Att upptäcka världen igen

En halvkall dag någon gång under 2015, på väg hem från dagis:

– Pappa, titta! Himlen flyger bort, säger H och stannar upp och pekar mot molnen som faktiskt är på väg bort från oss under den. Uppstoppad likt en Michelingubbe i sin overall har H svårt att gå trots att han egentligen lärt sig gå, springa och till och med sparka boll.

– Vart tror du den är på väg? Svarar jag och stannar upp med den lilla ryggsäcken som jag har i handen för att försöka underlätta H:s dagdrömmande och gång. H:s blick är fastlimmad i himlen, fingret likaså. Och jag har inte mage att lära honom att ”det är fult att peka”. Jag vill inte förstöra honom. Inte än. Inte riktigt än. Det kommer jag, min fru, alla andra och allt annat göra så bra under åren ändå. Han tänker så det knakar, med blicken och fingret fortfarande lika fokuserad och analyserande. Det tar lång tid innan han svarar och jag hinner både studera lilla H och himlen. Jag väntar spänt på hans svar.

– Den är också på väg hem. Som vi är! H tittar uppåt ett tag till innan han får ont i nacken och hittar några gruskorn han inte stött på tidigare. Han sätter sig på huk och börjar pilla med gruset och börjar sjunga högt och falskt, men med en skyhelvetes fantasi som till och med jag slås omkull av.

Det tar på morgonen efter lämning tar högst fem minuter att gå hem, idag efter hämtning tar det en timme hem. Jag önskar att den här tiden och bandet alltid ska finnas. Jag håller tummarna och drar upp rockkragen mot den bitande vinden som kommer från ingenstans.

– Här H, ta på dig din mössa så du inte blir sjuker. Jag ger honom sin sprillans nya Romamössa som bara han får sätta på sin hjässa. Det blir väl så där med påsättningen, men jag vill verkligen inte förstöra hans stämning och lugn. Han behöver inte frysa i alla fall och det är ju allt som egentligen betyder något. Att jag lyckats indoktrinera honom in i det vackra Roma är jag lika stolt som skamsen för. Roma är det enda fotbollslaget som nämns på dagiset. H springer runt och ropar Roma och får med sig de flesta andra.

– Pappa, vart bor alla gruskorn?!

Fan, jävla helvete tänker jag för mig själv. Nu ska jag skapa en sanning. Vad jag än säger kommer sätta sig i H:s huvud och förbli där.

– Nästan alla gruskorn bor i en sådan där grön gruslåda och när det blir sommar så samlar en farbror upp alla korn och lägger dem i lådan så dem kan vila tills nästa vinter. För gruset gillar inte värme så mycket som vi gör. Så blir det jobbigare om man ramlar och slår sig om det är en massa grus och så på marken. Det är ju bättre med gräs. Som farfar har på sitt land.

– Kan jag få ringa farfar när vi kommer hem, frågar H och hoppas.

– Visst får du det, jag tror han skulle bli jätteglad om du ringde honom, svarar jag.

När vi kommer hem är det som bortblåst att farfar skulle överraskas med ett telefonsamtal. Nya dagdrömmar och upptäckter har gjorts och görs stup i kvarten. Han brås på mig, H.

Tags: 2015, Dagdrömmar, Dagis, Farfar, Grus, H, Himlen, Roma, Upptäckter