Archive for January, 2009

Det vanvettiga

January 29, 2009

Det finns inget perfekt i den här världen, så jag håller tummarna för det vanvettiga.

Jag går runt och känner mig förvirrad som en rymling från ett mentalsjukhus. Vem vill starta trender när det egentligen inte ska finnas några? Jag litar inte på något längre bort än vad jag kan spotta. Som en gammal knapp med en hand och texten ”stopp! Rör inte min kompis!”. Min värld kolliderar med alla andra.

Jag går och lägger mig med spänningshuvudvärk. Kollisionen känns av. Big bang. Ögonen håller på att vibrera likt ett rymdskepp som bränner av sina hjälpmotorer vid dess uppskjutning, upp i det oändliga.

Jag vaknar upp som rymlingen igen. Har ett vitt skynke på mig. Är på en båtkryssning. Jag irrar runt på ett flytande shoppingstråk. Jag är rädd för båtar. Ju större båt desto större rädsla. Jag darrar hela jag, och när jag tänker på det får jag för mig att det är mina sista dödsryckningar. Som tur är hör jag plötsligt i högtalarna ett trevligt sofistikerat meddelande som får mig att fokusera på något annat än min egen död:

– Damer och herrar, alla barn som lämnas obevakade kommer att förstöras, men komplementsdrinkar kommer att serveras i fina salen från klockan sjutton nollnoll. Slut på meddelandet.

Jag litar inte på någon som står längre bort än vad jag kan spotta. Det finns ingenting perfekt i den här världen, så jag håller tummarna hårt för det vanvettiga och spontana. Fuck it, hoppas du har en av dina bättre dagar så jag kan säga att det hände för en anledning medan jag kommer på en ursäkt.

Männen från det roliga huset hittar mig inte. Aldrig mer ett vadderat rum eller en säng med fastspänningsmöjligheter. Aldrig mer el i annan form än till elektronik. Aldrig mer färgglada piller som ska sväljas under uppsyn av en bestämd och strikt äldre kvinna. Aldrig mer.

Alla knackade på min dörr. Alla ville veta varför, som om jag hade något svar som inte ens forskare hade eller har. Men jag svarar snällt och trevligt för att försöka bli av med huvudvärken:

– Det finns inget perfekt i den här världen, så jag håller tummarna för det vanvettiga. Sen stänger jag dörren och tar mina flyttkartonger och blir tvungen att glömma lägenheten jag växte upp i.

Osammansatta hallucinationer som ger mer än att öppet skriva om vad man åt till frukost. Ingen rök eller färgglattpiller. Ingenting mer än ett fungerande och arbetande huvud med expertis kring fritt tänkande, det vanvettiga.

Advertisements

Bad ass brothers

January 29, 2009

Jag och min bror gömde oss bakom en bil en gång. Inte en jävel ska kunna mucka med oss eller med våra vänner tänkte vi båda och drog på oss varsin av pappas mössor som vi lånat och klippt hål för ögonen i. Vi hade sett en massa gängfilmer och var förbannade på alla som inte visa oss den respekt vi förtjänade och hade gjort oss förtjänta av genom åren.

P: A, jag har en fråga till dig… Vad är planen nu igen?

A: Är du seriös P? Jag svär på mina ofödda barns liv, du är som en efterbliven. Vi ska slå på honom med baseballträt när han kommer ut… Fattar du?

P: Okej, vill du ha lite lim?

A: Men va fan P, ta bort limpåsen.

P: Kom igen, ta lite lim för min skull. Vi är ju hårda, vi måste förbli höga. Kom igen, för min skull…

A: Men va fan, det är ju trälim och barnlim, gör dig av med den där skiten. Kom nu… Kom!

A: Har du med dig kameran förresten?

P: Jag har kameran, men vad skulle vi ha den till?

A: Allvarligt talat P, jag ska slå dig med baseballträt… När han kommer ut ska jag slå ner honom och du ska ta kort så alla fattar vilka hårda killar vi är. Fattar du?

P: Jag gillar inte det här, jag backar ur. Vi borde inte göra det här. Jag backar ur.

A: Du kan inte backa ur nu!

P: Jag skiter i’t, jag backar ur.

A: Här! Nu kommer han, kom!

Vi började nästan småspringa fram mot honom. Han höll på att fylla bilen med en massa resväskor. När vi var tio meter ifrån honom saktade jag in och vek av medan P fortsatte fram med kameran.

Mannen: God kväll. P: Jag…ehm…ehm…eh…jag…jag…

Mannen: Kan jag hjälpa dig?

P var helt förstenad och hans blick likaså. Axlarna var uppdragna och han stod bara där.

Mannen: Kan jag hjälpa dig, behöver du hjälp med något?

P viskade tillbaka: hjälp med något? P tog upp polaroidkameran i ena handen och limpåsen i den andra. Han började frenetiskt andas i påsen och med skakig hand tog han ett kort.

Mannen: Ta det lugnt min vän, det är okej, ta det lugnt bara.

P: tog tag i fotot som kameran spottade ur sig och sa: jag har det. Sen tog han några stapplande steg från mannen och gick sen snabbt därifrån med så långa kliv som möjligt. Han hittade mig lite senare sittandes i en trappa och vagga fram och tillbaka. Han var arg.

P: Vad fan var det där om? Vad fan hände?

A: jag vet int..jag fegade ur…jag våg..jag våg.. jag vågade inte.

P: Nej, du vågade inte! Fan. Jag tog en bild av killen, jag tog en bild av honom!

A: jag vet int..jag fegade ur…jag våg..jag våg.. jag vågade inte…

P gav mig en lavett och sa åt mig på skarpen: Hallå! Kliv ur det…!

A: Ah…okej..eh… okej, ehm…

P: Hey! Titta på mig. A: Ah…okej, eh… okej, ehm…

P slog till mig igen.

Att upptäcka världen igen

January 24, 2009

En halvkall dag någon gång under 2015, på väg hem från dagis:

– Pappa, titta! Himlen flyger bort, säger H och stannar upp och pekar mot molnen som faktiskt är på väg bort från oss under den. Uppstoppad likt en Michelingubbe i sin overall har H svårt att gå trots att han egentligen lärt sig gå, springa och till och med sparka boll.

– Vart tror du den är på väg? Svarar jag och stannar upp med den lilla ryggsäcken som jag har i handen för att försöka underlätta H:s dagdrömmande och gång. H:s blick är fastlimmad i himlen, fingret likaså. Och jag har inte mage att lära honom att ”det är fult att peka”. Jag vill inte förstöra honom. Inte än. Inte riktigt än. Det kommer jag, min fru, alla andra och allt annat göra så bra under åren ändå. Han tänker så det knakar, med blicken och fingret fortfarande lika fokuserad och analyserande. Det tar lång tid innan han svarar och jag hinner både studera lilla H och himlen. Jag väntar spänt på hans svar.

– Den är också på väg hem. Som vi är! H tittar uppåt ett tag till innan han får ont i nacken och hittar några gruskorn han inte stött på tidigare. Han sätter sig på huk och börjar pilla med gruset och börjar sjunga högt och falskt, men med en skyhelvetes fantasi som till och med jag slås omkull av.

Det tar på morgonen efter lämning tar högst fem minuter att gå hem, idag efter hämtning tar det en timme hem. Jag önskar att den här tiden och bandet alltid ska finnas. Jag håller tummarna och drar upp rockkragen mot den bitande vinden som kommer från ingenstans.

– Här H, ta på dig din mössa så du inte blir sjuker. Jag ger honom sin sprillans nya Romamössa som bara han får sätta på sin hjässa. Det blir väl så där med påsättningen, men jag vill verkligen inte förstöra hans stämning och lugn. Han behöver inte frysa i alla fall och det är ju allt som egentligen betyder något. Att jag lyckats indoktrinera honom in i det vackra Roma är jag lika stolt som skamsen för. Roma är det enda fotbollslaget som nämns på dagiset. H springer runt och ropar Roma och får med sig de flesta andra.

– Pappa, vart bor alla gruskorn?!

Fan, jävla helvete tänker jag för mig själv. Nu ska jag skapa en sanning. Vad jag än säger kommer sätta sig i H:s huvud och förbli där.

– Nästan alla gruskorn bor i en sådan där grön gruslåda och när det blir sommar så samlar en farbror upp alla korn och lägger dem i lådan så dem kan vila tills nästa vinter. För gruset gillar inte värme så mycket som vi gör. Så blir det jobbigare om man ramlar och slår sig om det är en massa grus och så på marken. Det är ju bättre med gräs. Som farfar har på sitt land.

– Kan jag få ringa farfar när vi kommer hem, frågar H och hoppas.

– Visst får du det, jag tror han skulle bli jätteglad om du ringde honom, svarar jag.

När vi kommer hem är det som bortblåst att farfar skulle överraskas med ett telefonsamtal. Nya dagdrömmar och upptäckter har gjorts och görs stup i kvarten. Han brås på mig, H.

Något annat än normen. Blickar framåt, istället för ner i backen…

January 22, 2009

Jag fastnade i dina ögon för att jag är annorlunda. Om det sticker blir jag glad. Är det ögondroppar, fine. En axelryckning. Regnet var på väg för att metrologen spådde och antog så. Jag blev inte blöt. Jag sparkade in dörren och satte mig i soffan med ett äpple och fötterna på bordet. Maria Ann (Sherwood) Smith. Allt för att så mycket som du fruktar har varit på plats under en lång tid. Sen natt eller i skuggan när solen kommer, det spelar ingen roll, du kan varken gömma dig eller fly. Säg mig, varför lägga benen på ryggen varje dag. Höjde fingret och varnade den gråa allmänheten:

– Här kommer kunskap.

Sanningen har inetsat sig själv i skallen på mig för var dag har sina kraftmätningar. Som Alex Chance Browning gör jag allt för att klara mig från döden. Här och nu är det en jakt och kamp. Final Destination.

Mina ögon har eget seende, mitt hjärta ett eget hjärteslag, min själ en egen ande. Jag duckar och avvärjer det mesta, men jag vet att jag egentligen bara drar en vals med döden. Galna vägar att uttrycka, forma mig. Informera. Dagligen gör jag det bästa av situationen för jag kämpar för vinst vad det än är jag möter. Axel rakt upp och ned kom när allt var underskattat. Jag är en skärseld mellan liv och död, petitesser och underverk. Relevans är det enda beviset jag kräver.

Jag och min estrad blåser ner träd som Gudrun och svärmar likt ett engelskt nyförälskat par i det glada tjugotalet. Onekligen något annorlunda än vad normen säger om rätt och fel, mjukt och hårt. Sticker det blir jag glad, smörjer det gångjärnen, fine. Min strategi och härförarkonst är att blanda in ord i hallucinationerna. Jag kommer alltid erkänna mina brott där jag sitter och laddar mina vapen. Men jag kommer aldrig genomskådas. Problemet. Lösningen. Antonymer. Likt mig själv.

Pessimus

January 19, 2009

Varje dag, jag menar verkligen varje dag, måste han fråga sig själv. Hur känner jag för mitt liv? Vad som helst är svårt att hitta när han inte öppnar ögonen. När ska du acceptera dig själv?

Han är sjuk och dämpad och monotom. Önskan om att bli iväg buren. Drömmen, den krackelerar och önskan inträffar inte. En tom blick ner i marken och det är synd om honom. Tiden är emot honom där han går, ensam. Ensammast i världen.

Vem och vad ska man skylla på? Precis allt. Allt är svårt att hitta. Han blundar för att inte se mörkret som möter honom på promenaden. Men hade han bara kisat så kanske han hade sett sig själv gå bredvid honom själv och sett en ljus möjlighet till insikt och självkännedom. Men han gick och blundade. När ska du acceptera dig själv?

Den enda gången han ser sig själv i spegeln är när han har kommit in i en oanvändbar tanke för framåtrörelse. Var gång ställer han sig frågan. Hur känner jag för mitt förflutna?

Han säger högt och självsäkert för sig själv:

– Andra övervinner och jobbar med kärlek, jag springer. Jag kan springa 42 kilometer.

Han satt på sitt rum och ältade ihop en livsplan för kommande vecka. Hur snart är nu frågade han och ringde några säkra kort. Men det fanns ingen kvar att skylla ifrån sig på. Så han öppnade ögonen såg ljust på sin tillvaro, men ögonen var ovana vid ljus och ögonen slöts igen. Allt är så svårt att upptäcka. Han som gick bredvid honom försökte slå sönder skalet för att ställa frågan var är du själv i allt det här? När ska du acceptera dig själv?

Men skalet var av pansar och svårt att ta sig igenom. Han muttrade konspiratoriskt:

– De gör mig penibel, marig och monotom.

Hans dröm som han en gång hade vid sitt första uppskattande uppfylldes aldrig. Tiden och alla andra blev fiender eller åtminstone hinder. Och frågan om han någonsin skulle acceptera sig själv nådde aldrig fram.

Tysta blickar, iakttagelser och konstateranden

January 17, 2009

Med en len hosta försökte jag försiktigt väcka din uppmärksamhet. Som en gentlemannamässig harkling för att be om ordet. Det var mycket runt omkring och svårt att göra sig hörd redan innan. Min blygsamma och lite självdestruktiva hållning gav mig allt annat än pondus. Jag var ingen alfahane. Det vill jag inte vara, men det håller jag för mig själv för att inte bli antastad av alla blivande kapitalistiska silverryggar. Jag slutade tänka på allt annat än att bara göra vardag av vardagen. Gå upp på morgonen, gå till skolan, ta sig igenom kampen om vänskap, gå hem och börja om.

En reklamradiokanal sprutade ut uttjatade hits på hits, på det en massa osäkra nyblivna tonåringar med mindervärdeskomplex. Snöslask utanför. En nybliven vuxen som gjorde allt för att impa på de fjortonåriga tjejerna som trodde de var minst arton och myndiga. Den nykläckta vuxna pojken försvann efter en tid. Hans Metallica skivor och AIK-flagga på hans lilla kryp in likaså. Kriget blev något mer än ett kallt krig nu.

Snöslasket var kvar och S hade fått nog. Rundpingis dagarna igenom. Alla mot alla, men ändå alla mot en utvald syndabock. Jag dolde min nyfunna politiska övertygelse under en Peak Performance tröja, som alla andra också hade. Ett fullständigt steg ut i politisk kamp och rock musik hade varit som att vara Antonius Block. Att se döden i vitögat. Det klarade inte en sökande ung tonåring. Att fråga Djävulen om Gud hade ingen heller vågat. Ingen självinsikt någonstans. Bara sökande och anpassande gentemot allt annat.

Tysta blickar, iakttagelser och konstateranden. Snöslask blandat med grus och smuts. Allt i ansikte och innanför Peak tröjan. Allt trots att händerna hårt var tryckta mot ansiktet som skydd. Ingen var sugen på att äta och dricka det som låg på marken utanför, i brist på tillräcklig kyla. Därför var det knäpptyst. Även om radion fortfarande spydde ur sig samma hits och reklambudskap.

Flykt från skolan med påstådd feber och illamående. Skogen fanns nära och blev en tillskyndningsort. Rakt in i skogen, långt ifrån alla stigar och skoavtryck i snön. Allt brast. Granen bredvid stenen tappade snön i bakhuvudet och nacken. Inte ens skogen omfamnade och lindrade. Det var att överdriva tyckte halva hemmet när jag till slut öppnade upp. När andra halvan fick veta vad som hänt blev det hus i helvete.

Skiten blev som politiska sanktioner. Repressalierna gjorde mig ensam men orörd. En solidarisk familjevänskap genom hela uppväxten öppnade ögonen och såg att det fanns vänliga själar. Någonstans. Vad var det som var så gemensamt för dessa började helt plötsligt att funderas över. Den nyfunna politiska övertygelsen blev starkare. Till slut vågades till och med Peak tröjan tas av för att visa en sökande och funnen socialist t-shirt. Rocken hölls i egna hörlurar och i rummet ytterligare ett halvår tills högstadiet var överstökat.

Inte tillräckligt

January 17, 2009

I am unbeatable skriker jag och tolkar en datahacker från Golden Eye på mitt eget sätt. Jag försöker helt maniskt att försöka knäcka telebolagets betalningssystem för att kunna ringa hela världen utan att betala ett öre. Frustrationen rinner som svett och dränker mig. Jag drunknar nästan. Jag känner mig som en ful fisk. En bov utan någon annan sida på myntet. Jag blir uppringd men ringer aldrig upp. Envägskommunikation. Det behövs mer tålamod säger världens största krigsförbrytare för tillfället, Olmert. Jag sitter i mina egna hackertankar och tolkar honom fritt. Det går så långt att jag nickar och mumlar något som ska förstärka att jag verkligen förstår honom och att jag håller med. Det krävs mer tålamod. Det är inte över än. Sen vaknar jag till och ser proportionerna. Den jäveln. Jag tar tillbaka allt som kan tolkas till att jag håller med honom.

Ändå känner jag mig som en krigsförbrytare. Någon som inte gör lika mycket för att tålamodet ska komma närmare sanningen. Kvinna och liv är fortfarande långt ifrån mig. Kilometrarna är fortfarande långa och besvärliga. Jag börjar knappa hårdare och mer intensivt för att försöka komma på något slags kodspråk som kan hjälpa mig ringa så mycket jag vill.

Matematikens dyslektiker, Axel, ska försöka sig på att knäcka ett telefonbolag för att kunna ringa. Oddsen är allt annat än skonande mot den lilla uppjagade boven. David mot Goliat, är bara som ett intetsägande förband till något stort.

Kung Bores minnesvärda telefonsamtal

January 16, 2009

Telefonoperatören fick fungera som psykolog.

– Snälla hitta numret, det har gått så många år. Tror du hon kommer komma ihåg min röst medan jag kämpar mot tårarna?

Operatören svarade inte utan sa bara i stressad ton för att bli av med den öppenhjärtliga kunden:

– Då kopplar jag dig. Ha en fortsatt trevlig dag.

Ingen svarade. Ingen kunde heller förstå om han hade kommit rätt. Telefonsvararen gav inga som helst ledtrådar till vem han kommit till. Bara ”tala in något efter pipet.” Det gjorde han också:

– Hej du, hej du, är det M? Det här är gamle Kung Bore. Jag ringer långdistans, bry dig inte om vad det kostar. Det känns som det gått åttio år, eller mer. Så snälla M, ring tillbaka, möt mig för en fika så kan vi prata om allt vi inte upplevt.

För åttio år sen, eller mer, var dagarna fyllda av rosor, poesi och prosa. Och allt han hade var M, och allt M hade var han. Det fanns inga imorgon. Bara två blickar och fyra ögon. Alla bekymmer hade de stoppat undan för en kall, mörk, regnig dag.

Han kände sig så mycket äldre nu. Han kunde, i sin fantasi, se att hon också åldrats. Han ville uppriktigt sagt, faktiskt, veta hur hennes man och barn mådde och vad de styrde med nu. Han hade ju också gift sig, tro det eller ej. Han var ju trots allt glad över att hon hittat någon som gjort henne trygg. Tillsammans hade de varit några år för unga och inte tillräckligt vuxna. Båda visste om det någonstans men det fanns inget imorgon.

Han hade alltid varit en impulsiv man. Sedan den dagen han hade sprungit över rälsen precis innan tåget kom. Från dag ett i hans manliga liv. Som pojkspoling hade han varit lugn och varsam. Men impulsiv var han fortfarande, efter åttio år eller mer. Det var allt som hade betytt något tillsammans med M. Det och att han var en man. Han var uppgiven och sorgset realistisk när han insåg att de aldrig skulle bli han och M.

– M, åh M, kan du inte se att jag faktiskt älskar dig? sa han för sig själv när han lagt på luren. Minnena var många. Just nu var det alla lågmälda kvällar med ostadiga ben han kom ihåg. Han och M.

Jag och min drake

January 15, 2009

Jag vet inte vem av oss som tänkte och sjöng det men det sjöngs. I’ll leave the sun behind me and watch the clouds as they sadly pass me by… Vi satt på bänken vid vattnet. Daggen hade fortfarande inte dunstat och det var lite disigt över det stilla vattnet. Jag visste verkligen inte i vilken känsla jag skulle vila mig i. Jag kastade tärningen men fick inget svar. Vi satt där båda och visste varken in eller ut. Vi tittade på varandra. Han hostade till och svedde grässtråna framför oss.

Min drake sprutar konstant eld. Som en svindlare tar han färger efter närhet, omnejd och sinne. Blå, röd, svart. Vit, grön och gyllene. Hela tiden skiftande likt en kameleont. Han lever sitt eget liv, men ändå som en diphyllobothrium latum. Han är lika lång också. Runt tjugo meter.

Jag kan inte försumma att jag verkligen älskar honom och känner mig trygg i hans närhet, även om han i mångt och mycket också blir mitt fördärv. Min ruin är som en skarvbebodd kobbe.

Vi tittar på varandra igen. Båda osäkra på vad som har hänt, vad som händer och vad som kommer att hända. Ingen av oss vet heller vem som ska ta tag i saker och ting. Draken brukar blåsa upp sig och massera mig in i en känsla. Men det var något som gjorde att han inte ville. Med en viljesvag och tom blick tittade han på mig. Det såg ut som han inte sovit på flera dygn. Han såg tung ut. I’ll leave the sun behind me and watch the clouds as they sadly pass me by… En tung suck och sen kom betänkandet. Han var gravid. Han skulle när som helst få ett till huvud. En till vilja och skepnad.

Vi blev sittandes än mer tysta än tidigare. Blanka tankar och blickarna vaggande på det lugna vattnet. Jag och min drake, mitt komplement och fullständighet. Jag och min drake, min undergång. Sida vid sida. Jag klappade om honom och sjöng I’ll leave the sun behind me and watch the clouds as they sadly pass me by medan jag sakta började röra mig hemåt. Det var nog världens längsta promenad. Den tog tid. Solen hade börjat gå ner när jag började närma mig mitt tillhåll.

Jag satte mig på den stora mattan mitt på golvet och började hälla ut alla pusselbitar framför mig. Dräktigheten var i sitt slutskede. Jag ville hinna förbereda mig så mycket som möjligt på vad som skulle komma. Jag satt tills jag kände mig lika tung som draken sett ut. Sen ringde jag Psykolog-Petra.

Se hur långt du kommer…

January 14, 2009

Jag såg så jävla förbannad ut, och det var nog bara som en piss i havet om jag ska jämföra hur det kändes inombords. Alla de där narcissistiska dragen gjorde mig ledsen, spyfärdig, illamående och avståndstagande. Jag höll mig ändå inom ramarna och sa i bestämd ton:

– Jag stack inte till Vietnam för att du skulle kunna gå runt och se självbelåten och självgod ut.

Det var tyst ett litet tag innan det kom ett svar. Jag tror han blev rätt så paff över vad jag hade att komma med. Det kändes väldigt bra. Att äntligen kunna sätta honom på plats skulle bli en sån befrielse.

– Men du var ju inte ens född under Vietnamkriget. Du åkte ju dit 1999, vad fan snackar du om? Du var med på en invigning av en slavfabrik. Vad fan snackar du om?

Jävla idiot! Jävla kverulant. Sopa! Det kändes som nedräkningen led mot tio, nio, åtta, sju… Min ilska, mitt rymdskepp, missil, bomb och allt annat hemskt var på väg att brisera. Vem fan var han att komma här och säga något så stroppigt? Komma hit och försöka misskreditera hela min vistelse i Vietnam, nej det kunde jag vara utan. Helt klart.

– Jag ska säga dig, många fina människor dog i den där fabriken. Jag har sett människor dö där borta, och du beter dig som någon jävel i Viet Cong.

Med avsmak i munnen och förakt i min blick tillade jag:

– Du är ju hemsk.

Han tittade på mig med en blandning av överlägsen och förvirrad blick. Han var som dag och natt. Han visste varken in eller ut. Hur fan skulle han bete sig? Vad skulle han lägga vikten vid? Viet Cong kanske, med den hemska insikten att han kanske skulle bli jämförd med folk som förespråkade kollektivism och social omsorg? Eller att han var hemsk, tänk om någon skulle genomskåda hela hans fantasifoster och bubbla inom vilken han försökte dra in fler och fler. Med all rätt var han delad mitt itu. Med ena foten i verkligheten och med den andra i den allsmäktiga bubblan.

– Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska ta mig till sa han med darr på rösten.

– Jag kan ge dig ett jobb sa jag och drog fram ett visitkort till fabrikschefen Nguyen Minh Triet.

Han tog kortet och försökte högt för sig själv förstå hur man skulle uttala namnet Nguyen Minh Triet. Jag skrattade, likadant som han hade försökt sätta dit mig på, stroppigt och sa:

– Försök vässa armbågarna och se hur långt du kommer…