“Tålamod är en blomma som inte växer i alla trädgårdar”

Solen steker på min hjässa, hjärnan blir vilken sekund som helst som ett stekt paket köttfärs. Kylan biter i kinderna och huden spricker. Torra läppar krackelerar och börjar blöda. Jag kryper men vet inte åt vilket håll jag borde kräla åt. ”Gud. Straffa mig Gud, när jag får onda tankar. Jag vill inte se dom, jag vill inte. Straffa mig snälla Gud. Straffa mig med din stora hand.”

Han sitter där på molnet i sitt blåa lakan. Han stryker sitt gråvita skägg i handen och tittar på min misär. Han har suttit där i åtta dygn nu och tittat och begrundat mitt öde. Han har sett mig krypa, kräla, ge upp och fortsätta kravla i cirklar. Runt, runt, runt. Jag kommer inte någon vart. Jag vet inte om det. Men han vet och utan en min sitter han där och bara stirrar på mig. Herre Gud.

Jag vet inte vad jag håller på med. Värme och kyla i ett och samma helvete. 467 kilometer bort från civilisationen med kvinna och liv. Jag har en fix idé om att orka dra mig fram på min sönderrivna mage alla kilometer. Magen, bröstet svider av brännsår och rivmärken. Handflatorna är bortdomnade och naglarna borta. Smärta.

Plötsligt kastar Gud ner Noskapin till mig. Han säger:­

– Jag äro ingen masochist ty jag i en sådan läggning skulle vara uttorkad från all kroppsvätska. Här min lidande son, ta emot min gåva som skall giva dig lugn och ro från din rethosta. Må din kamp och strävan gå din väg.

Först blev jag rätt paff. Jag visste inte om jag hallucinerade eller vad det var. Sen blev jag förbannad.

– Men va fan Gud, jag har väl inte nämnt något om någon jävla rethosta? Det finns väl ändå minst artonhundratusen andra grejer du kunde gjort för mig för att jag skulle få en lättare färd mot kvinna och liv, eller?

Inget svar. Ingenting. En noskapin tablett och sen är hjärnan bortkopplad från rethostan. Måtte han ha gett mig fel jävla tabletter muttrade jag och lyckades till slut, efter bra många timmar, samla så mycket saliv att jag kunde svälja tabletten. Men inte hade gubbtjuven gett mig fel inte. Nej då, han visste vad han gav mig Doktor Gud. Han framstod som en blandning av Freud och Mengele. Och jag var hans försökskanin. Skitliv tänkte jag och reste mig upp.

Benen vek sig innan jag knappt var uppe och innan jag han tänka på avståndet till kvinna och liv låg jag där på rygg och såg Guds starka lampa. Ingenting annat än lampan. Den gjorde mig praktiskt taget blind. Jag flämtade som en maratonlöpare efter ett personbästa och ny bästa tid på en timme bättre än innan. Jag var lika däckad och lika illamående. Av ren ilska lyckades jag sträcka upp mina båda armar och ge honom mina båda långfingrar. Fuck you Gud flämtade jag och armarna slog i backen.

– Du äro en svår nöt att knäcka, du skall således befrias från din börda och resa de 467 kilometrarna till både kvinna och liv. Ta hand om dig min son.

Jag bad en bön till mig själv. Jag var min egen gud. Jag hade besegrat Mengele, Freud Guden och hans försök att få mig att be om ursäkt för min existens och handlande.

Axel min, som är i livet/ Helgat varde ditt namn/ tillkomme ditt levande/ Ske din vilja, såsom i tanke så ock i livet/ Mitt dagliga nöje, giv mig idag/ och förlåt mig för mitt tvivel/ Såsom jag förlåta dom tänkande icke äro/ Och inled mig icke i frestelse, utan fräls oss från förlust/ Ty livet är ditt och tanken och härligheten i evighet. Amen!

Plötsligt satt jag i det glada tjugotalets förstaklass tågvagn på väg mot kvinna och liv. Som en pompös Oscar Wilde med heterosexuelläggning och en nykter Marcus Birro satt jag där och drack vatten. Framför mig låg en lite nätt bok med patetiska visdomsord. ”Tålamod är en blomma som inte växer i alla trädgårdar”. Det blev det enda jag läste innan jag bad gubben på molnet att sätta lite fart på min resa. ”Elda på lite loket eller gör vad fan som helst… Bara jag kommer fram snart!”

Jag blev så jävla otålig att jag vaknade till, inte från förkylningen men från min febersömn. Satte mig upp i sängen och började dagdrömma. Inte en kilometer, på sin höjd en meter ifrån kvinna och liv var jag nu. Bella vita, bella donna. Bella.

Advertisements

Tags: , , , , , ,

One Response to ““Tålamod är en blomma som inte växer i alla trädgårdar””

  1. dynamitaxel Says:

    Magda: Du behöver inte känna någon competition med Läromästaren…han är i en egen sfär..för egen del och för min del.. Noskapin har gett mig tillbaka livet om jag ska göra reklam..men det ska jag inte så jag säger att det finns säkerligen åttio andra preparat som också är bra mot rethosta…

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: