Archive for May, 2009

Sickness

May 28, 2009

Sirener och pipljud från någon maskin som har koll på mitt hjärta åker jag i ilfart till akuten. Jag hör det men själv känns det mer som jag åker i en svartgrå tunnel.

Jag är lugn och väldigt drogad känns det som. Min fråga och oro om vad som händer tycks inte sätta igång varken panik eller adrenalin. Jag bara åker runt i den svartgråa tunneln med en märklig känsla och frågeställning.

Jag vill tänka på all den stöttning mina älskade ger mig, hur lycklig jag egentligen är som har dem få men stolta vid min sida och hur glad jag är att få vara liten och trasig hos dem när jag inte orkar. Men jag kan inte riktigt fokusera, i alla fall inte så mycket som jag önskar.

När ambulanspersonalen river ut mig ut ambulansen och springer in med mig på båren in till alla vitklädda sjukhusgestalter inser jag att jag inte ens vet hur jag ska orka gnugga liv i mina ögon.

– Känns det konstigt? frågar en rockklädd man och säger att det inte är några problem ifall jag vill operera även ögonen.

Men det känns som det minsta problemet i min situation. Sedan ber skepnaden mig berätta hur jag mår, hur det känns.

– Det har varit sjuttiofem dåliga år, säger jag och det stockar sig i halsen redan vid de första orden.

Och jag berättar att jag inte accepterat mitt öde, hur jag insåg att jag går ner i djupet, att det är många i min omgivning som inte vet någonting alls. Att jag är rädd för att det ska vara kört för mig. Min syn av tunneln har bytts ut mot en svartvit kornig tv-aktig bild. Svart korn mot vita. Vita korn mot svarta.

– Självklart är det inte kört för dig, är det första hon säger. Det är aldrig för sent att börja knarka medicin för välmående och bromsmediciner till tusen.

Det lugnar mig och plötsligt ser jag en stor lampa där jag ligger på britsen. Allt är suddigt men jag börjar ändå få någon slags syn tillbaka. Sedan berättar varelsen att den träffar många patienter och nödsjuka som inte börjat knapra piller till tusen.

Förhöret fortsätter, skepnaden ställer tuffare frågor än alla journalister tillsammans. Jag står tillslut ordagrant mot väggen. Skepnaden skriker ut frågorna och jag är dyngsur av all saliv som antastar mig. Förändra beteenden och rutiner lite i taget, att sätta upp delmål och vara realistisk, ditt jävla svin skriker den vita rocken och försvinner.

Tunneln är tillbaka. Jag har hjärtat slå i huvudet på mig. Någonstans hör jag också barnskratt och någon som skriker något som jag inte uppfattar. Är det skräck, ett rop på hjälp eller bara för att få min uppmärksamhet.

Både jag och mitt skal försöker få liv i paniken och adrenalinet men ambulanspersonalen har gjort någonting med mig.

Sprutor och piller som tvingats ner i halsen på mig. Jag blev tvingad att sjunga, i takt med sirenerna, Remember when you ran away and I got on my knees and begged you not to leave because I’d go berserk? Well, you left me anyhow and the days got worse and worse and now you see I’ve gone completely out of my mind.They’re coming to take me away Ha Ha. They’re coming to take me away ho ho he he ha ha, to the funny farm where life is beautiful all the time, and I’ll be happy to see those nice young men in their clean white coats
and they’re coming to take me away ha ha!

– Jag tror jag är redo för en nystart, säger jag så tungan svartnar på nolltid. Nu har du varit helt uppriktig mot mig och berättat precis hur det är. Nu kan det bara bli bättre. Du har alla förutsättningar för att lyckas. Jag försöker lura mig själv till tusen. Jag vet inte om det går. Lögnen letar sig in, men jag vet inte om den bara är inne och vänder eller om den får fäste.

Vita rockar avlöser varandra och en rad prover tas. Från topp till tå och varenda cell är slutligen på analys. Ett av dem får jag svar på direkt. Och av någon anledning är det inte lika illa som jag befarade – det är inte bra, men det är inte förjävla cpdåligt heller. Om tre veckor ska jag träffa henne igen, då ska provet vara lite, lite, lite bättre än sist.

För som den sista vita rocken sa:

– Felet med dig är att du lever. Hjärtat slår på tok för mycket och din tankeverksamhet är i bruk.

Run Forest run!

May 24, 2009

Jag är värre än både Paula Radcliffe och Forest Gump. Jag har sprungit runt i huvudet, runt, runt, runt. Det finns inget stopp. Ingen mållinje. Det tycks inte ens finnas en horisont att fästa blicken vid. Benen bara fortsätter nöta det rytmiska mantrat, det ena benet framför det andra. Det ena benet framför det andra. Hela tiden. Jag är fri från skoskav och astma men känner mig lika sårbar som om jag varit drabbad av även de åkommorna. Det enda jag skulle få på papper hos farbror doktorn i den vita rocken är att jag har huvudvärk likt Bagdad under invasionen.

Jag har trampat upp en ordentlig stig i mitt huvud och kommer inte ifrån den. Den är rund och fyrahundra meter lång. Det finns åtta banor men jag är den enda som springer. Innanför löparbanorna, på gräsmattan, står många jag stött på tidigare, innan jag börjat springa, men alla tittar bara på mig med tom blick. Ingen säger någonting när våra blickar möts, ingen ringer i klockan och ler mot mig när jag börjar på nytt varv. Jag blir osäker och vet inte om det bildats en Robinsonpakt gentemot mig eller vad det är som gör att jag inte får någon respons. Eller är jag sjuk i huvudet som inte ser den respons de ger mig? Tittar jag blint efter respons i form av en kranskulla?

Ja. Förmodligen.

Jag drömmer att jag är en framgångsrik journalist som jagat och funnit. Drömmen försvinner mer och mer när jag springer. Det finns ingen större plats för något annat när jag trampar ner allt i skallen på mig själv. Allt torkar och blir en torr jordstig med rejäla sprickor. Som en skogsstig snubblar jag ibland till på rötter i form av idiotiska och förödande tankar.

När en oas väcks i mitt löpsteg, framför mig, kommer jag som allra bäst fram till den. Men vid första avstannande löpsteg punkterar jag oasen med mina spikskor. Jag börjar spurta för att hinna till nästa oas och inte göra om samma misstag, men hur jag än beter mig blir det ändå bara punktering.

Bröstet känns tungt fast det är otroligt tomt. Känslan gör mig ännu mer urholkad än vad jag var för åttahundra mil sen.

Jag känner mig inte värre än Paula Radcliffe och Forest Gump. Jag försöker fokusera på att likna dem. Jag skakar och rullar på huvudet. Jag försöker att sluta tänka så komplext som jag gör. Men det fungerar inte, stigen blir mer och mer påtaglig och jag känner mig tillslut som en hamster i ett löparhjul. Instängd och monoton. Jag känner mig som en monoton funktion, där talet är ständigt avtagande. Är jag inte redan på minus är jag snart vid noll.

Nya deviser

May 17, 2009

Jag skulle ta livet av mig. Orkade inte med prövningen av uthållighet och berg och dalbana, från kärlek till grubblingar. Jag fattade den rostiga revolvern som Lisbet kastat i vattnet 1986 och tänkte att kulan verkligen representerade livet. Jag klämde avtryckaren och tänkte att den rostiga ljudvallen från revolvern sammanfattade mitt liv.  Men inte gjorde väl min tänkta vän, kulan, det. Istället tryckte den ihop tankar och intryck när den penetrerade mitt huvud. Tankarna och intrycken fick sammanhang och nya ögon skapades samtidigt som ett av mina tidigare en nanosekund tidigare blivit bortskjutet. Istället för att dö fick jag nya sanningar att leva efter, nya deviser.
Problemen, frågorna, frågeställningarna, livet, grubblingarna kvarstod men alla nya deviser gjorde att jag grubblade på ett nytt vis.

Van Gogh

May 7, 2009

När jag kommer till himlen ska jag söka upp mamma direkt och börja prata med henne som om vi setts dagligen och som om ingenting hänt. Jag ska inleda med en fundering.

Jag förstod mig aldrig på Van Gogh. Varför skar han egentligen av sig sitt öra när det var hans händer och ögon han använde sig av. Jag förstod mig aldrig på honom.

Jag skulle sätta mig där bland Philadelphiamackor och vita moln och försöka komma på något vettigt med hans öra. Jag är väldigt sugen på ett svar, men tror nästan att det är som en koan. En frågeställning som inte ska ha något svar.

Hade jag varit Van Gogh hade jag tagit bort fingrar och händer som det som hände Victor Jara. Eller kanske gjort ett hål i mitt huvud som läkarna gjorde på dem med migrän förr i världen. Van Gogh gnager på näthinnan och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Hans handlande och hans känslor, jag vet inte vad som apostroferar mig mest. Jag motionerar för att bli trött men det räcker inte till. Ska jag äta, måla, masturbera, gå ut och gå, göra armhävningar, situps, meka på cykeln, släcka, ge mig fan på att sova, läsa, titta på tv, sitta här vid datorn, sjunga, prata högt för mig själv, ställa klockan på väckning, titta på fotografier, skriva, diska, städa, duscha, borsta tänderna igen. Jag vet inte, men Van Gogh, vad gjorde han? Vem vet? Inte du.