Swartlings första symfoni, Folie à deaux.

Dirigenten knackar taktpinnen i notstället och sorlet inne i salen försvinner lika snabbt som livet kan passera framför en ledsen själ.

Jag knakar tårna, sen fingrarna. Går mot dörren där hon redan står och väntar otåligt på att komma iväg. Stadens stora konstmuseum har kommit över en samling målningar av Van Gogh. Han som skar av sig örat för kärleken.

En harkling, en hostning och ett tappat program för kvällen. Annars är det tystnad som råder och alla sitter och väntar. De äldre, vana, blundar och väntar på att få försvinna för en kort stund. – Lite terapi innan jag ska lämna ovansidan av jorden, förklarar en gammal man lågröstat för sitt barnbarn när han blundar och slappnar av med ett försiktigt, nästan oanträffbart leende.

Vi har båda klätt upp oss för att hedra allt och alla. Hon har på sig sin nya jacka och sina nya fina skor. Det riktigt strålar om henne. Mer än vad solen värmer känner jag värme och glädje att få gå bredvid henne. På väg in i ett minne för livet, för oss båda tar jag hennes hand i min.

Stråkarna börjar försiktigt och mjukt spela de första försiktiga och mjuka tonerna. Barnbarnet försvinner han också. Alla utom jag försvinner bort. Jag är redan borta. Jag vet varenda ton och kan det en och halvtimme långa stycket utantill och kan ta vid där själen, minnena och humöret sist avstannade.

Som fötter blir mjuka av sanden på en sandstrand blir hålla handen i allt detta balsam för själen. Fåglarna syns inte till men deras sång ger vårdagen en helt annan helhet och vi strosar ner mot museet. Minnet för livet har redan börjat.

Minnen och intryck i en utsåld sal briserar och flyger ut i den bekvämt kalla luften. Öronen är allt som håller det parallella livet vid liv. Reminiscenser i huvudet på åhörarna öppnar ögonen på en efter en bland åhörarna. Med kvällens program fick de alla ett svart anteckningsblock och en penna.

Jag hade alltid undrat om han förlorat ett av sina sinnen med örat som försvann till sin käresta. Eller om det bara blev en annan förståelse och influens. Min älskade började springa ikapp i tankebanorna och helheten blev liksom än mer hel på väg till det nu också det lite mystiska.

Sakta, sakta byggs symfonin upp. Dirigentens taktpinne målar mjuka båglinjer i luften och tonerna som efterföljer hans linjer bäddar in allt i balsam för själen.

Vi bestämmer oss för att inte komma på något definitivt svar till Van Goghs upplevelser och sinnen, utan bara olika alternativ. Men jag går ändå i en parallell tanke om att skära av mig ena örat till min käresta.

Fagotter och stråkar, tuba och cello. Allt rymmer upp allt, och allt är det enda som existerar. Andningen behövs inte. Hjärtat får ny kraft och kärlek.

Jag håller tanken för mig själv och låter den nog förbli en tanke, tänker jag. Jag vill inte störa sinnesstämningen och det skapande minnet men något så drastiskt och kärlekskrankt. Vi pussas och blir än mer verkliga på något märkligt folie à deaux sätt.

Pennan glöder och hela salens säten lyser upp i ett varmt mörkgult, orangesken. Minnen förevigas och delas. Där och då tillåts vara här och nu, även nu. Kärlekar, intryck och dåtid tas hand om. Helheten blir liksom än mer hel.

De vita salarna på museet uppfattas av mig som varma mörkröda fodrade rum och på väggarna lyser och växer Van Goghs verk ut mot oss. Jag blir som ett barn med ångest för första gången. På julafton. Var ska jag börja, vill jag skrika och hade det inte varit för hennes armkrok och programblad hade jag varit tvungen att lägga mig ner på golvet i fosterställning. Men det behövs inte. Hon leder mig till tavla ett. ”Kråkor över vetefält” försvinner vi båda in i. Någon röst som vi inte vet var den kommer ifrån läser ur programbladet var och när mästerverket gjordes.

En ensam violinist smeker alla minnen och intryck, gamla som nya, och går tillslut upp i så höga toner att om någon oberörd hade suttit i publiken hade inte tonen hörts. Men alla hör den och den mynnar ut i tystnad. Det är tyst för eftertanke och sen hjälps alla violinisterna åt, likt Tomaso Giovanni Albinonis Adagio In Sol Minore, att i en gemensam strävan skapa nya helheter och ny energi till blocket och pennan. Allt måste få minnas och finnas kvar åsyftar tonerna när de stryker de fiolerna.

Om vi inte är inne i ”Kråkor över vetefält” så är vi i alla fall förtrollade och står båda fast cementerade framför det och bara tittar. Utan att blinka står vi bara där och vet inte riktigt om vi är där ensamma, tillsammans som i ett, eller där båda två som i var för sig. Jag lyckas slita blicken från mästerverket och möts av hennes blick som redan förvirrat och osäkert ser på mig. Ingen av oss säger något.

Vi går vidare till nästa intryck, men vet inte om vi har kunnat lägga det första åt sidan. Total förvirring råder.

På trettonde raden sitter en äldre välmående man och gurglar fradga medan han kämpar för att antingen få tillbaka andan eller att fortsatt hålla den. Han vrider och vänder på sig. Lyfter upp sin tunga bringa ur sätet och håller händerna krampaktigt i armstöden i hopp om att bli av med känslan han tryckt undan så länge. Till slut briserar allt ut i ett skrik som blir ett med alla andra ljudupplevelser. En efter en följer. Tårfloden från ögonvrån har fullkomligt dränkt alla ögonfransar som buntar ihop sig. Kören med alla olika tänkbara stämmor sjunger ut all kärlek och smärta. På gamla latin, för att ge mer helhet åt helheten, förklaras vad som hände då och varför då inte ständigt är nu. Alla. I en och samma stämma. Fiolerna byggs återigen på av alla andra instrument och musiker på den stora scenen. Musikerna blundar med allt utom ögonen och försvinner dels in i notpappren men också in i allt som berättas. Syret har tagit slut för länge sen. Det får inte plats och det har motats ut av minnen, stråkar, helheter, noter, hjärtslag och själar. Tårarna som blivit en sjö på parkettgolvet är fyllt av oljefärg. Det tappade programbladets framsida är utflutet över hela golvet. Vincent Van Goghs ”Kråkor över vetefält” som garnerade framsidan på bladet till Swartlings första symfoni, Folie à deaux är nu ett med alla vrister, grunder och orsaker.

Larmet tjuter ut över hela staden och bryter för alla oinvigda sinnesstämningen för vårdagen med fågelsång utan synbara fåglar. ”Kråkor över vetefält” är uppslukad av oss och inte längre i vad jag begrep som ett mörkrött rum. Vi springer hand i hand och min stora kärlek har skapelsen och intrycken under andra armen. Snart hörs sirener och däckskrik men för oss finns det inte. Vi springer inte ifrån något annat än det vi vill förfina. Vi springer och tittar på varandra. Ler och försöker ge oss in i det hon har på insidan av armen…

Advertisements

Tags: , , , , , , , , , ,

One Response to “Swartlings första symfoni, Folie à deaux.”

  1. dynamitaxel Says:

    En avhandling på en symfoni utifrån en Quimologisk synvinkel. Doktor Quims sammanfattade ord:
    Symfonin och den parallella handlingen om Van Gogh har likheter med David Lynchs mystiska filmer. Oavsett Internets vara eller icke vara har den satt avtryck i Doktorns huvud. Som ett kärt barn har många namn har nu symfonin många spelningar i Doktorns öron.

    Kompositörens sammanfattande ord kring avhandlingen och hyllningen:
    Jag skulle vilja tacka…Quimologin i det stora hela. Tack!

    Publiken:
    Men…? Var det allt?!

    Kompositören:
    Ja, tack!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: