Det var en gång en jul för länge sedan, då man fortfarande kunde bli bjuden på julkalas. På den tiden var det ingen stress och att vara bjuden på julkalas, det ansågs som en självklarhet. När den här julen som sagan handlar om närmade sig blev det som vanligt ett väldigt ståhej med bakande, städande, matlagning och paketerande och ett vansinnigt snöande så husen knappt kunde ses från den upplogade vägen.

I en av Bengtfors traktorer som plogade vägarna satt Karl-Bertil Jonsson och visslade i takt med radions julsånger. Karl-Bertil Jonsson var 97 år och var frimärksamlare, men just nu satt han som sagt i en traktor och visslade och plogade snö. Så här dagarna före jul anställde Bengtfors kommun pensionärer till att arbeta hela nätterna, eftersom den ordinarie personalen slutade klockan 17.

Nu tycker ni kanske synd om Karl-Bertil Jonsson för att han fick sitta där hela nätterna och ploga snö i det vansinniga snöandet. Då ska jag tala om för er att egentligen var det inget synd om Karl-Bertil Jonsson alls. Han kom från ett välbärgat hem, hans pappa hade före sin död rustat upp Karl-Bertils hus med en riktigt fin kamin, av senaste årsproduktion. Men Karl-Bertil Jonsson tyckte i alla fall det var roligt att värma sig i en traktor, för det här tilldrog sig på den här tiden då man ibland tyckte det.

Medan Karl-Bertil Jonsson satt och plogade ner de orangea vägpinnarna tänkte han på gul tre skilling banco, världens dyraste frimärke. Gul tre skilling banco var det enda frimärket i världen som Karl-Bertil Jonsson inte hade, för det här var på den tiden då en 97-årings fritidsintresse inte nödvändigtvis behövde vara av tankspridd natur.

Klockan fyra på morgonen körde Karl-Bertil Jonsson med en lättad suck ner den sista vägpinnen och begav sig hem på den tomma landsvägen. På vägen hem såg Karl-Bertil något gult skimmer inne i skogsbrynet. Skimret var av det slag att det lyste upp hela skogen och bländade gamle Karl-Bertil så att han var tvungen att stanna till vid vägkanten. Vid den här tiden tedde det sig självklart för en 97-årig pensionär att vara särskilt nyfiken.

Han pulsade ut på åkern och kom närmare ljuset. Hade någon sett den gamle traktorplogaren hade en häpnad över hans målmedvetenhet och ork infunnit sig. För det var med bestämda steg och blick som Karl-Bertil pulsade in i skogen. Men han kom aldrig riktigt nära skenet. Han gick och han gick. Han pulsade och han pulsade. Karl-Bertil Jonsson, 97 år, hade fått en sån där tvångstanke i sitt arma huvud. Tänk om det är gul tre skilling banco som lyser, sa han högt för sig själv medan han rättade till de runda glasögonen på sin fräkniga näsa.

Nu var det så att Karl-Bertil, i sitt frenetiska sökande efter det sista frimärket, gått i flera dagar. Dag in och dag ut hade jakten på att komma ikapp det gyllene skenet pågått. Att han bjudit hem en nu orolig släkt på julkalas var som bortblåst.

En konstapel i pälsmössa, som lett sökandet efter Karl-Bertil, tryckte sönder en frusen tår i ögonvrån, stramade upp sin kroppshydda, som med tiden antagit en öltunnas form, stapplade fram till Karl-Bertil och fattade stumt hans hand. Jag skulle kunna ge dig gul tre skilling banco eller vad du nu vill om du bara följer med mig hem till Bengtfors sa han flämtande.

Det kom att bli så att Karl-Bertil Jonsson fick det gula frimärket och kommande juletid stannade han inne för att sitta och titta på sin kompletta, fina frimärkssamling. Den rödlätta, krullhåriga pensionären Karl-Bertil Jonsson hade nu allt och saknade intet.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: