Fast life

Jag behövde verkligen inmundiga något för att inte svälta ihjäl. Jag var sugen på liv och rörelse men visste inte vad jag skulle inta. Vart skulle jag åka, vad skulle jag köpa? Livets kylskåp och skafferi hade stagnerat och bäst före datumet hade gått ut om inte annat. Jag satte mig på en parkbänk istället. Tänkte på allt gammalt, på allt nytt, på allt just nu och allt på en och samma gång. Klockan gick och jag satt bara där. Ett tag kände jag mig hjärndöd. Klockan gick ännu mer och jag satt fortfarande bara där. Hade kriminalare tagit in mig på förhör hade jag knappt kunnat svara på vad jag hette.

Jag har ingen föreställning om hur länge jag satt där. Om det var trekvart eller ett dygn, åtta år eller några färre, det har jag ingen som helst aning om. Efter ett tag tog tillslut magen över tanken och beslutsfattandet som en slags ockupationsmakt. Med någon ytterst märklig magkänsla började mina ben att gå. Jag gick mot bilen för att åka till en drive-through, allt för att spara på så mycket energi som möjligt.

Plötsligt var jag så där. Rutan var nervevad och en metallisk burkröst från en stolpe frågade:

– Välkommen till Fast life, vi tar strax din beställning.

Jaha, tänkte jag och ögonen började vandra i alla menyer och val som snabbt skulle komponeras ihop till ett mål. Innan jag ens kommit halvvägs i livets meny blev jag hetsigt avbruten av en uppstressad och flottig röst. Inövat och likt en robot:

– Välkommen till Fast life, vad får det lov att vara?

Jag tittade mig runt och blev förvirrad. Var kom rösten ifrån. En spontan sinnesförvirring som varade tillräckligt länge för att frasen skulle upprepas.

– Välkommen till Fast life, vad får det lov att vara?

– Ett liv tack. Tvåhundragram.

– Meny eller bara tvåhundragram?

– Ett liv & co.

– Någonting mer?

– Finns det någon dipp?

– Vi har omsorg, närhet, förståelse, stolthet, försoning och avståndstagande.

– Då tar jag två stycken omsorg, en försoning och ett avståndstagande, tack.

– Någonting mer?

– Det får räcka.

– Och vad vill du ha att dricka?

– En lugn och ro inombords.

– Då är du välkommen fram till lucka nummer tre. Tack för din beställning.

Jag skakade mig igenom hela beställningen och nu när jag skulle vrida om bilnyckeln kunde jag inte greppa nyckeln. Jag både skakade och krampade i händerna så oerhört att jag var tvungen att ge ratten en danskskalle. Alla spänningar i kroppen ersattes av en väldig smärta i pannan. En hisklig smärta. Och ett tut. Spänningen släppte och jag åkte chippandes efter andan och lugn fram till lucka nummer tre. Jag såg knappt hur jag skulle köra för hela min föreställning var i rött. Men jag kom fram.

– Då ska vi se, Ett liv & co, två stycken omsorg, en försoning och ett avståndstagande och en lugn och ro inombords. Var det bra så?

– Ja, eller ehm, jo det är bra så.

– Då blir det en oerhörd summa och en sanslös massa ören.

Jag gav ingen dricks, jag glömde faktiskt bort och hade nog egentligen heller inte velat göra en robot en tjänst. Mänskligheten hade fördärvats inombords och det var bara en fasad genom snabba affärer skulle fullbordas.

– Hur mår du egentligen, frågade helt plötsligt en överlevande mänskligcell inifrån robotfasaden. Du ser lite vimmelkantig ut.

– Det är ingen fara, en lång dag bara, svarade jag och log osäkert. Jag var livrädd för att jag skulle genomskådas och ryggade tillbaka samtidigt som jag gjorde några paniksnabba blinkningar med ögonen.

– Du blöder, vill du ha några servetter?

Jag tittade mig i backspegeln och såg att jag liknade både Jan Eriksson och Terry Butcher på en och samma gång. Jag blev rädd för mig själv, för det jag såg.

– Oj då, ja tack några servetter vore jättesnällt om jag kunde få, bara så jag kan torka av mig lite.

– Då blir det en liten nätt summa av otroligt många mynt.

Jag bad roboten att upprepa vad hon sagt, men jag hade inte hört fel.

Jag vred om nyckeln och åkte till ett närliggande industriområde. Vid hamnen. Där satt jag i min bil, på kajen och hade en stor påse med Fast life bredvid mig. Det var mörkt och det enda jag hade som ljuskälla var ljusen från den stora bron som sträckte sig högt över vattnet, från min sida av världen, till den andra.

Jag kände mig stinn men var så tom som man bara kan känna sig när man varken vet in eller ut. Jag satt där, och skulle någon kriminalare ta in mig på förhör skulle jag inte veta hur länge jag suttit där.

Jag kanske fortfarande sitter där.

Advertisements

Tags: , , , , , , , , ,

2 Responses to “Fast life”

  1. Emil Says:

    Svar: Nja, bilden är snarare väldigt spontan, tyckte bara det blev rätt snyggt när chokladkakan lades över hennes ögon. Att den råkade heta Non Stop gjorde inte saken sämre.

    Och Axel; det här är så jävla bra skrivet. Klockrena liknelser i kombination med den lite lätt surrealistiska stämningen gör att jag blir helt uppslukad. Jag läste det här inlägget två gånger bara för att det var ett så vackert porträtt av samtiden. Det känns lite grann som en fransk film fylld av ångest som aldrig går upp på någon biograf utanför Stockholm. (Nu skulle jag kunna skriva en A4 om hur mycket jag avskyr Medelsvenssons filmsmak, men det får bli till en annan gång.)
    Sluta aldrig skriva Axel, för du gör det så jävla bra. Vi ses i skolan nästa vecka.

  2. dynamitaxel Says:

    Svar till svaret: Det var en snygg bild, och det kändes nog lika spontan ändå trots min undran…

    Och till hyllningen, eller vad jag ska kalla det. Pauw! Tusen tack Emil. Att bli ihopkopplad till en fransk film fylld med ångest, som dessutom inte går upp på många biografer. Det är sån film jag älskar som jag älskar mina älskade i livet itself. Tusen tack Emil, det värmer och gör mig gott!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: