Archive for August, 2009

Teater och fiktion

August 24, 2009

Slå sig fri, stå på egna fötter, vara balanserad, fokuserad, trygg och nöjd. Hur svårt kan det vara?

Lika svårt som att försöka åka skridskor som Wayne Gretzky som 6-åring med oslipade hockeyrör från 1900-någonting i början. Tankens mästare uppe i huvudet spelar teater för att skapa sanningar som svetsaren kan svetsa fast och göra till verkliga sanningar och grogrunder för all framtid. Startblock för en darrande tanke-Bolt. Men den taktfaste hjärttrumslagaren hör inte tanksmedjan och fortsätter pumpa på med slag, ett, två, ett, två, ett, två.

Livet är ett enda långt idisslande ensamt trumsolo i ett dammigt och belamrat garage i någon Svenssonförort till en medelstor stad i ett land som är längre än vad det är brett.

Varför ens anstränga sig till att tro att teater för världen framåt? Den konstgjorda andningen är rädd för det taktfasta, och det taktfasta blir uppspelt av den förvirrade tankesmedjan som inte kommer på nya pjäser för den ensamma sjömannens överlevnad och börjar köra dubbeltramp.

Hopknölade pappersblad med inledningar till nya pjäser, lögner och viljor växer sig till berg av misslyckanden, gammal kärlek och viljor som aldrig leder till något. Av rädsla, okunskap, ovilja, obalans och olika andra skeenden. En tändsticka skulle inte räcka, inte heller en bensinmack eller ett oljeimperium. Det är papper av en oantändlig sort. Dränkta i svett, blod och sömnlösa nätter med för mycket att tänka på, eller saker som påminner om en uppsättning på teatern som verkade för bra för att vara sann.

Jag halkar runt och försöker tro att jag är Gretzky med nummer 99 på ryggen i alla fall. Med dubbeltramp i bröstet och en godtrogen tankesmedja som smider järnet när det är kallt uppe i huvudet. Som tågets kolförsörjare ökar allt inombords men skalet är som en koalabjörn som inte sovit på fyrahundraåttiosju dygn.

Men vem är jag att neka till en uppsättning av ett klassiskt drama med bra regi och skådespelare. Så trots att tankesmedjan försöker värja sig mot teaterns känslospel sitter jag där i en svart polotröja med svarta glasögonbågar, ensam i bänkraden. I mitten. Jag sitter där och bara tittar, gråter, blir berörd och känner mig lika miserabel som de påhittade figurerna som gestaltas på scenen. Varje gång föreställningen är över sitter jag kvar efter mina händer domnat bort av applåderna och känner mig tom och ensam i en värld jag inte förstår mig på. Förvirring och tomrum är större än allting annat.

Bagaget är tungt och någon att hjälpa mig med det finns inte, för det syns inte. Teater och fiktion.

(more…)

Advertisements

Den unge och havet

August 2, 2009

Under vattnet kan bara några få av oss andas. Ett kungadöme i alla möjliga färger som breder ut sig i vågiga former. Några meter ovanför havsytan sitter en portugis på en gammal träpall köpt på auktion med en gitarr som förlorat all synlig glans, men portugisen ser bara vad han och gitarren skapar. Allt i vattnet, under ytan, vet inte om något annat än den salthalt som är ett faktum. Det är en sanning med modifikation enligt vissa. Det fanns en jättefisk, guldfisk, i Guinness rekordboks nittonhundranittiofemårs utgåva som var större än mannen som fick den på kroken. Under vattnet kan bara några få av oss andas. Ett fiskstim gillar räkor men inte kroken som räkan är penetrerad genom. I en hamn är alla ensamma och långt från den plats de lämnade. På andra sidan en horisont, lika rak som jorden är platt. I vissa fantasier kan jag gå på havsbotten och betrakta en annan värld. Ibland finns det en radio med vissel och fiol i min gamla rostiga dykarglob. Havet är oerhört kolossalt enormt för en ung man som väger ungefär sextiofem kilogram, är en meter och åttiotvå centimeter lång och inte äger speciellt stora muskler. Krampen kryper sig starkare varje gång tanken sköljer den unge mannen. Guldfisken i Guinness rekordbok tillagades nog aldrig. Någonstans på havets botten ligger en taxibil eller polisbil. Den kastades ifrån en färja mellan två grannländer av en liten pojke som ville se något försvinna för all framtid. I hans. Vissa saker påminner om havet även om de inte har något med havet att göra och de vet heller inte om att havet finns till. Gurka innehåller nittioåtta procent vatten. Det finns saltgurka också, men det är en efterkonstruktion likt en swimmingpool nersänkt i en gräsmatta innanför ett träplank. Allt det här till tonerna av portugisen och gitarren, på den gamla träpallen köpt på auktion, och under vattnet kan bara några få av oss andas. Millennium av golfströmmar och andra strykningar smeker fram nya landskap och konstverk. Vissa kommer och går, andra fjällar bort för alltid men finns någonstans kvar som ett fiskben på motvillig kurs ner i matstrupen. Rivmärken i en matstrupe är kroppens liknelse vid ett hav som inte vill frysa till is och stanna upp i en paus av livet. Det finns strömningar och sen finns det strömmingar, båda oerhört vackra på sitt eget speciella sätt och med dig vill jag alltid vara. Skärgårdar är till för oss människor och djuren som lever, villigt eller motvilligt, i symbios med oss för att vi ska kunna bli nyfikna och kunskapstörstande på vad havets miljardtals provinser håller i sina gömmor. Guldfisken skulle nog smakat för mycket dy, eftersom den var så stor. Det är orättvist och förvänt att jämföra en fisks upplevelser av havet med en människa som ser det från ovan. En våg i taget som sakta och rytmiskt sköljer upp en bit på stenstranden skapar lugn och kärlek. Sitter jag precis ovanför den stenen som kyls ner av havet och ser solen, himlen, skärgården och havet försöker jag få in allt i huvudet. Det har tagit mig flera år för att ta in sista ordentliga besöket, men nu finns det inom mig. Havet är något kärt, men likt allt som hålls kärt finns fruktan för vad som kommer att hända. Olika scenarier får hjärtat att slå snabbare under några minuter av hjärtlig panik. Tanken styr hjärtat och jag är övertygad om att det finns en tanke med havets djup. Tankar kan slå mig och jag känner mig då lika mörbultad och misshandlad som efter en kallsup med saltvatten och en liten bit av en alg. Marinbiologer rör vid en millipromille av vad människan tror sig veta och jag väljer att låta bli att försöka förstå mig på alltsammans, även om det pirrar i magen vid tanken på hur liten jag är. Hjärtat slår snabbare och det fortsätter ett tag när jag lägger märke till det eftersom jag slås av kallsupstanken att hjärtat alltid slår, oavsett om jag tänker på det eller inte. I medelhavet, där simmar fiskar, apu apu apu, apu apu, men i mitt hjärta där simmar du, apu apu, apu apu. Ibland försöker jag svälja luft för att hålla andan längre än jag egentligen kan. Havet tillhör salthalten. En ström som vet mer om sin tillvaro än någon annan vet också så. I sötvatten finns det ett slut som alla vant sig vid ska existera, en tanke på vad som finns bakom slutet behövs inte och hjärtat kan få slå i lugn och ro. Långt utanför landområde sitter en portugis på en fiskebåt som borde målas och ses efter och spelar på sin gitarr som för ögat förlorat all sin glamour. Han, gitarren och allt. Han och gitarren och ingenting. En del hav vill jag inte se. Andra uppskattar vad som finns där, som inte finns här, där jag är. Alla är rätt så små varelser till skillnad från ett hav. Någonstans, kanske någonstans långt bort kanske jag hittar något i något. I en fjärran, fjärran horisont. Under vattnet kan bara några få av oss andas. Det var egentligen bara det jag ville ha sagt. Under vattnet kan bara några få av oss andas. Havet är som en liten extra sanning som ännu inte blivit talad. För stor för att bli något exakt och för liten för att vara allt jag har inom mig. En liten pojke som kastat i en leksakstaxibil eller polisbil i ett hav från en färja mellan två granländer undrar om någon kastat i skönhetsprodukter i havet. Ännu en våg och bölja till svar. Ingenting går att tyda och mystiken är som en assistent till havet med eget skrivbord, telefon och almanacka. Kära havet, tack för att du blivit min nya bästa vän. Mitt namn är xxxx xxxxxxxxx och jag är tjugofem år gammal. Jag gillar ingefära och min favoritfärg är röd. Vissa faktum är totala sanningar men för hjärtslående för de flesta att inmundiga. Alla ska vi dö, havet är slående stort…………………… Kära dagbok, livet vågar sig med mig som en ålande magdansös utomräckhåll för den återkommande restauranggästen. Min nya flytväst håller både min kropp och mitt huvud över ytan. Om någon flanerande på havets botten skulle börja gråta av lycka eller sorg, skulle salthalten förändras, frågar en på föreläsningen om den föränderliga världen. En portugis med gitarr som för ögat förlorat all sin tilltänkta skönhet skapar annan skönhet och ler mot den frågande och fortsätter plocka med fingrarna på strängarna. Professorn på scenen, i fåtöljen, med pipan, säger: ”Om trehundraåttiosju miljarder år kommer hav inte finnas längre, ty vi människor, som inte finns kvar då, kommer att ha gjort slut på haven för att vi genom bad och annan trivial underhållning låter haven sitta kvar inom oss. Men först om trehundraåttiosju miljarder år.”. Som ett mantra, under vattnet kan bara några få av oss andas.

(more…)