Men kom igen och skriv då, fingerjävlar!

Jag är full av tankar och idé som vill ut, men tröttheten stryper mig och drar ut kontakten mellan tanke och fingrar knappandes på tangentbordet. Tankarna blir sällan fullständiga utan bara inledningar in till tomma intet. Det är frustrerande och mitt jag vet inte om jag behöver sova ut eller bara försöka skriva i vilket fall som helst.

Mina fötter är solbrända och röda. Varmare än vanligt en sommarkväll i sängen. Jag har redan varit inne i duschen och spolat kallt vatten på min rot. Timmarna går och jag ligger och svettas ut nya tankar och idéer utan att riktigt få ner dem i ett vettigt format. Någon viskar i mitt öra:

– Dina texter har en tendens att likna det du skildrar, unge man. Du tycks inte kunna släppa loss.

– No shit Sherlock, säger jag högt och väcker alla morgonarbetare som precis lyckats övervinna det vakna tillståndet för att fly in i några timmars nödtvungen dvala. Jag tänker ofta att jag borde skriva ner allt jag säger högt för mig själv för att sedan bara publicera meningar huller som buller. Som en dagdrömmares drömdagbok. Fötterna brinner och jag har lyckats skriva några rader. Eftersom jag redan väckt halva huset klockan halv nio på kvällskvisten ropar jag överlägset till en följa-John att spola två strumpor i kallt vatten och ge mig dem. På något sätt är det en nödvändig och självbevarande överlägsenhet som hjälper mig att fokusera på stavningar och ordkombinationer.

Men ändå.

Min oförmåga till att skapa tecken som tillsammans betyder något är som en blindtarm. Ett evolutionistiskt snedsteg som är helt onödigt. Jag vrickar foten varje gång jag tänker på det. Det gör extra ont när solen varit på mina ståndpunkter och förkolnat dem båda en aning.

Från min plats där uppe i det blå skriker jag ner till balkongen:

– Vad fan var meningen med det här då, var det en röd tråd man skulle ha?

Advertisements

Tags: , , , , ,

One Response to “Men kom igen och skriv då, fingerjävlar!”

  1. dynamitaxel Says:

    Frustrationen blev allt mer påtaglig och hur hårt jag än lindade min stukade fot kunde jag inte halta igång något…så jag skrev i ren ilska.

    Och nu sitter jag och rodnar och tycker du tar vatten över ditt huvud när det gäller älskade Charlie!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: