Run Forest run!

Jag är värre än både Paula Radcliffe och Forest Gump. Jag har sprungit runt i huvudet, runt, runt, runt. Det finns inget stopp. Ingen mållinje. Det tycks inte ens finnas en horisont att fästa blicken vid. Benen bara fortsätter nöta det rytmiska mantrat, det ena benet framför det andra. Det ena benet framför det andra. Hela tiden. Jag är fri från skoskav och astma men känner mig lika sårbar som om jag varit drabbad av även de åkommorna. Det enda jag skulle få på papper hos farbror doktorn i den vita rocken är att jag har huvudvärk likt Bagdad under invasionen.

Jag har trampat upp en ordentlig stig i mitt huvud och kommer inte ifrån den. Den är rund och fyrahundra meter lång. Det finns åtta banor men jag är den enda som springer. Innanför löparbanorna, på gräsmattan, står många jag stött på tidigare, innan jag börjat springa, men alla tittar bara på mig med tom blick. Ingen säger någonting när våra blickar möts, ingen ringer i klockan och ler mot mig när jag börjar på nytt varv. Jag blir osäker och vet inte om det bildats en Robinsonpakt gentemot mig eller vad det är som gör att jag inte får någon respons. Eller är jag sjuk i huvudet som inte ser den respons de ger mig? Tittar jag blint efter respons i form av en kranskulla?

Ja. Förmodligen.

Jag drömmer att jag är en framgångsrik journalist som jagat och funnit. Drömmen försvinner mer och mer när jag springer. Det finns ingen större plats för något annat när jag trampar ner allt i skallen på mig själv. Allt torkar och blir en torr jordstig med rejäla sprickor. Som en skogsstig snubblar jag ibland till på rötter i form av idiotiska och förödande tankar.

När en oas väcks i mitt löpsteg, framför mig, kommer jag som allra bäst fram till den. Men vid första avstannande löpsteg punkterar jag oasen med mina spikskor. Jag börjar spurta för att hinna till nästa oas och inte göra om samma misstag, men hur jag än beter mig blir det ändå bara punktering.

Bröstet känns tungt fast det är otroligt tomt. Känslan gör mig ännu mer urholkad än vad jag var för åttahundra mil sen.

Jag känner mig inte värre än Paula Radcliffe och Forest Gump. Jag försöker fokusera på att likna dem. Jag skakar och rullar på huvudet. Jag försöker att sluta tänka så komplext som jag gör. Men det fungerar inte, stigen blir mer och mer påtaglig och jag känner mig tillslut som en hamster i ett löparhjul. Instängd och monoton. Jag känner mig som en monoton funktion, där talet är ständigt avtagande. Är jag inte redan på minus är jag snart vid noll.

Advertisements

Tags: , , , , , , , , , , ,

2 Responses to “Run Forest run!”

  1. simon Says:

    hmm, tänkte länka till keep on runnin med cat power, men den var bortplockad från tuben så du får hitta den själv.
    men du vet vad jag säger.
    puss

  2. dynamitaxel Says:

    Jag vet vad du säger, och det är som om du skruvar av spikarna från mina löparskor när du säger det du säger. Igår passade den här texten in på mig igen. Väldigt mycket. Idag är det något annat som tar upp min tid.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: