorg, kyrkans personal, mellanchefer i privat företagsamhet). Kliniska studier av patienter som är långtidssjukskrivna för psykisk ohälsa talar för att tillståndet mycket ofta är relaterat till arbetet. Och nu till vädret med P-O Enquist och Barbro Lindgren.

Jag sitter inlindad i en handduk i en fåtölj med någon kall dricka i handen. När jag vaknar upp för en liten kort sekund märker jag att jag är dyngsur. Varför har jag handduken kring min midja? Vill jag inte sitta direkt i fåtöljen, vill jag skyla det privataste området? Är jag på riktigt? Får får får?

Sen försvinner jag igen.

… Det var allt från Rapport nitton trettio…

Zapp.

Men nu en amerikansk skitserie som var mer lättjefullt att köpa in än att tänka till själva. Programmet presenteras i samarbete med: Lika dålig husfärg som all annan, en söktjänst som slagit undan benen på det gamla hederliga leta upp i pappersutgåva och en bantningskur som alla bör gå på för att alla är feta och fula.

Zapp.

Cavendish är ful nog att vinna ännu en etapp, och det på självaste nationaldagen här i Frankrike. Mycket ogästvänligt, kan komma att kosta honom den gröna tröjan.

Zapp.

Vem fan är det som zappar så mycket att jag inte kan hitta ut från vad jag nu sitter i? Frågan ställs ut i den absoluta tomheten. Mörker som ljus ger inget annat än tomheten och intet. Plötsligt en öronbedövande ringsignal som ger mig tinnitus som kämpar för att överrösta den andra ringsignalen. 1-1 slutar matchen och en röst, ytterst lik min egen svarar:

– Ja?

– Tja, vad gör du? Läget?

Min röstkompanjon uteblir för resten av samtalet. Några tappra försök till respons slutar i en, för stunden, förståelse för tystnad. Allt blir ljust eller mörkt och tomt igen. Huvudet gör sig påmind om sin existens genom att väga hundratals kilogram. Kilopriset varierar från stund till stund. Allt från gratis till ovärderligt. Bakom köttdisken står alla mina nära och kära och bestämmer priset tillsammans med smärtan och andefattigdomen.

Varning! Kommande stycke kanhända uppfattas stötande och provokativt. Känsliga läsare och själar ombeds lämna för valfri reklamkanal eller alldaglig blogg om meningslösheter som alla tycks lägga vikt vid. Slut på meddelandet.

Min själ blir penetrerad och våldtagen av menings- och livsmotståndare. Bakbunden, försvarslös och utmattad känner jag andra, flera stycken, hindra mig från att själv göra som jag vill. Stönande och pustande, svettstank och fula dialekter. Nonsens och därtill än mer odör och irritation. Som könssjukdomar och någon slags oupplyst fascism knullar de skiten ur mig och min själ. Och jag kan inte annat än att försöka gå in i min egen själ och bända upp kedjor och rep och fly någonstans in eller ut ur tystnad, tomhet, ljus och mörker. Jag hålls fången och tillslut känner jag mig apatisk, i dvala. Inte i någon form av trans eller självbemästrad meditation. Jag hålls fast och bottnas av lemmar och tillhyggen. Det blöder och varar. Men ingenting kan stoppa terrorn. Hårda stötar utan någon som helst nåd. Det finns ingen nåd.

Zapp.

Dvalan blir levande och läker såren för en späd sekund. Alla läkemedel med smärtlindring och bortkollring fungerar i symbios. En späd sekund är som ett himmelrike för en troende. Som ren luft för en astmatiker och som vatten för den uttorkade.

Sekunden, späda och försynta hjälten kommer med ett besked. På kuvertet som överlämnas till en förvirrad och omtöcknad Axel rakt upp och ned står det. Varken en olycka eller lycka kommer sällan ensam. Jag vågar med skakiga händer öppna kuvertet efter en viss tvekan. Det som får mig att besluta mig för att inte lägga det på hög tillsammans med räkningar och andra måsten är den dyrbara sekunden, hjälten ska inte behöva bli besviken ännu en gång. Jag har gjort ont nog. För nu vill jag sköta mig än mer, och för alltid bli min egen utan någon hjälte eller hjältinna. Kuvertet öppnas och med maskinskriven text formas ett budskap. Du ska följa din dröm men skiljas från de du gillar, står det.

Förbistring tar slut på den späda sekunden.

Zapp.

Tillbaka i våldtäkten, men med nya våldsutövare. Jag vill inte, skriker jag och fortsätter, jag vill inte bli av eller utsätta mig själv för att kanske gå miste om någon! Jag skriker allt vad jag kan utan att använda magmusklerna allt för mycket. De ömmar och får nya slag för varje kraftansträngning jag genomför som ett statement eller flyktförsök.

Zapp.

Alla ruskar på huvudet och förstår inte tårarna på min kind. Axelryckningar och händerna i fickan. En sten sparkas slarvigt till och en röst på väg bort säger i dalande styrka:

– Det är ju alla dina egna val. Men hey, grabben, det är ju egentligen inte mer än att verkligen göra allt för att inte gå miste om det du vill ha kvar! Han vänder sig om och ger mig en blink med ögat. Ingen flört, bara en välmenande, uppskattande dunk i ryggen och en klapp på kinden. Det är Jan Trolin. Och tre stycken blir en helhet. När den varma totala känslan lagt sig för att vila tänker jag igen på vad Jan har sagt.

– Det är ju alla dina egna val. Men hey, grabben, det är ju egentligen inte mer än att verkligen göra allt för att inte gå miste om det du vill ha kvar!

Första meningen gör ingen skillnad. Den andra öppnar landskap och nya jaktmarker med vallmo och alléer uppenbarar sig. Fågelkvitter men ingen fågel i syn. Värme i en perfekt samexistens med vatten, landsvägar och älskvärda vänner och familj.

Jag plockar en vallmoblomma i den nya världen och den blir en bukett i min hand. Varje älskvärd jag går ifatt längs med landsvägen och stigen ner mot vattnet får en blomma och en kram. Det, tillsammans med orden:

– Jag älskar dig och tänker fortsätta göra det. Du är underbar. Glöm aldrig det.

Sen går vi ner till en lugn och stilla badplats i slutet av dagen och förlänger slutet till evigheten säger ifrån.

Bite the bullit som man sa i gamla vilda västern

July 10, 2009

– Vad fin din teckning är, sa jag till ettåringen som fnös och svarade,

– Det tycker du ju inte, sluta låtsas.

– Vaddå ”det tycker du ju inte? Vaddå sluta låtsas? Vad snackar du om? Låt mig tycka och stå för vad fan jag vill! Jag började koka inombords och Axel rakt upp och neds kokpunkt är låg då det alltid är något som ligger och puttrar. Antingen tankar eller humör. Eller kanske vanligast av allt, en mix av bägge delarna. Men det röda skenet och min skakande företeelse rörde inte ettåringen what so ever. Nej då, han bara satt där, drägglade och ignorerade mig på perfekt balansgång för att inte bli allt för nonchalant eller rent utav dryg. Han satt där och drägglade och ritade en ny teckning med en ny arg gestalt på pappret. Den svarta och röda vattenfärgen gjorde mig både skral och skraj och vips så skakade jag av andra anledningar.

– Jaja, förlåt då, sa han, det sa han alltid så fort han skulle kommentera eller svara på någonting som rörde honom på ett eller annat sätt.

– Jag menar bara att det är så jävla mycket skrymteri och bigotteri av allt och alla så varför skulle det helt plötsligt inte vara det från ditt håll?

– Touché! Du, en sak bara. Axel RAKT UPP OCH NED, säger det dig något måhända?

– Jaja, förlåt då, sa han dräglandes och han hade fortfarande inte skänkt mig en enda tillstymmelse till blick, det säger mig rätt mycket faktiskt. En ordlek, ett vackert försök till någon slags konklusion, ska jag fortsätta?

– Ja, please be my guest and do so!

– Jaja, förlåt då, jag tanker att Axel rakt upp och ned är ett försök till att verka mer än andra, ett sätt att få och ta plats, egocentriskt, back och fram, kluven, intressant, intetsägande…

Jag visste inte om jag skulle avbryta honom och säga tack, tack det behövs inte mer analys och smutskastning eller om jag skulle låta honom hållas och ta ut det på ”han-är-mycket-yngre-kontot”. Och det blev något mellanting, en harkling och ordsnubbling.  Ett söfhsådoihsd…pfff…

Nu tittade han på mig, slutade måla och satt som förstenad med ett litet överlägset leende och en blick som inte bara kunde döda utan också göra det med förakt och fördummande. Som stålmannens lasersyn såg ettåringen ner mig och jag var nersågad till tusen.

Jag hade slutat skaka och var iskall, svettades och kände mig själv som en iskub som legat i en frostig frys i allt för många år. Jag visste inte vad jag skulle ta in och bearbeta i huvudet mitt. Alla analytiska formuleringar eller teckningarna. Jag exploderade och blev två. Isbitar. Som en mask fortsatte jag att fungera men mitt ”jag” hade svårt att välja vilken del den skulle ansluta sig till. Som en förvirrad harpalt inspärrad i en lekpark av två busiga små barn sprang jaget runt och jagade sin egen svans för att den ville förtränga vad som egentligen stod överst på dagordningen.

Som en blixt från klarblå himmel, eller något annat märkligt och oförklarligt fenomen, fick jaget en idé att slå tärning om vad som skulle bli dess öde. Men istället för klarhet blev det än mer otydligheter. Sex alternativ istället för ett rätt. Och ettåring log och skrattade barnsligt med armarna dunkandes upp och ner i luften, som om han trodde att han vilken sekund som helst skulle flyga iväg, och sa med skratten precis bakom hörnet;

– Bite the bullit som man sa i gamla vilda västern.

Jag visste inte vad han menade riktigt, men jag satte mig på min plats. Ritade lite innan jag gav upp av en rad olika anledningar. Jag var tom av inspiration och ritade ingenting alls. En bedrift isig men ändå inte tillräckligt. Jag var tankspridd och kunde inte fösa ihop alla tankar och frågetecken. Så ställde mig upp och började gå mot dörren. I dörren vände jag mig om, såg olyckligt och tomt på ettåringen och sa,

– Fan ettåringen, sluta upp med det här. Annars lovar jag dig, din jävla snorvalp, att jag ska låta bli att byta blöja på dig och inte smörja in din stjärt så att du får blöjeksem.

Sen gick jag och satte mig ute, trots att det både haglade spik och skruv från allt och inget.

Synopsis: En kärlekskrank dagdrömmare

July 3, 2009

Axel lämnar sin andra halva, rakt upp och ned, sovande i sängen. Han packar en väska. Han står på perrongen till en pendeltågsstation och blir vittne till ett överfall på en okänd tankegång. Två andra mindre genomtänkta tankar drar i väg med sitt offer. Ingen ingriper. Axel är sömndrucken och tänker egentligen bara på hans oförmåga att skriva. Han ser fundersam och ansträngd ut.

På perrongen möter Axel sedan en tjej. Tjejen har tappat en kasse med varor som nu ligger spridda vid hennes NYCskor. Plånboken har fallit ned på spåret. Axel hämtar gäspandes upp den och hjälper sedan till med varorna. Han har sett tjejen många gånger förr och vet var hon bor, säger han innan de skiljs med en strykning på kinden.

Axel får massage mot sin huvudvärk genom att läsa det han borde läst på universitetet redan år 2005, Quimologi. I väntrummet hos massösen träffar han en pinsam historia som har svårt att röra armarna och denna dag även fingrarna. Axel hjälper det genanta att bläddra i en tidning. Du skulle ju snart bli frisk! säger Axel och ler i allt annat än välmening. De sa att det sitter i huvudet, svarar det pinsamma.

Ja jo, vart annars? tänker Axel och föreslår för sig själv, benen?

Axel knackar dörr. Han har förödmjukat sig själv till den milda grad att han är dörrförsäljare. En kund tackar nej till ”Nämn aldrig döden”. En bok om himlen, helvetet och allt mitt emellan.

Han ringer på hos tjejen som öppnar och släpper in honom. Hon bor i ett fint och mysigt stökigt radhus med ett trasigt fönster. Axel vill inte visa vad det är för böcker han säljer. Tjejen gissar på poesi och hoppas någonstans att hon är omnämnd. Du tror för gott om mig, säger Axel trots att han både skrivit att han ska ge henne det största hjärtat i världen och en egen stor jättesäng att sova i. Utan snarkningar eller ont om svängrum.

Hemma konstaterar Rakt upp och ned att Axel har sålt tolv böcker à fjuttiga åtta kronor. Efter avdrag för inköpspriset, en krona per bok, blir det åttiofyra kronor på en dag. Vi har ju varandra, säger Axel osäkert till en trött och uppgiven Rakt upp och ned.

Efter ännu en veckas smitande från sängens helhet möts Axel av Rakt upp och neds signaler om uppbrott efter deras långvariga samexistens. Rakt upp och ned är inte längre havande såsom Axel går och tror. Rakt upp och ned fick missfall för fyra veckor sedan. Skulle du tycka om mig, ifall jag var duktigare? undrar Axel och ändrar direkt tveksamt på kroppshållningen. Du är den du är, svarar Rakt upp och ned väldigt rakt upp och ned.

Axel flyttar in hos spoken tills vidare, i hopp om att få ut kärlekens känslor i en eller kanske till och med flera stycken stycken.

En kväll söker Axel upp tjejen. Hon är milt avvisande och berättar att hon inte har gått ut de senaste dagarna. Hon har känt sig nervös och haft en smärre livskris. Hon vill inte prata om den men berättar ändå att den funnits där.  Axel förklarar att hans axel alltid finns där.

Axel har skaffat arbete på en fabrik. Du behöver inte jaga pengar, säger en vän till honom. Lämna skitjobben till dem som vill vara slavar.

Axel kallas till sjukhus. Rakt upp och ned är skadad. Man kanske kan säga att han valde att skada sig, förklarar en sjuksköterska och räcker över ett brev. Så skriver inte han, säger Axel upprört och förtvivlat med gråten darrandes och balanserandes på stämbanden.

Axel vandrar runt i sin och Rakt upp och neds tidigare lägenhet som nu är tom på möbler med händerna bakom ryggen. Tjejen kommer till honom. Han har kallat på henne. Men nu verkar han enbart frånvarande i en längtan efter henne. Med många frågor får hon veta att han har varit ensam i ett par dagar. Han har inte ätit, bara druckit vatten. När hon till sist går, är han fortfarande sluten i sig själv. Med vetskapen att det som precis var så nära var så långt bort. Men ändå så nära.

Tiden går och Axel kommer hem till tjejen. Han har beställt dit en glasmästare för att reparera hennes trasiga fönster. En kärleksförklaring.

En kväll berättar Axel för Spoken att han tänker flytta. Du behöver mig, säger Spoken. Spoken säger att han kan bli frisk i sina sjuka armar när som helst, men Axel kommer aldrig att klara sig.

Meningsutbytet kulminerar i slagsmål. Spoken skriver ofullständiga meningar med mening och visar oanade krafter, men Axel är uthålligast. Han slår besinningslöst på tangenterna.

Axel har kommit till tjejen. Hon undrar vad han söker hos henne. Han omfamnar henne, länge och doftar henne bakom örat. Hon talar om sin rädsla och ensamhet. Senare går de en promenad längs med vattnet. Hon bjuder på sin hand. De kramas och skrattar.

Tjejen och Axel är tillsammans i en säng. De strålar av förälskelse och säger sig att livet är ett under. De ler, skrattar och omfamnar varandra.

Men kom igen och skriv då, fingerjävlar!

July 2, 2009

Jag är full av tankar och idé som vill ut, men tröttheten stryper mig och drar ut kontakten mellan tanke och fingrar knappandes på tangentbordet. Tankarna blir sällan fullständiga utan bara inledningar in till tomma intet. Det är frustrerande och mitt jag vet inte om jag behöver sova ut eller bara försöka skriva i vilket fall som helst.

Mina fötter är solbrända och röda. Varmare än vanligt en sommarkväll i sängen. Jag har redan varit inne i duschen och spolat kallt vatten på min rot. Timmarna går och jag ligger och svettas ut nya tankar och idéer utan att riktigt få ner dem i ett vettigt format. Någon viskar i mitt öra:

– Dina texter har en tendens att likna det du skildrar, unge man. Du tycks inte kunna släppa loss.

– No shit Sherlock, säger jag högt och väcker alla morgonarbetare som precis lyckats övervinna det vakna tillståndet för att fly in i några timmars nödtvungen dvala. Jag tänker ofta att jag borde skriva ner allt jag säger högt för mig själv för att sedan bara publicera meningar huller som buller. Som en dagdrömmares drömdagbok. Fötterna brinner och jag har lyckats skriva några rader. Eftersom jag redan väckt halva huset klockan halv nio på kvällskvisten ropar jag överlägset till en följa-John att spola två strumpor i kallt vatten och ge mig dem. På något sätt är det en nödvändig och självbevarande överlägsenhet som hjälper mig att fokusera på stavningar och ordkombinationer.

Men ändå.

Min oförmåga till att skapa tecken som tillsammans betyder något är som en blindtarm. Ett evolutionistiskt snedsteg som är helt onödigt. Jag vrickar foten varje gång jag tänker på det. Det gör extra ont när solen varit på mina ståndpunkter och förkolnat dem båda en aning.

Från min plats där uppe i det blå skriker jag ner till balkongen:

– Vad fan var meningen med det här då, var det en röd tråd man skulle ha?