Archive for February, 2009

Lägerelden

February 23, 2009

Jag satt ensam uppe vid lägerelden, jag var ensam i hela lägret. Alla andra var ute på uppdrag och skulle komma tillbaka när som helst. Väntan är ett helvete. En pärs som aldrig tycks gå över.

Jag satt där vid elden som brann, där alla brukade samlas och ha det bra tillsammans. Jag satt och väntade och väntade och väntade och väntade. Jag satt så länge att gruset och stenarna jag hade borrat ner mig i blivit som en blandning av en krater och en stor amerikansk fåtölj. Ved hade jag så det räckte till sex veckor, maten skulle nog räcka den med.

Jag kan inte ha varit borta mer än några få minuter för att titta till lägret så hade alla jag väntat på kommit och gått ifrån lägerelden. Och där stod jag med en dränkt förhoppning om att få lite närhet och berättelser. Jag blev handlingsförlamad och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Det gjorde ont i bröstet av glädje över att de var vid liv, men kanske, ändå, mest smärta av längtan och saknad… Fan, hur kunde jag missa det som betydde något? Hur kunde jag slita mig från elden i några minuter.

Vad skulle jag ha ett helt läger till om jag inte fick dela det med någon? Inte fick jag några svar på det, inte. Inte ett enda svar på alla frågor jag hade. Alla energiklumpar inom mig som ville krama om någon fick mig att skaka. Elden värmde kroppen, men själen var i upplösningstillstånd gentemot hjärnan och alla dagdrömmar som hade skapats.

Jag ville inte lägga mig i inbördeskriget och skruvade ner mig bland grus och stenar för att få lite sömn. För det var som en slags gentlemanna-överenskommelse från allas håll, från mitt, hjärnan och själens, att sömn var ett bra medel mot längtan.

Mitt största verk

February 21, 2009

Jag är över hundra år. Och fortfarande har jag inte gjort mitt största verk. Jag känner att jag inte riktigt är mogen för den uppgiften ännu. Att sätta mig ned för att plita ner de viktigaste orden i en fin och mogen ordning tar sin tid. Men jag kommer närmare den dagen. Ju äldre jag blir desto säkrare blir jag på att jag verkligen kan gå min egen väg och verkligen använda mitt livs kompass för att navigera mig fram. Med en blandning av Carl Johan De Geer och Amerigo Vespucci tar jag mig fram i min egen vardag samtidigt som jag upptäcker nya jaktmarker.

Jag mår illa på färden och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag funderar på att sätta mig ned och bara börja arbeta på mitt livs största verk, men det känns inte rätt och riktigt. Jag vill framåt men är vacklande och ängslig. Jag vet inte var jag ska gå av livets spårvagn och jag blir förvirrad av alla skyltar och direktiv. Alla bokstäver flyter samman och spelar mig ett spratt. Sedan det där med biljetten. Vem ska jag betala för biljetten till mitt livs spårvagnresa. Jag blir vankelmodig och detta gör att jag sedan barnsben alltid använt just benen för att ta mig framåt.

Nu har benen burit mig över stora delar av världen, många och långa sträckor, men fortfarande känner jag att det är långt ifrån en besjälad resa jag gjort. Det är mycket som fattas mig. Jag orkar inte gå längre och tar hjälp av hemtjänsten.

– Kissa på mig sa jag till hemtjänsten. Den utsända hade inte en aning om hur hon skulle tolka mig och mina ord. Min dialekt var alldeles för svår att tyda. Tyckte hon. På vad la jag betoningen. Hon blev än mer konfys när jag tidigare under helgen tydligt framfört att jag är om inte bara för att vara elegant, moraliskt ren, idel och helhjärtad. Till slut sa jag bara:

– Jag går här ifrån igen, jag har vilat upp benen nu. Jag tänker inte säga hej då, jag känner inte för det.

Hemtjänsten, alla anställda, försökte få mig att säga orden:

– Men Axel rakt upp och ned, vart ska du? Hej då Axel rakt upp och ned.

– NEJ! Skrek jag med allt jag hade i kroppen.

Jag var nog inte irriterad på någon eller något annat än mig själv. Egentligen. Jag skulle ju vilja skriva så mycket, och ha varit med om så mycket. Men antingen sviker minnet eller så har jag haft ett liv av stiltje. Jag satte mig på en parkbänk och grät med händerna på käppen och pannan lutandes mot både käpp och händer.

Vem är han?

February 13, 2009

Han är lagkapten för Axel rakt upp och ned. Han har gjort över åttahundra landskamper. Ändå kvarstår frågan: Vem är Axel rakt upp och ned? Någon sökte svar genom att följa ungtuppen under en av hans besynnerligaste försäsong någonsin.

Varför? Frågan återkommer ofta de här dagarna. Axel rakt upp och ned försöker tränga undan tankarna, vara positiv, fokusera på träningen och motivera smärtan med att det är nödvändigt. Ibland lyckas han. Det är bara några minuter tills tanken blåser i visselpipan, arton varv på huvudets löparbana ska klaras av i maxtempo, han vet att det kommer att göra ont men håller det för sig själv.
Axel rakt upp och ned ser sig omkring i huvudet. Inte ens de vanligtvis högljudda Axel eller Simone skämtar. Axel rakt upp och ned slänger av sig den svarta uppkavlade mössan och börjar stretcha. Han försöker komma åt högra hjärnhalvan, den som gör så ont på grund av tänkandet. Även vänstra delen ömmar en aning, men frakturen i huvudet från förra hösten känner han inte av. Däremot har han tejpat nacken, precis som han har gjort de senaste tjugofyra åren. Hur många meter tejp som gått åt på vägen kan han inte ens föreställa sig.

Det här är Axels tjugofemte försäsong. Det har varit både den jävligaste av alla, men också den mest mogna, både fysiskt och psykiskt. Det har varit landslagsturné, träningsläger, åtta pass i veckan, ökad tanketräning och mer styrketräning än någonsin. Allt ska framåt. Regelbundna besök hos kiropraktor Lindvall är numera måsten. Och nu ska han springa sitt tredje tanketest på tre månader. Det kallas formellt för Coopertestet, i praktiken innebär det att man ska köra skiten ur sig genom att tänka 3 000 meter så fort man kan.

Den här gången tar det Axel rakt upp och ned åtta minuter och åtta sekunder att komma i mål. Tiden är åtta sekunder sämre än senast och räcker bara till en mittenplacering i bloggen. Hans maxpuls – åttahundraåttioåtta slag i minuten – är högre än han trodde att han kunde ha.

Det enda hans kamrater kom på var att Axel rakt upp och ned, till skillnad från alla andra, alltid vek sina kalsonger och prydligt hängde upp sina tröjor på galgar när de delade hotellrum i landslaget.
– Annars tror jag aldrig att det har hänt något konstigt i Axel rakt upp och ned liv. Han har full koll på allt han gör. En perfekt människa, sa en vän.
En annan vän, Axel rakt upp och ned: s bästa kompis under de första åren, höll med:
– Han hamnar aldrig i situationer som han inte kan hantera.
Axel rakt upp och ned lagkamrat från både cordedestacitta och rakt upp och ned, hans alter ego, skrattade och sa:
– Lycka till, du kommer aldrig att hitta något på Axel rakt upp och ned.
Ytterligare en vän gjorde det till ett uppdrag:
– Jag ska fan gräva djupt i de östgötska skogarna och slätterna. Något måste den jäveln ha gjort. Så många år som han har hållit på.
Den vännen återkom aldrig. Kanske gräver han än.

I bilen på väg ut i tankeverksamheten konstaterar Axel rakt upp och ned att han är full av ro och som det så vanligt uttrycktes när något var motsatsen vid unga år, o-ro.
– Det är väl ingen hemlighet att jag är en lugn person. Så har det alltid varit, säger Axel rakt upp och ned och kör med god marginal över hatighetsbegränsningen.
Han säger att han är medveten om att han av många uppfattas som blyg, på gränsen till urflippad. Men han vill nyansera bilden.
– Jag är bara eftertänksam. Jag sitter hellre och lyssnar. Har jag något att tillägga gör jag det. Annars är jag tyst. Så det gör väl att folk kommer till mig om de vill ha några kontroversiella kommentarer. När jag öppnar käften gör jag det så mycket bättre.

När någon satte sig i bilen ursäktade sig Axel rakt upp och ned för att det var så stökigt. Det låg en pärlplatta som hans barn, H, hade gjort på dagis i passagerarsätet. Och så en AS Roma barnmössa ovanpå handskfacket. Någon frågade om han var pedantisk.
– Nej, det är många som tror det. Men det är jag inte, sa han.
När han hade startat motorn ville han utveckla sitt svar.
– Pedantisk är jag absolut inte. Frågar du min fru så kommer hon att hålla med mig. Jag gillar bara att ha ordning på mina saker. Alltså, att veta var mina saker är, inte hur de ligger.

I huvudet på Axel. Krig.

February 7, 2009

Det är krig här. De onda mot de onda och de goda mot de goda. Jag hinner före med slutsatsen om att det finns ännu en ny krigsföring. Det stora landet med mindrevärdes komplex i väst kommer få problem att ta tillbaka taktpinnen ifrån mig. Jag tar tillbaka spelet neger och president. Innan Obama kommit till makten. Klämmer till huvudet på hunden W Bush så att han tillslut bara har ett öga. Jag är på båda sidor, håller i taktpinnen och är. Jag bara… är…

Jag borde ta ställning men jag blir lika paralyserad och orörlig som en Creutzfeldt–Jakobs sjuk. Mitt balanssinne är rubbat och även om jag står på den där tunna fiskelinan arton kilometer över de åtta meter långa, sylvassa, pålarna förmår jag mig inte själv att gå till Dr. Feelgood. Lättja och en tanke om att han kommer ge mig något piller jag inte vill veta av gör mig än mer vacklande. Jag står där och är övertygad om att jag varje nanosekund ska svaja till lite för mycket och börja falla. Ändå funderar jag över vart jag vill åka i sommar, hur många veckor jag vill jobba men kanske allra mest en filosofisk tanke om rätt och fel. Gott och gott. Ont och ont.

Problemet, utöver att jag hela tiden är på väg mot en säker död där jag vinglar, är filosofins grundtanke. Att hela tiden vända och vrida, fram och tillbaka, från sida till sida, upp och ner, fram och tillbaka ännu en gång. Det finns ju för fan inget rätt och fel. Bara några spelregler som är så dimmiga att varken du, jag eller någon annan kan se vad det står. Står det något mellan raderna också månne?

Som en italienare tittar jag in i omvärldens tv-kamera där de följer min kamp mot döden och kriget och gestikulerar ”jag vet inte”. Sen faller jag. Jag faller och jag faller och jag faller och jag faller.

Under hundra år faller jag och hinner tänka på allt jag varit med om. Allt jag skulle vara med om. Jag hinner vara med om hundra födelsedagar, jag hinner få kramp och bli av med den. Sen hinner jag tänka igenom allt krigande. I hundra år tänker jag på det och kommer ändå inte på en lösning, eller en lätt eller kanske till och med en rätt väg.

Vips så ligger jag då där på marken med en åtta meter lång sylvasspåle i bröstet och alla goda, goda, onda och onda försvinner ut från min kropp. I min sista spasmerliknande dödsrykning hinner jag tänka ”ja ja, det kommer nog nya i himlen. Eller är det dit jag ska?”

Sen är jag död.

Göra om, göra rätt

February 6, 2009

Så uppstyrd som jag var med kostym och vattenkammat hår hade jag nog aldrig sett mig själv. Allt blev så mycket allvarligare med pilotbrillorna och den hemliga mappen. Krigstillstånd i hela världen och jag hade lösningen i en mapp under armen. Jag ställde mig i hissen och, så fort som dörrarna slutit in mig i det lilla klaustrofobiska rörande rummet, vände jag mig mot spegeln och tittade allvarlig på mig själv.

– Det är hemligt, sa jag och såg så allvarlig och sammanbiten ut som jag bara kunde. Krig kräver sina hemligheter och taktik tänkte jag och gillade att jag såg ut som en viktigpetter utöver de vanliga viktigpettrarna. Jag hade recept på hur jag och mina allierade skulle kunna ta över världen från Obama och andra politiker som skaffat sig makt och inflytande av ett fint språk och ordsammansättande. Bush var borta och skulle förbli borta. Han hade eliminerats stod det i papprena som låg i den hemliga mappen. I hissen spelades Andrea Bocelli – Time to say goodbye.

Jag ville ha sex när jag hörde den. Jag visste inte alls varför, men jag ville knulla. Så enkelt var det. Låten satte igång något inom mig. Tydligen. Min hårda image rann av mig som svetten på en halvfet industrisemestertagare som pressar på campingens lilla badplats.

Det blev sommar inombords. Jag kände mig lite paff över att Andrea Bocelli, en blind låtsas operasångare, skulle kunna sitta inne på ett recept på vad som sätter igång mig.

Hissdörrarna slogs upp med ett pling och jag vaknade till lite, men inte helt. Min image kom dock tillbaka och jag drog ner mina ögonbryn för att se än mer bestämd ut. Jag gick mot det stora styrelserummet. Med den hemliga mappen under armen. Fy fan vad jag var full av makt och pondus. En blondin sekreterare utan djup öppnade dörren åt mig och hela styrelsen satt och inväntade mig och min entré.

– Så här ligger det till, sa jag där jag stod strax innanför dörren. Blondinen stängde och återgick till sina tidningar om kostrådgivning och bantning.

– Vi skiter i kärnkraft. Det är ett borgerligt påfund jag inte vill befatta mig med.

Alla slippsnissar började gråta av både utebliven kärnkraft men också att de inte hade någon makt kvar. Att den hade förflyttats från deras fina styrelserum med bubbelvatten och mahognybord skar med en trubbig kniv in i deras kolesterolfyllda hjärtan.

Jag hade fortfarande solglasögonen på mig och ögonbrynen långt nerdragna. Jag sa åt dem att gå på semester. Alla nissar började gråta krokodiltårar nu eftersom de inte gillade ordet semester. De ville inte buntas ihop med den industrisemestertagaren som pressade på lilla badplatsen. De ville kunna ta ledigt och åka ner till franska rivieran när det behagade. Att ha och ta semester under en bestämd tid gjorde ont i deras fria kapitalist själar.

Jag tog upp min mobil ur fickan och ringde upp några svartklädda män som skulle se till att det blev semester för alla. God mat, barn, sol och bad. Jag ville ju bara dem väl. Jag erbjöd kärlek men de ville bara ha porr. En illustration av något istället för den äkta varan. Som musik och melodifestivalen. Tvångstankar som kräver en artificiell känsla i byxan på slipsnissarna.

När alla hade gått sin väg med sorgsna blickar och gråthackande röster hällde jag bensin över mahognybordet och tände på. Sen fick allt brinna ner till grunden för att jag skulle kunna göra om och göra rätt. Jag tog av mig kostymen och satte på mig lite bekvämare finare kläder. Kavlade upp ärmarna och gjorde om. Gjorde rätt.

Vilse

February 5, 2009

– Går och går, det är klart att det går att äta, men frågan är om det är så bra, sa han och tittade på mig med lite förakt i den trötta blicken. Jag passade inte riktigt in ibland alla träd, mossor, pinnar och stenar. Med ett par gympadojor, chinos, baseballjacka och en mössa på sned gjorde jag tydligen narr av skogen, lugnet och tystnaden. Han däremot, hade gröna funktionskläder och hade säkert inte bara överlevt i vildmarken utan också gjort det med finess och värme. Men han såg nog ändå på mig med lite omsorg. Någonstans. Vi var trots allt båda vilsna. Båda ville bort. Han från mig och jag från skogen.