Som Karl Marx i cricketoutfit

Av någon märklig, ytterst märklig, anledning kände jag mig som Karl Marx i cricketoutfit. Vita kläder och de där benskydden som påminner om Jarmo Myllys målvaktsskydd. Slagträt och handskarna. Jag hade allt. Till och med Marxs skägg hade jag. Bara tanken på att ha det skägget gjorde mig stolt. Tänk att kunna ha skägg, bara det. Tänk då att det som grädde på moset ser ut som Karl Marxs skägg också. Livet har varit värre.

Jag stod där och lät blickarna som passerade mig tänka både det ena och det andra. Jag kände mig proper. En rätt så fin känsla i den sinnesstämning jag befann mig i just då. Blickarna gick rakt igenom min tankeverksamhet och jag började gå tillbaka dit jag kommit ifrån.

Vad nu det var.

Med en blandning av Beach Boys och The Smiths i hela mig. God only knows och Sweet and tender hooligan. Med bestämda men lugna och avslappnade steg gick jag där. På bron. Över ån. Fram kom jag också.

Det lilla höghusets portkod var trasig, lika trasig som tjejen där inne skulle bli. Terror. Jag tog hissen upp och höll för titthålet när jag ringde på dörren. Gammal kärlek rostar aldrig.

Skägget rann av mig.

Mitt fina Marxskägg rann av mig som om jag plötsligt fått cancer. Plötsligt stod jag bara där framför den öppnade dörren som den där pojkspolingen jag en gång var. Slagträt, de vita kläderna försvann också. Svartklädd från topp till tå. Den enda färgklicken var en The Smiths- och en Slapshotpin.

– Sluta hålla på så där då! Jag blir ju skitnojig när det inte går att se vem som ringer på…, sa K.

Vips så var skägget tillbaka, alla vita kläderna lika så. Jag bara tryckte mig förbi henne. Knuffade in henne i tamburmajoren så spegeln bakom gick sönder. Vore det inte för att det var K jag besökte hade jag kunnat ta på mig spegelns olycka. Nu hoppades jag istället på olyckliga år för K. Det kunde hon med råge ta på sig.

– Amen vad fan Axel! Vad fan håller du på med egentligen? Ta av dig skorna i alla fall… Och hej förresten…

Jag gick och la mig i soffan. Sparkade av mig skorna och vinkade K till mig.

– Sätt på tevatten kvinna. Jag ska ha mitt robuste.

K tittade förstummat på mig. Hon visste inte om jag skämtade, hade fått veta något mer hon gjort mot mig eller om jag bara var otrevlig. Det var ju trots allt några år sen vi sett varandra. Hon trevade osäkert ut till det lilla köket. Jag kunde höra från soffan att vattenkokaren var satt i arbete. K var tyst, hon syntes inte heller till. Hon stod antagligen bara där och visste inte om hon skulle vara nervös eller rädd. Eller kanske både och? Jag njöt. Hennes förmodliga hjärtklappning gav mig rysningar i hela kroppen. Musiken kom tillbaka och tog över. Med stil och klass. Med stil och klass skulle jag ge igen.

K tittade försiktigt ut från köksingången och frågade försynt:

– Jag har inget robuste, har du med dig det eller går det bra med blåbärste?

Jag mumlade något obegripligt och kavlade upp ärmarna på min vita crickettröja. Hon varken vågade fråga vad jag sa eller vända om ut till köksbestyren. Hon stod bara där. Helt paralyserad.

– Älskade kära K, sa jag och skakade huvudet. Ge mig ditt pissiga blåbärste då om du inte lägger manken till att göra mig nöjd… K stirrade fortfarande ut i tomma intet. Bu! Skrek jag och vips så satt vi där med varsin kopp blåbärste. Hon vågade sitta bredvid mig i soffan. Jag sa ingenting alls. Jag bara satt där. Brydde mig inte om min kopp. Det passade inte med blåbärste. Robuste eller inget te. Det visste hon nog innerst inne också. Men hon sa ingenting om det. Jag tror inte hon vågade.

– Axel… Varför är du så lustig frågade hon tillslut modigt. Hon vågade till och med titta på mig.

– Är jag lustig? Jag? “I may not always love you, But long as there are stars above you, You never need to doubt it, I’ll make you so sure about it” sjöng jag. Ser du några stjärnor eller ska jag slå dig? Nu började K gråta. Förenat med stil och klass.

– Vad fan vill du mig egentligen? frågade hon samtidigt som tårarna rann ner för kinderna och hon kippade efter andan. Hon kände sig orättvistbehandlad. Hennes dag hade blivit förstörd och det utan att hon gjort något för att just den här dagen skulle bli piss. Med min vita rena outfit la jag armen om henne och tryckte henne mot mitt bröst. Jag kramade om henne och pussade henne i håret. Jag svarade aldrig på frågan. Satt bara där och höll om henne tills tårarna var ersatta av lugn och trygghet. Hon kom ihåg min famn. Det höll på att få mig ur kurs, men bara nästan. Hon försökte få fatt i min hand för att hålla den i sin. Som på den gamla dåliga tiden. Först slog jag bort hennes hand, men den kom vädjande tillbaka. Jag tror vi båda kände igen oss i det gamla och kände varandras trygghet där vi satt. Plötsligt ekade Karl Marxs tunga tyska stämma i hela huvudet på mig. ”Passen Sie auf! För fan Axel. Glöm inte bort dig nu. Förenat med stil och klass, det var ju till och med du som sa det…”

Jag vaknade till från det gamla och tryckte bort K från min famn. Vi höll varandra fortfarande i handen men det var bara för att förstärka vad jag skulle säga. All energi och vrede skulle inte bara överföras verbalt, hon skulle minsann få veta genom det gamla vad hon gått miste om.

– K, jag älskade dig en gång. Men det är så jävla utbytt så jag knappt kommer ihåg det. Först var jag bara ledsen. Överkörd. Sen när jag precis ställt mig upp och börjat hänga med M så ber du mig träffa dig. Varför då? Jo, för att… längre kom jag inte får K ville flika in någon ramsa om att det var det enda rätta. Att berätta om otroheten och allt det andra. Jag satte min hand hårt mot hennes mun och fortsatte. Jo, för att du fortfarande ville ha mig runt ditt patetiska lillfinger. Men det går inte längre. Jag vill inte ens knulla med dig längre. Det som fick oss att bli vi för ett tag.

K tittade på mig, som om hon ägde även min sanning. Men även med en sorgsen och skadad blick. Hon hade fått höra att jag glömt bort all bra tid i sängen. Inte ens det var intressant eller önskvärt längre. Hej då med dig betydde det.

– Men varför ska du dra upp det här nu? En jävla massa år senare? Jag har ju berättat om vad jag gjort och det gjorde jag för att jag tyckte du var värd sanningen.

Hon är för fin, K. Jag var värd sanningen. Vilken vinst, vilken fin trofé att visa upp för mig själv och säga: ”Här Axel, här har du! Det här är bara för att du är så fin på alla sätt och vis. Här har du sanningen! Grattis, fina du!”. Det var just det som fått mig att inte kunna gå vidare ordentligt. Inte nog med att hon gjort slut med mig som hon gjorde. Hon pissade, spottade, skrattade, berättade för omvärlden, hånade mig..…rakt i ansiktet.

– Du är fan också värd sanningen. Du är dum i huvudet. Jag bryr mig inte om hur lång tid det tagit och vad du har för dig nu. Jag är här för att dra ner dig till botten. Du ska fan inte komma undan den här skiten helskinnad. Det ska du har jävligt klart för dig älskade K.

Nu började hon gråta igen. Med stil och klass. Det här gick ju bra. Jag tackade Karl inne i mitt huvud, danke Herr Marx, danke. Jag drog bort min hand från hennes och ställde mig upp. Nu var hon själv. Förbannat att hon satt bekvämt i soffan bara… Jag tog hennes mobil och vräkte i väggen. K blev så jävla förbannad, men var samtidigt så rädd för min lugna approach att hon bara satt kvar, gråtandes krokodiltårar. NU var hon själv. Med en överman som bevakare över hennes sits. Nu var min cricketoutfit så vit att den lyste upp hela stadsdelen. Som om jag använt åttiotusen burkar med vanish för att uppnå det här ljuset. Och K bara grät. Av rädsla och av ånger.

– K, du behöver inte vara rädd. Mobilen var allt. Jag ska inte röra dig eller göra dig illa. Du vet att jag inte är någon sån. Det vet du.

Jag gick fram till henne och tog hennes båda händer, pussade dom och satte mig på henne och snörade på mig mina skor. K kramade om mig hårt och skrik in i tröjan på mig:

– Gå inte! Snälla gå inte… Jag vet att jag varit så jävla dum, men snälla gå inte… Lämna mig inte så här! Du har ju väckt så jävla mycket frågor och ånger i mig nu… Du kan ju inte bara gå nu.

Jag log, strök henne på kinden och sa:

– Ja du K. Välkommen till min värld. Ring mig när du tänkt igenom allt. O då menar jag allt… Det borde ta ett tag.

K började gråta än mer. Det var tydligen möjligt att göra det. Jag vände mig bara om och gick ut i trapphuset. Jag sket i att stänga dörren, den fick stå på vidgavel. Jag åkte hissen ner och gick ut i mörkret. Bilarnas lyktor berättade att det regnade. Men det gjorde det fan inte på mig. För jag såg ut som Marx i cricketoutfit och hade en sol över mig där jag gick över bron. Över ån. Jag sjöng ” I’m singing in the sun, just singing in the sun, what a glorious feelin’, I’m happy again, I’m laughing at clouds, so dark up above, the sun’s in my heart, and I’m ready for love..” samtidigt som jag slog bort alla regndroppar som kom i närheten av mig.  Som den sanna cricketspelande marxist jag var…

Advertisements

Tags: , ,

One Response to “Som Karl Marx i cricketoutfit”

  1. magza Says:

    jävligt långt text axel, men jag läste allt och fan vad bra det var!!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: