Jag och min drake

Jag vet inte vem av oss som tänkte och sjöng det men det sjöngs. I’ll leave the sun behind me and watch the clouds as they sadly pass me by… Vi satt på bänken vid vattnet. Daggen hade fortfarande inte dunstat och det var lite disigt över det stilla vattnet. Jag visste verkligen inte i vilken känsla jag skulle vila mig i. Jag kastade tärningen men fick inget svar. Vi satt där båda och visste varken in eller ut. Vi tittade på varandra. Han hostade till och svedde grässtråna framför oss.

Min drake sprutar konstant eld. Som en svindlare tar han färger efter närhet, omnejd och sinne. Blå, röd, svart. Vit, grön och gyllene. Hela tiden skiftande likt en kameleont. Han lever sitt eget liv, men ändå som en diphyllobothrium latum. Han är lika lång också. Runt tjugo meter.

Jag kan inte försumma att jag verkligen älskar honom och känner mig trygg i hans närhet, även om han i mångt och mycket också blir mitt fördärv. Min ruin är som en skarvbebodd kobbe.

Vi tittar på varandra igen. Båda osäkra på vad som har hänt, vad som händer och vad som kommer att hända. Ingen av oss vet heller vem som ska ta tag i saker och ting. Draken brukar blåsa upp sig och massera mig in i en känsla. Men det var något som gjorde att han inte ville. Med en viljesvag och tom blick tittade han på mig. Det såg ut som han inte sovit på flera dygn. Han såg tung ut. I’ll leave the sun behind me and watch the clouds as they sadly pass me by… En tung suck och sen kom betänkandet. Han var gravid. Han skulle när som helst få ett till huvud. En till vilja och skepnad.

Vi blev sittandes än mer tysta än tidigare. Blanka tankar och blickarna vaggande på det lugna vattnet. Jag och min drake, mitt komplement och fullständighet. Jag och min drake, min undergång. Sida vid sida. Jag klappade om honom och sjöng I’ll leave the sun behind me and watch the clouds as they sadly pass me by medan jag sakta började röra mig hemåt. Det var nog världens längsta promenad. Den tog tid. Solen hade börjat gå ner när jag började närma mig mitt tillhåll.

Jag satte mig på den stora mattan mitt på golvet och började hälla ut alla pusselbitar framför mig. Dräktigheten var i sitt slutskede. Jag ville hinna förbereda mig så mycket som möjligt på vad som skulle komma. Jag satt tills jag kände mig lika tung som draken sett ut. Sen ringde jag Psykolog-Petra.

Advertisements

Tags: , , , ,

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: