Sinnesförvirrande trötthet och längtan till en strand

… Bland de ogynnsamma konsekvenser som ett övermått av arbetsrelaterad stress kan leda till är den psykiska ohälsan ett växande problem, såväl i Sverige som internationellt. Den dramatiska ökningen av långtidssjukskrivningar som skett i Sverige sedan 1997 beror till stor del på att den psykiska ohälsan ökat. Speciellt tycks detta gälla yrken som innebär mycket kontakt med och ansvar för andra människor (hälso- och sjukvård, skola, omsorg, kyrkans personal, mellanchefer i privat företagsamhet). Kliniska studier av patienter som är långtidssjukskrivna för psykisk ohälsa talar för att tillståndet mycket ofta är relaterat till arbetet. Och nu till vädret med P-O Enquist och Barbro Lindgren.

Jag sitter inlindad i en handduk i en fåtölj med någon kall dricka i handen. När jag vaknar upp för en liten kort sekund märker jag att jag är dyngsur. Varför har jag handduken kring min midja? Vill jag inte sitta direkt i fåtöljen, vill jag skyla det privataste området? Är jag på riktigt? Får får får?

Sen försvinner jag igen.

… Det var allt från Rapport nitton trettio…

Zapp.

… Men nu en amerikansk skitserie som var mer lättjefullt att köpa in än att tänka till själva. Programmet presenteras i samarbete med: Lika dålig husfärg som all annan, en söktjänst som slagit undan benen på det gamla hederliga leta upp i pappersutgåva och en bantningskur som alla bör gå på för att alla är feta och fula.

Zapp.

Cavendish är ful nog att vinna ännu en etapp, och det på självaste nationaldagen här i Frankrike. Mycket ogästvänligt, kan komma att kosta honom den gröna tröjan.

Zapp.

Vem fan är det som zappar så mycket att jag inte kan hitta ut från vad jag nu sitter i? Frågan ställs ut i den absoluta tomheten. Mörker som ljus ger inget annat än tomheten och intet. Plötsligt en öronbedövande ringsignal som ger mig tinnitus som kämpar för att överrösta den andra ringsignalen. 1-1 slutar matchen och en röst, ytterst lik min egen svarar:

– Ja?

– Tja, vad gör du? Läget?

Min röstkompanjon uteblir för resten av samtalet. Några tappra försök till respons slutar i en, för stunden, förståelse för tystnad. Allt blir ljust eller mörkt och tomt igen. Huvudet gör sig påmind om sin existens genom att väga hundratals kilogram. Kilopriset varierar från stund till stund. Allt från gratis till ovärderligt. Bakom köttdisken står alla mina nära och kära och bestämmer priset tillsammans med smärtan och andefattigdomen.

Varning! Kommande stycke kanhända uppfattas stötande och provokativt. Känsliga läsare och själar ombeds lämna för valfri reklamkanal eller alldaglig blogg om meningslösheter som alla tycks lägga vikt vid. Slut på meddelandet.

Min själ blir penetrerad och våldtagen av menings- och livsmotståndare. Bakbunden, försvarslös och utmattad känner jag andra, flera stycken, hindra mig från att själv göra som jag vill. Stönande och pustande, svettstank och fula dialekter. Nonsens och därtill än mer odör och irritation. Som könssjukdomar och någon slags oupplyst fascism knullar de skiten ur mig och min själ. Och jag kan inte annat än att försöka gå in i min egen själ och bända upp kedjor och rep och fly någonstans in eller ut ur tystnad, tomhet, ljus och mörker. Jag hålls fången och tillslut känner jag mig apatisk, i dvala. Inte i någon form av trans eller självbemästrad meditation. Jag hålls fast och bottnas av lemmar och tillhyggen. Det blöder och varar. Men ingenting kan stoppa terrorn. Hårda stötar utan någon som helst nåd. Det finns ingen nåd.

Zapp.

Dvalan blir levande och läker såren för en späd sekund. Alla läkemedel med smärtlindring och bortkollring fungerar i symbios. En späd sekund är som ett himmelrike för en troende. Som ren luft för en astmatiker och som vatten för den uttorkade.

Sekunden, späda och försynta hjälten kommer med ett besked. På kuvertet som överlämnas till en förvirrad och omtöcknad Axel rakt upp och ned står det. Varken en olycka eller lycka kommer sällan ensam. Jag vågar med skakiga händer öppna kuvertet efter en viss tvekan. Det som får mig att besluta mig för att inte lägga det på hög tillsammans med räkningar och andra måsten är den dyrbara sekunden, hjälten ska inte behöva bli besviken ännu en gång. Jag har gjort ont nog. För nu vill jag sköta mig än mer, och för alltid bli min egen utan någon hjälte eller hjältinna. Kuvertet öppnas och med maskinskriven text formas ett budskap. Du ska följa din dröm men skiljas från de du gillar, står det.

Förbistring tar slut på den späda sekunden.

Zapp.

Tillbaka i våldtäkten, men med nya våldsutövare. Jag vill inte, skriker jag och fortsätter, jag vill inte bli av eller utsätta mig själv för att kanske gå miste om någon! Jag skriker allt vad jag kan utan att använda magmusklerna allt för mycket. De ömmar och får nya slag för varje kraftansträngning jag genomför som ett statement eller flyktförsök.

Zapp.

Alla ruskar på huvudet och förstår inte tårarna på min kind. Axelryckningar och händerna i fickan. En sten sparkas slarvigt till och en röst på väg bort säger i dalande styrka:

– Det är ju alla dina egna val. Men hey, grabben, det är ju egentligen inte mer än att verkligen göra allt för att inte gå miste om det du vill ha kvar! Han vänder sig om och ger mig en blink med ögat. Ingen flört, bara en välmenande, uppskattande dunk i ryggen och en klapp på kinden. Det är Jan Trolin. Och tre stycken blir en helhet. När den varma totala känslan lagt sig för att vila tänker jag igen på vad Jan har sagt.

– Det är ju alla dina egna val. Men hey, grabben, det är ju egentligen inte mer än att verkligen göra allt för att inte gå miste om det du vill ha kvar!

Första meningen gör ingen skillnad. Den andra öppnar landskap och nya jaktmarker med vallmo och alléer uppenbarar sig. Fågelkvitter men ingen fågel i syn. Värme i en perfekt samexistens med vatten, landsvägar och älskvärda vänner och familj.

Jag plockar en vallmoblomma i den nya världen och den blir en bukett i min hand. Varje älskvärd jag går ifatt längs med landsvägen och stigen ner mot vattnet får en blomma och en kram. Det, tillsammans med orden:

– Jag älskar dig och tänker fortsätta göra det. Du är underbar. Glöm aldrig det.

Sen går vi ner till en lugn och stilla badplats i slutet av dagen och förlänger slutet till evigheten säger ifrån.

Tags: Jan Trolin, nära och kära, stress, terror, Vallmo, våldtäkt, Zappa