Some people knows, others….well, I don’t know

Katastrofbomber fläker upp min hud som är lika känslig som ett febrigt hudlager. Paniken och uppgivenheten blandas i en hemmagjord bomb. Jag har varken ork eller vetskap om var jag ska börja. Jag är blind och ser allt utom det jag borde se och lägga märke till. Det blåser och jag vill inte gå. Det regnar dessutom och jag vill bara stanna inne och inte lägga märke till var jag är. En destruktiv handling som blir räddaren i nöden för den stund jag försöker leva i.

Som en bok om ett krig som alla redan skrivit orkar jag inte hänga med i alla svängar och kastar mig i diket, utan att bry mig om vart fordonet fortsätter. Mörkret gör sitt och jag vet varje gång mörkret sköljer över mig precis vilka som skulle kunna lysa upp mitt ögonblick. Jag fryser aldrig.

Från människorna som känner mig allra bäst till de nya som ser mig för den jag vill vara. Med många är det sällan jobbigt att vara sig själv, med andra en ständig kamp för överlevnad.

Mina tår och tånaglar är ömma för jag slår varje höst i trötthetströskeln. Jag tar mig över den och blir mätt på samma smaklökar och deras gryta dag efter dag. Jag har svårt att skilja på saker och domsagor. På måsten och skyldigheter, inandningar och utandningar, sömn och vaket.
Ibland blir jag prisad, ibland vill jag slakta mig själv. Men med tack vare och på grund av i samma mening finns jag kvar i båda, och det jag inte lär mig kanske kan präntas in imorgon. Listan är lång och vems förlust det är vet jag inte.
Jag jobbar inte med mig själv, mig själv jobbar med jag och jag är lika förvirrad och svår som du tänker att jag är när jag sitter i min säng och skriver ner min bröstkorg.

Jag vill också kunna ses hela tiden. Åka på utflykt till berget, till fiket och äta bacon tillsammans med dig som jag gjorde när min mamma lagade mat. Du är bäst och jag ska inte skrämma bort dig.

Jag vill bli klassiker, bara det att jag inte kunnat bli det ännu. En telefonavlyssnare hade inte förstått ett ord av vad vi tyckte sa och betydde så mycket mer när vi satt där tysta i var sin del av Sverige. Värmen är alltid återkommande i allt jag ska ta i, ibland gäller det bara att påminna sig själv om det.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: