Säg mig…

Myself: – Säg mig, varför står jag kvar och trampar bland rötter och upptrampad jordlera?

Me: – Jadu, säg det. Varken gummistövlar eller erfarenhet av vintrampning verkar du ju ha. Unge man. Jag lyckas aldrig riktigt förstå mig på dig där du står och trampar. Vad är det du tror kommer att hända?

Myself: – Det handlar om dagdrömmar…

Me: – Drömmar ja. Det är vilt skilda ting. Drömmar och verklighet. Ut och upptäck istället. Bestig Mount Everest, ro över Atlanten, sätt dig i en sluttning i Tibet och lär dig meningen av ten thousand things, all in this breath, grasping hold of emptiness, there’s really nothing to say”! Lär dig gå på nytt käre vän.

Myself: – Jag veeeeet… Glöm aldrig bort att gå. Ena benet framför det andra och repetera. Om och om igen.

Me: – För du, se på hur du står där och trampar nu. Du gör ju nästan rätt. Du drar upp benen i tur och ordning. Det är ju bara att…

Myself: – …Bara och bara…

Me: – Lyssna, jag försöker hjälpa dig gode du. Du gör ju rätt. Försök bara göra lite mer rätt så är du ju på väg igen. Okej?

Myself: – Okej

Me: – Du drar ju upp benen, titta.. när benet är vid den högsta punkten sparka fram det då och sätt ner. Sen gör du precis likadant igen, fast med det andra. Om och om igen.

Myself: – Men allt jag stått och geggat upp här då?

Me: – Om inte det blir nytt gräs och nya blommor här så har du ju utsikten och minnet av hur allt annat såg ut, doftade och kändes kvar. Inom dig. Här, i bröstet…

Myself: – Jag tycker det är otäckt att inte behöva tänka på hur man låter benen gå och gå utan att egentligen tänka på det.

Me: – Fast nu ska du ju faktiskt tänka på det, för att först av allt börja gå överhuvudtaget.

Myself: – Ja, jo, det är ju sant..men kan jag inte få stampa lite till? Det kanske händer något ändå. Om jag bara får till lite mer gegga, eller kommer lite djupare ner här på stället…

Me: – Fast hur ska du då kunna bestiga Mount Everest, ro över Atlanten och upptäcka världen med dina egna fötter och ben?

Myself: – Men syregasen då? Hjälpmotor och GPS ifall jag tröttnar eller ror åt fel håll…?

Me: – Syrgasen är slut snälla vän. Hjälpmotorn och GPS: en är i benen, jag lovar.

Myself: – Nja, jag vet inte jag..jag är inte säker på om jag kan, orkar. Jag tror nästan jag bestämt mig för att stå kvar här och trampa gegga upp till midjan.

Me: – Men varför?

Myself: – På grund av mina dagdrömmar. Ska man inte följa sina drömmar kanske?

Me: – Absolut ska man det, absolut, absolut.

Myself: – Ja, men nu blir jag förvirrad… Och se nu! Darr på rösten och vips så ser jag dig inte ordentligt för vattniga ögon. Fan… Jag förstår verkligen ingenting.

Me: – Vill du ha en kram?

Myself: – Ja, tack.

Advertisements

Tags: , , , , ,

One Response to “Säg mig…”

  1. dynamitaxel Says:

    Ingenting är bra utan det andra…och som du säger, min enda iaktagare, hur ska man kunna förhålla och relatera till innehållet om man stänger in sig?!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: