Med en len hosta försökte jag försiktigt väcka din uppmärksamhet. Som en gentlemannamässig harkling för att be om ordet. Det var mycket runt omkring och svårt att göra sig hörd redan innan. Min blygsamma och lite självdestruktiva hållning gav mig allt annat än pondus. Jag var ingen alfahane. Det vill jag inte vara, men det håller jag för mig själv för att inte bli antastad av alla blivande kapitalistiska silverryggar. Jag slutade tänka på allt annat än att bara göra vardag av vardagen. Gå upp på morgonen, gå till skolan, ta sig igenom kampen om vänskap, gå hem och börja om.
En reklamradiokanal sprutade ut uttjatade hits på hits, på det en massa osäkra nyblivna tonåringar med mindervärdeskomplex. Snöslask utanför. En nybliven vuxen som gjorde allt för att impa på de fjortonåriga tjejerna som trodde de var minst arton och myndiga. Den nykläckta vuxna pojken försvann efter en tid. Hans Metallica skivor och AIK-flagga på hans lilla kryp in likaså. Kriget blev något mer än ett kallt krig nu.
Snöslasket var kvar och S hade fått nog. Rundpingis dagarna igenom. Alla mot alla, men ändå alla mot en utvald syndabock. Jag dolde min nyfunna politiska övertygelse under en Peak Performance tröja, som alla andra också hade. Ett fullständigt steg ut i politisk kamp och rock musik hade varit som att vara Antonius Block. Att se döden i vitögat. Det klarade inte en sökande ung tonåring. Att fråga Djävulen om Gud hade ingen heller vågat. Ingen självinsikt någonstans. Bara sökande och anpassande gentemot allt annat.
Tysta blickar, iakttagelser och konstateranden. Snöslask blandat med grus och smuts. Allt i ansikte och innanför Peak tröjan. Allt trots att händerna hårt var tryckta mot ansiktet som skydd. Ingen var sugen på att äta och dricka det som låg på marken utanför, i brist på tillräcklig kyla. Därför var det knäpptyst. Även om radion fortfarande spydde ur sig samma hits och reklambudskap.
Flykt från skolan med påstådd feber och illamående. Skogen fanns nära och blev en tillskyndningsort. Rakt in i skogen, långt ifrån alla stigar och skoavtryck i snön. Allt brast. Granen bredvid stenen tappade snön i bakhuvudet och nacken. Inte ens skogen omfamnade och lindrade. Det var att överdriva tyckte halva hemmet när jag till slut öppnade upp. När andra halvan fick veta vad som hänt blev det hus i helvete.
Skiten blev som politiska sanktioner. Repressalierna gjorde mig ensam men orörd. En solidarisk familjevänskap genom hela uppväxten öppnade ögonen och såg att det fanns vänliga själar. Någonstans. Vad var det som var så gemensamt för dessa började helt plötsligt att funderas över. Den nyfunna politiska övertygelsen blev starkare. Till slut vågades till och med Peak tröjan tas av för att visa en sökande och funnen socialist t-shirt. Rocken hölls i egna hörlurar och i rummet ytterligare ett halvår tills högstadiet var överstökat.
Axel rakt upp och ned. 