Mannen på gatan.

Mannen på gatan, en belevad man med mer historia än hela Egypten. Mannen på gatan. 81st i New York. Han stoppade mig och sa:

– Yo son, hold on for a minute…

Trapped in the skies

What am I to do?

Brothers from another planet

Ya know the truth

Papa was a rolling stone

Nigga never brouh!! Han formade sina fingrar som en k-pist och fortsatte:

– Things I used to do with her I now do alone

Never blizard

Freako, now leaning on towers I roam

You fell with watching

Makes these pigs think my styles be drones, ah

Fuck that bullshit

Rather walk alone

Nigga standing on the verge of

You know the song

Jag kunde inte låten. I didn’t know it. Jag sa det till honom men jag var så uppe i varv. Jag ville ha mer. Han måste ha sett hur mina ögon väcktes till liv, hur de tindrade och sken av upprymdhet och kontakten han gav mig när han stoppade mig. Jag ville ha mer. Jag fick mer. Han var i någon slags extas, i trans. Jag vet inte om det var vi tillsammans som skapade den speciella stämmningen eller om han var så härlig och intressant. Jag vet inte. Jag bryr mig nog inte heller. Det var så härligt ändå. Han fortsatte:

– Suck my rocket, nosaj the great,

And you

How much more can you take

It’s

Te-te-te-te-terrible,

Te-te-te-te-terrible,

It’s you

Suck my rocket, brothers from another planet

Ya know the truth

It’s you

Suck my rocket brothers from another planet

Ya know the truth

Suck my rocket, nosaj the great,

And you

How much more can you take

It’s

Te-te-te-te-terrible,

On our way to the moon

It’s

Terrible

On our way to the moon

Te-te-te-te-terrible,

It’s you and a spaceship sighted

Jag tog i hand med honom. Kramade om honom och tackade honom för att ha gett mig en upplevelse för livet. Sen försvann han med sin lilla haltande gångstil.

Jag tittade in I världen utifrån mitt lilla fönster. Jag såg världen tänkte jag. Jag blev så upprymd och varm. Jag kände mig så levande att jag inte visste vart jag skulle gå härnäst för att toppa det här. Hur skulle jag bete mig för att göra detta levande, för resten av mitt liv?

Jag tittade upp på alla skyskrapor. Såg människor dra upp axlarna för att inte frysa mer än nödvändigt där de gick för sig själva. Men ändå tillsammans med alla andra. Med mig. Jag var en New Yorker. Jag var en del av världen och jag hade precis kommit hit. Jag skulle få växa in i allt detta. Kanske till och med få säga dessa rader till någon annan man på gatan.

Ingenting blev som det skulle bli. Familjen Anhouse visade sig vara allt annat än en fungerande familj. Jag höll ut i tio dagar. Sen hittade världen mig genom en taxichaufför. En vackert gammal svart man med rynkor i ansiktet som berättade att han levt ett långt liv. Med en gökboet mössa som gav honom ännu mer karaktär, som om det inte var nog.

– Fridaynight getaway, huh? Sa han och tittade på mig där jag satt i baksätet med en puls på hundraåttio.

– Yeah, svarade jag flämtande och drog min livshistoria integrerad med hans. Vi lyssnade på varandra. Vi berättade för varandra hur olika, lika, snarlika, liv kunde vara. Vi hann med mycket på väg från Long Island och Oceanside, till JFK.

Jag fick hans telefonnummer.

Jag har fortfarande inte ringt. Jag har fortfarande inte varit tillbaka på 81st. Men det kommer, jag kan inte sitta och titta i mitt fönster mycket längre än vad jag gjort. Jag vill upptäcka och bli en del av…

Advertisements

Tags: , , , , ,

One Response to “Mannen på gatan.”

  1. dynamitaxel Says:

    Hur länge väntar den? Världen. Hur länge orkar jag vänta? På världen.
    Arrrrggghh! Det är så frustrerande att vara fast på liten ort…

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: