Posts Tagged ‘H’

Vem är han?

February 13, 2009

Han är lagkapten för Axel rakt upp och ned. Han har gjort över åttahundra landskamper. Ändå kvarstår frågan: Vem är Axel rakt upp och ned? Någon sökte svar genom att följa ungtuppen under en av hans besynnerligaste försäsong någonsin.

Varför? Frågan återkommer ofta de här dagarna. Axel rakt upp och ned försöker tränga undan tankarna, vara positiv, fokusera på träningen och motivera smärtan med att det är nödvändigt. Ibland lyckas han. Det är bara några minuter tills tanken blåser i visselpipan, arton varv på huvudets löparbana ska klaras av i maxtempo, han vet att det kommer att göra ont men håller det för sig själv.
Axel rakt upp och ned ser sig omkring i huvudet. Inte ens de vanligtvis högljudda Axel eller Simone skämtar. Axel rakt upp och ned slänger av sig den svarta uppkavlade mössan och börjar stretcha. Han försöker komma åt högra hjärnhalvan, den som gör så ont på grund av tänkandet. Även vänstra delen ömmar en aning, men frakturen i huvudet från förra hösten känner han inte av. Däremot har han tejpat nacken, precis som han har gjort de senaste tjugofyra åren. Hur många meter tejp som gått åt på vägen kan han inte ens föreställa sig.

Det här är Axels tjugofemte försäsong. Det har varit både den jävligaste av alla, men också den mest mogna, både fysiskt och psykiskt. Det har varit landslagsturné, träningsläger, åtta pass i veckan, ökad tanketräning och mer styrketräning än någonsin. Allt ska framåt. Regelbundna besök hos kiropraktor Lindvall är numera måsten. Och nu ska han springa sitt tredje tanketest på tre månader. Det kallas formellt för Coopertestet, i praktiken innebär det att man ska köra skiten ur sig genom att tänka 3 000 meter så fort man kan.

Den här gången tar det Axel rakt upp och ned åtta minuter och åtta sekunder att komma i mål. Tiden är åtta sekunder sämre än senast och räcker bara till en mittenplacering i bloggen. Hans maxpuls – åttahundraåttioåtta slag i minuten – är högre än han trodde att han kunde ha.

Det enda hans kamrater kom på var att Axel rakt upp och ned, till skillnad från alla andra, alltid vek sina kalsonger och prydligt hängde upp sina tröjor på galgar när de delade hotellrum i landslaget.
– Annars tror jag aldrig att det har hänt något konstigt i Axel rakt upp och ned liv. Han har full koll på allt han gör. En perfekt människa, sa en vän.
En annan vän, Axel rakt upp och ned: s bästa kompis under de första åren, höll med:
– Han hamnar aldrig i situationer som han inte kan hantera.
Axel rakt upp och ned lagkamrat från både cordedestacitta och rakt upp och ned, hans alter ego, skrattade och sa:
– Lycka till, du kommer aldrig att hitta något på Axel rakt upp och ned.
Ytterligare en vän gjorde det till ett uppdrag:
– Jag ska fan gräva djupt i de östgötska skogarna och slätterna. Något måste den jäveln ha gjort. Så många år som han har hållit på.
Den vännen återkom aldrig. Kanske gräver han än.

I bilen på väg ut i tankeverksamheten konstaterar Axel rakt upp och ned att han är full av ro och som det så vanligt uttrycktes när något var motsatsen vid unga år, o-ro.
– Det är väl ingen hemlighet att jag är en lugn person. Så har det alltid varit, säger Axel rakt upp och ned och kör med god marginal över hatighetsbegränsningen.
Han säger att han är medveten om att han av många uppfattas som blyg, på gränsen till urflippad. Men han vill nyansera bilden.
– Jag är bara eftertänksam. Jag sitter hellre och lyssnar. Har jag något att tillägga gör jag det. Annars är jag tyst. Så det gör väl att folk kommer till mig om de vill ha några kontroversiella kommentarer. När jag öppnar käften gör jag det så mycket bättre.

När någon satte sig i bilen ursäktade sig Axel rakt upp och ned för att det var så stökigt. Det låg en pärlplatta som hans barn, H, hade gjort på dagis i passagerarsätet. Och så en AS Roma barnmössa ovanpå handskfacket. Någon frågade om han var pedantisk.
– Nej, det är många som tror det. Men det är jag inte, sa han.
När han hade startat motorn ville han utveckla sitt svar.
– Pedantisk är jag absolut inte. Frågar du min fru så kommer hon att hålla med mig. Jag gillar bara att ha ordning på mina saker. Alltså, att veta var mina saker är, inte hur de ligger.

Advertisements

Att upptäcka världen igen

January 24, 2009

En halvkall dag någon gång under 2015, på väg hem från dagis:

– Pappa, titta! Himlen flyger bort, säger H och stannar upp och pekar mot molnen som faktiskt är på väg bort från oss under den. Uppstoppad likt en Michelingubbe i sin overall har H svårt att gå trots att han egentligen lärt sig gå, springa och till och med sparka boll.

– Vart tror du den är på väg? Svarar jag och stannar upp med den lilla ryggsäcken som jag har i handen för att försöka underlätta H:s dagdrömmande och gång. H:s blick är fastlimmad i himlen, fingret likaså. Och jag har inte mage att lära honom att ”det är fult att peka”. Jag vill inte förstöra honom. Inte än. Inte riktigt än. Det kommer jag, min fru, alla andra och allt annat göra så bra under åren ändå. Han tänker så det knakar, med blicken och fingret fortfarande lika fokuserad och analyserande. Det tar lång tid innan han svarar och jag hinner både studera lilla H och himlen. Jag väntar spänt på hans svar.

– Den är också på väg hem. Som vi är! H tittar uppåt ett tag till innan han får ont i nacken och hittar några gruskorn han inte stött på tidigare. Han sätter sig på huk och börjar pilla med gruset och börjar sjunga högt och falskt, men med en skyhelvetes fantasi som till och med jag slås omkull av.

Det tar på morgonen efter lämning tar högst fem minuter att gå hem, idag efter hämtning tar det en timme hem. Jag önskar att den här tiden och bandet alltid ska finnas. Jag håller tummarna och drar upp rockkragen mot den bitande vinden som kommer från ingenstans.

– Här H, ta på dig din mössa så du inte blir sjuker. Jag ger honom sin sprillans nya Romamössa som bara han får sätta på sin hjässa. Det blir väl så där med påsättningen, men jag vill verkligen inte förstöra hans stämning och lugn. Han behöver inte frysa i alla fall och det är ju allt som egentligen betyder något. Att jag lyckats indoktrinera honom in i det vackra Roma är jag lika stolt som skamsen för. Roma är det enda fotbollslaget som nämns på dagiset. H springer runt och ropar Roma och får med sig de flesta andra.

– Pappa, vart bor alla gruskorn?!

Fan, jävla helvete tänker jag för mig själv. Nu ska jag skapa en sanning. Vad jag än säger kommer sätta sig i H:s huvud och förbli där.

– Nästan alla gruskorn bor i en sådan där grön gruslåda och när det blir sommar så samlar en farbror upp alla korn och lägger dem i lådan så dem kan vila tills nästa vinter. För gruset gillar inte värme så mycket som vi gör. Så blir det jobbigare om man ramlar och slår sig om det är en massa grus och så på marken. Det är ju bättre med gräs. Som farfar har på sitt land.

– Kan jag få ringa farfar när vi kommer hem, frågar H och hoppas.

– Visst får du det, jag tror han skulle bli jätteglad om du ringde honom, svarar jag.

När vi kommer hem är det som bortblåst att farfar skulle överraskas med ett telefonsamtal. Nya dagdrömmar och upptäckter har gjorts och görs stup i kvarten. Han brås på mig, H.