Mitt största verk

Jag är över hundra år. Och fortfarande har jag inte gjort mitt största verk. Jag känner att jag inte riktigt är mogen för den uppgiften ännu. Att sätta mig ned för att plita ner de viktigaste orden i en fin och mogen ordning tar sin tid. Men jag kommer närmare den dagen. Ju äldre jag blir desto säkrare blir jag på att jag verkligen kan gå min egen väg och verkligen använda mitt livs kompass för att navigera mig fram. Med en blandning av Carl Johan De Geer och Amerigo Vespucci tar jag mig fram i min egen vardag samtidigt som jag upptäcker nya jaktmarker.

Jag mår illa på färden och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag funderar på att sätta mig ned och bara börja arbeta på mitt livs största verk, men det känns inte rätt och riktigt. Jag vill framåt men är vacklande och ängslig. Jag vet inte var jag ska gå av livets spårvagn och jag blir förvirrad av alla skyltar och direktiv. Alla bokstäver flyter samman och spelar mig ett spratt. Sedan det där med biljetten. Vem ska jag betala för biljetten till mitt livs spårvagnresa. Jag blir vankelmodig och detta gör att jag sedan barnsben alltid använt just benen för att ta mig framåt.

Nu har benen burit mig över stora delar av världen, många och långa sträckor, men fortfarande känner jag att det är långt ifrån en besjälad resa jag gjort. Det är mycket som fattas mig. Jag orkar inte gå längre och tar hjälp av hemtjänsten.

– Kissa på mig sa jag till hemtjänsten. Den utsända hade inte en aning om hur hon skulle tolka mig och mina ord. Min dialekt var alldeles för svår att tyda. Tyckte hon. På vad la jag betoningen. Hon blev än mer konfys när jag tidigare under helgen tydligt framfört att jag är om inte bara för att vara elegant, moraliskt ren, idel och helhjärtad. Till slut sa jag bara:

– Jag går här ifrån igen, jag har vilat upp benen nu. Jag tänker inte säga hej då, jag känner inte för det.

Hemtjänsten, alla anställda, försökte få mig att säga orden:

– Men Axel rakt upp och ned, vart ska du? Hej då Axel rakt upp och ned.

– NEJ! Skrek jag med allt jag hade i kroppen.

Jag var nog inte irriterad på någon eller något annat än mig själv. Egentligen. Jag skulle ju vilja skriva så mycket, och ha varit med om så mycket. Men antingen sviker minnet eller så har jag haft ett liv av stiltje. Jag satte mig på en parkbänk och grät med händerna på käppen och pannan lutandes mot både käpp och händer.

Advertisements

Tags: , , , ,

One Response to “Mitt största verk”

  1. Axel rakt upp och ned Says:

    Jag älskar henne! Det här var nog den bästa kommentar jag någonsin fått! Jag önskar att jag kan få ha dig vid min sida när jag sitter där, över hundra år gammal och gråtfärdig på grund av uteblivet livs verk.

    Kärlek

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: