Tung panik för utebliven sund självbild

Paniken är innanför ögonlocken på mig. Väldigt påträngande. Som en parasit gnager den sig in i huvudet och äter upp allt annat som finns, eller funnits där. Sex kilogram har jag lagt på mig sedan julen. Nöden kräver handling, starkare än döden. Sex kilogram på min redan allt för stora kropp är sex kilogram för mycket. Vilken tur då att min släkting nere i sydvästra Tyskland ligger på dödsbädden. En panikresa dit för pengar jag inte har, inte en tanke på mat trots att det finns alla sorters korv och öl att tillgå. När jag kommer hem har jag inte alls mycket pengar kvar av de pengar jag inte hade. Kylskåpet är välfyllt men ska räcka i fyra veckor. Enkronorna ligger utspridda på matbordet. Det goda livet ville inte veta av småmynt. Nu blir det min räddning. En mjölk lite då och då. Jag sätter mig och staplar enkronorna på varandra. En stapel är lika med en mjölk. Sex staplar blir det, och jag får ångest över att det är just sex. Jag blir påmind om alla dessa umbärliga kilogram som besudlat min kropp. Jag försöker snyta mig för att blåsa bort den onda parasiten och tanken om hela sex illvilliga kilogram. Det går inte, jag får bara näsblod och ställer mig i duschen istället för att ta lite papper för att stoppa blodflödet. Papper har jag inte råd att lägga en stapel, eller två på. Jag börjar varmt och avslutar kallt. Torkar min stora kropp och går och lägger mig under täcket. Drar över mig båda täckena och skruvar upp elementet bredvid sängen till max. Nu, nu ska jag likt Ara svettas bort en viktklass. Jag är en man i en viss viktklass, inte en annan.

Inte dog min kära släkting när jag var vid hans sida. Han gick från Ö till A. Började om, men snubblade någonstans på alfabetet och jag åker ner igen. För pengar jag inte har. Staplarna får även de snubbla och följa med ner till sydvästra Tyskland. Jag är ute och promenerar med alla släktingar så fort jag bara kan. Jag tänker mer på motionen och sex kilogram än vad jag tänker på dödsbädd och omsorg. Herregud, jag ska väl först må bra själv för att kunna stå ut med andra tänker jag och rättfärdigar min kamp mot mig själv. Jag är min egen Anna Skipper, min största fiende och min största coach.

Två mål om dagen, det har fungerat förr i mina egna finanskriser. Två mål. Ett vid klockan tretton nollnoll och ett vid klockan tjugo och trettio. Resten av tiden får jag antingen sysselsätta mig med saker som gör att jag inte tänker på hunger och sex kilogram, eller helt enkelt späka mig. Livet är tufft och sen dör man. Lika bra att inse det för alla pengar jag inte har och gå ner kanske än mer än vad som var tänkt från början.

När jag kommer hem från Tyskland, efter att släktingen nu försvunnit bort, tar jag kronorna som ligger i fickan och för pengarna jag inte har går och köper mig en våg. En ny hightech våg behöver jag verkligen tänker jag högt för mig själv. Hur annars ska jag kunna uppnå en sund självbild?

Advertisements

Tags: , , , , , , , , , ,

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: