2008 års Gregg mot Georgia

Jag vet inte varför, men varje gång jag är förbannad och ska skriva eller prata om det måste jag först av allt börja med att göra ett statement angående min svartvita syn på saker och ting. Det är helt absurt att det ska behövas. Att min syn ska negligeras om jag utelämnar den biten. Nu har jag indirekt gjort den där statement delen och kan gå på hur jävla hårt och skoningslöst som helst.

Axel. Rakt upp och ned. Take it or leave it. Jag hatar A. take it. Just som jag funnit mig själv, grävt ner stridsyxan, blivit trygg i den nya Axel, kommit hem för julledighet kom då en ny slägga från A. Jaha, då börjar vi om då. Eller inte riktigt. Efter två timmars umgänge i köksmiljön kommer då kommentaren ”vad är det du har på dig nu då? Gud vad ful”. Min tidigare förmyndare förstår inte det snabba kastet i konversationen och undrade vad som stod på. Jag var också rätt överraskad över påhoppet och tog av mig min keps och frågade ”det är väl inget fel på den här? Varför säger du så för? Va? Vad har du för rätt att säga så?” En utläggning om hur alla mina kepsar var fula stundade… Frågorna lämnades kvar i tomma intet. Lite förvånad, även om det inte var första eller sista gången något sånt lär sägas, lämnade jag borde mumlandes för mig själv att ”här vill jag fan i mig inte va. Jävla fittställe.” Just innan trappen vände jag mig om och ”du har väl för fan inte någon som helst rätt att säga en sån sak. Vad har jag gjort för att förtjäna det?” medan jag tog av mig den förkastade kepsen och slängde den demonstrativt mot A. Då fick min tidigare förmyndare luft från ingenstans och började gorma om att det fanns väl ändå gränser… Den lilla förtidspensionerade före detta förmyndaren, som är så jävla konflikträdd att han inte ens vågar säga ifrån när hans egen avkomma blir påhoppad, hade sagt sitt. Men var i helvete fick han plötsligt luft ifrån? Han kunde ju lika gärna ha hållit käften hela sträckan ut… Det tyckte jag verbalt också. ”Håll käften din lilla dubbelsidiga tönt.” Sen gick jag ut och gick i en timme. Random. Ingen plan. Fötterna ar mig runt. Inte fan ville jag gå till någon polare förbannad, besviken och ledsen. Inte fan ville jag gå hem till fittstället igen. Till slut gick jag förbi hos mamma och pussade på brickan med den tunga texten Heléne Müller-Swartling 1957-2001, gjorde korstecknet och gick hem till fittstället. Satte mig här vid datorn och började skriva. Dubbelsidiga tönten dök upp och gav mig ett kuvert med ett tomt brev i. Bokstäver och undertecknat A var det, men tomma ord, tomt A4-papper. Fuck you. Words of a hypocrite. Brevet ligger slängt på golvet. Jag ser det inte för det enda ljuset i rummet kommer från den här skärmen. Jag vill inte se en tom ursäkt igen. Inte ens luft är A för mig. Knappt den tidigare förmyndaren heller. Jävla töntar.

Skillnaden mot den Axel som fick skit kastad i sitt ansikte 2008 och Axel som fick det 2002, 3, 4, 5, 6 är att den nya Axel inte håller tyst tillbaka. Lik förbannat är det jag som är den dumma och omogna som smäller i dörren, kastar keps och blir upprörd. Familjefriden och lugnet på Fridtunagatan 21 blev störd. Och det var jag som störde ordningen. Axel mot Georgia. Dödsstraffet återinförs.

Det är för härligt att komma ”hem” och ”bara vara”…

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: