Teater och fiktion

Slå sig fri, stå på egna fötter, vara balanserad, fokuserad, trygg och nöjd. Hur svårt kan det vara?

Lika svårt som att försöka åka skridskor som Wayne Gretzky som 6-åring med oslipade hockeyrör från 1900-någonting i början. Tankens mästare uppe i huvudet spelar teater för att skapa sanningar som svetsaren kan svetsa fast och göra till verkliga sanningar och grogrunder för all framtid. Startblock för en darrande tanke-Bolt. Men den taktfaste hjärttrumslagaren hör inte tanksmedjan och fortsätter pumpa på med slag, ett, två, ett, två, ett, två.

Livet är ett enda långt idisslande ensamt trumsolo i ett dammigt och belamrat garage i någon Svenssonförort till en medelstor stad i ett land som är längre än vad det är brett.

Varför ens anstränga sig till att tro att teater för världen framåt? Den konstgjorda andningen är rädd för det taktfasta, och det taktfasta blir uppspelt av den förvirrade tankesmedjan som inte kommer på nya pjäser för den ensamma sjömannens överlevnad och börjar köra dubbeltramp.

Hopknölade pappersblad med inledningar till nya pjäser, lögner och viljor växer sig till berg av misslyckanden, gammal kärlek och viljor som aldrig leder till något. Av rädsla, okunskap, ovilja, obalans och olika andra skeenden. En tändsticka skulle inte räcka, inte heller en bensinmack eller ett oljeimperium. Det är papper av en oantändlig sort. Dränkta i svett, blod och sömnlösa nätter med för mycket att tänka på, eller saker som påminner om en uppsättning på teatern som verkade för bra för att vara sann.

Jag halkar runt och försöker tro att jag är Gretzky med nummer 99 på ryggen i alla fall. Med dubbeltramp i bröstet och en godtrogen tankesmedja som smider järnet när det är kallt uppe i huvudet. Som tågets kolförsörjare ökar allt inombords men skalet är som en koalabjörn som inte sovit på fyrahundraåttiosju dygn.

Men vem är jag att neka till en uppsättning av ett klassiskt drama med bra regi och skådespelare. Så trots att tankesmedjan försöker värja sig mot teaterns känslospel sitter jag där i en svart polotröja med svarta glasögonbågar, ensam i bänkraden. I mitten. Jag sitter där och bara tittar, gråter, blir berörd och känner mig lika miserabel som de påhittade figurerna som gestaltas på scenen. Varje gång föreställningen är över sitter jag kvar efter mina händer domnat bort av applåderna och känner mig tom och ensam i en värld jag inte förstår mig på. Förvirring och tomrum är större än allting annat.

Bagaget är tungt och någon att hjälpa mig med det finns inte, för det syns inte. Teater och fiktion.

Advertisements

Tags: , , , , , ,

One Response to “Teater och fiktion”

  1. dynamitaxel Says:

    minst. Jag har dessutom alltid kunnat fråga någon slöjdfröken, mamma, syster eller flickvän om hjälp med trådar och nålsögon. Med att slå sig fri, stå på egna fötter, vara balanserad, fokuserad, trygg och nöjd…det är ju inte direkt så man kan fråga någon om det…

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: