Se hur långt du kommer…

Jag såg så jävla förbannad ut, och det var nog bara som en piss i havet om jag ska jämföra hur det kändes inombords. Alla de där narcissistiska dragen gjorde mig ledsen, spyfärdig, illamående och avståndstagande. Jag höll mig ändå inom ramarna och sa i bestämd ton:

– Jag stack inte till Vietnam för att du skulle kunna gå runt och se självbelåten och självgod ut.

Det var tyst ett litet tag innan det kom ett svar. Jag tror han blev rätt så paff över vad jag hade att komma med. Det kändes väldigt bra. Att äntligen kunna sätta honom på plats skulle bli en sån befrielse.

– Men du var ju inte ens född under Vietnamkriget. Du åkte ju dit 1999, vad fan snackar du om? Du var med på en invigning av en slavfabrik. Vad fan snackar du om?

Jävla idiot! Jävla kverulant. Sopa! Det kändes som nedräkningen led mot tio, nio, åtta, sju… Min ilska, mitt rymdskepp, missil, bomb och allt annat hemskt var på väg att brisera. Vem fan var han att komma här och säga något så stroppigt? Komma hit och försöka misskreditera hela min vistelse i Vietnam, nej det kunde jag vara utan. Helt klart.

– Jag ska säga dig, många fina människor dog i den där fabriken. Jag har sett människor dö där borta, och du beter dig som någon jävel i Viet Cong.

Med avsmak i munnen och förakt i min blick tillade jag:

– Du är ju hemsk.

Han tittade på mig med en blandning av överlägsen och förvirrad blick. Han var som dag och natt. Han visste varken in eller ut. Hur fan skulle han bete sig? Vad skulle han lägga vikten vid? Viet Cong kanske, med den hemska insikten att han kanske skulle bli jämförd med folk som förespråkade kollektivism och social omsorg? Eller att han var hemsk, tänk om någon skulle genomskåda hela hans fantasifoster och bubbla inom vilken han försökte dra in fler och fler. Med all rätt var han delad mitt itu. Med ena foten i verkligheten och med den andra i den allsmäktiga bubblan.

– Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska ta mig till sa han med darr på rösten.

– Jag kan ge dig ett jobb sa jag och drog fram ett visitkort till fabrikschefen Nguyen Minh Triet.

Han tog kortet och försökte högt för sig själv förstå hur man skulle uttala namnet Nguyen Minh Triet. Jag skrattade, likadant som han hade försökt sätta dit mig på, stroppigt och sa:

– Försök vässa armbågarna och se hur långt du kommer…

Advertisements

Tags: , , , ,

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: