Prövningar på prövningar tar semester och jag sitter kvar och har lärt mig att besinna mig. Försvinner iväg i tankar värre än tystnad. Och jag sägs vara en drömmare trots jag är en sån som inte ens kan sova. Det finns regler men vi väljer att inte lyda.
På olika sätt från en och samma riskgrupp – en familj.

Tar till mig omvärlden efter en vecka med tankar på vad som hänt. Lever han? Hur lever han? Men lika stora frågetecken om frågetecknens existens. Jag gungar fortfarande mot den stora himlen från en lägenhet jag aldrig varit i.

Tankarna i huvudet som inte går att tyda. Allting är över. Över oss. Mitt sjättesinne är mer ett lid än en gåva. Tar mig upp på åtta efter en golvning presenterad i samarbete med ett bilmärke och målarfärg.

En kommentar och ett levnadstecken gör mig hel och fullständig till den grad som får mig att koka av välbehag och lycka. Levnadstecken, levande tillstånd, levnad, livstid, levnadslopp, tillvaro, existens, tillstånd, levnadssätt, leverne, verksamhet, verksamhet, företagsamhet, rörelse, fart, dynamik, rörlighet, uppståndelse får mig ändå bara känna ett ord. Saknad.

Saknar med en innebörd som bara vissa förstår. Det räcker gott för mig, som fransk senap på korv.

Saknad betyder kärlek, längtan och undran.

Du är den där horisonten som jag och Quim så många gånger drömt och längtat till. Kvinnan som man ser men ändå inte ser och vet någonting om när man är mitt uppe i den gråa vardagen. Du är min oas som jag hoppas aldrig blir en bubbla som spricker.

Du som i kärlek och du som i kärlek och vänskap. Du som i alla. Den enda som säger något är Mr Wind som pustar något i mina öron som är så obegripligt att jag till slut bara vill säga, “Compadre, speak up eller sluta förstöra min frisyr.”

Mr. Wind blir hes och ger sig av mot en halstablett och lämnar mig med en himmel som är här för att stanna.
“Well, I’m Axel nice to meet you” och en målande tanke får stanna kvar innanför pannbenet så jag kan känna igen Herr och Fru Himmel när vi språkas nästa lavenderspruta.

Och jag vill fortsätta knarka lavender rakt in i blodet för jag trivs här och nu. Jag låser upp min mobil och läser tre, fyra stycken meddelande från en doktor i Quimologi. “Hugo och ?” Jag svarar, “Julia”. Doktorn tappar talförmågan och jag ber honom plocka upp den igen och ger honom en bortglömd  titel, Gudfadern.

Gudfadern påminner om min egen filosofi och vips så är vi två. Minsta enheten är två

Men jag var där för ett tag sedan. Jag var där och fick en inbjudan om mer. Jazzen blir mitt eget soundtrack till väntan på att få springa in i horisonten igen. Väntan ger mig krupp och jag hoppas att jag ska tappa medvetandet för att kunna köras till akuten. Men det händer inte och jag får stå ut med mig själv i några dagar till.

– Axel, hur är det?
– Njaaaaaaaa, svarar jag mig själv och låter huvudet falla åt sidan likt ett av World Trade Centers torn när det rasade samman.
Jag läser sms från horisonten som är lika vackra som den de kommer ifrån.
Mina revben krackelerar av alla sprickor när både hjärta och välmående påminns om vad som väntar. Det känns som om bröstkorgen vill springa före de där 40 milen och lugna ner sig och finna lugn och ro.  Men skalet är min fångvaktare och jag får inte dansa med den jag vill.
Åtminstone inte här och nu.

Och jag blir en paradox.
Åtminstone här och nu.

Jag vill inte annat än att vara här och nu, men som vilken intellektuell som helst skulle poängtera är allt relativt. Så med ett krokigt finger pekar jag åt mig själv och säger, var både här och där…

Jorden snurrade likt en karusell, min kära vän, och rymden tedde sig som vår egen himmelsäng där vi låg och tittade upp och märkte att det inte var mycket vi förstod. Vi blev som barn på nytt igen och istället för att bli rädda för oändligheten såg vi stjärnorna du visade. Vi befann oss i ett konfettiregn. Jag hoppade och skuttade runt i bröstet på mig själv medan vi skålade igen med tankarna när vi funnit vägen hem till något nytt. Vi brann upp men levde kvar i ett konfettiregn.

Efter en tid av bara studerande av varandra tog vi fart och sprang i mörkret, mot de tända ljusens stad och rätt så snart nådde vi själva hjärtat. Det slog med dubbla slag och jag föll i dina armar. Känslan var total och vi lovade varann att vi aldrig skulle skiljas och vi trodde det var sant.

Klänningen och stjärnorna finns kvar. Jag ser Karlavagnen klart i natt igen med iskristallerna i mina ögonfransar. Jag kommer vakna söndagmorgon och se mig om efter dig, och finns du inte där blundar jag och ser dig ändå. Jag somnar om och drömmer om en annan söndag när du ligger i mina armar och sjunger ditt livs novell i elden och mot strömmen och morgonen blev kväll.

Jag flyr från mig själv och det är jag själv som är den tuffa, kalla och laglydiga gränspolisen som inte tillåter någon som helst känslomässig utsvävning utöver de lagar som nyligen vunnit laga kraft.
Lika svårt som att lära en gammal hund att sitta är det för mig att sluta fungera.

Jag går ensam på en stig bred nog för åtminstone en till, i öronen ännu en låt om kärlek som antingen håller livet ut eller som gått itu och om alla hjärtan som inte är där de borde. Jag bryr mig inte om att byta eller ta ur hörlurarna. För det är det enda som är där.
När solid var ett av mina namn blev det höst och mörk vinter och stigen var fortfarande bred nog för minst två. Men jag fotsätter att gå stigen, även om det känns som jag går mot enkelriktat, in i ett dött slut. Dead end.
Och som den hund jag är står jag egentligen bara stilla på stigen. Fastkopplad och kan varken sitta eller förmå mig att göra som jag skulle vilja göra, någonstans.

Jag skulle kunna ta av mig halsbandet, bli av med alla strypningar, stötar och ryck. Men var blir min berg och dalbana då av?
Jag tar av mig halsbandet och går runt området jag känner innan och utan sen jag var en liten knodd som hade en femväxlad cykel. Jag går runt och runt tills jag märker att jag till slut är den enda vars skoavtryck finns i den vita snön. Jag känner mig ännu mer ensam än när jag åtminstone var fastknuten med kopplet i ett träd, vid stigen bred nog för minst två stycken rätt så liktänkande.

Och vips så står jag fastfrusen i mina egna tårar som sipprat ner till skosulan och blivit ett med kylan i backen. Aint that a bitch… tänker jag och försöker förmå mig själv att vicka loss mig själv så jag kan gå tillbaka till kopplet och trädet och se på stigen som jag någon gång vill gå med någon annan, med några andra.
Så, som en skådespelardröm tar jag mig till mitt eget Hollywood mitt ute i skogen och försöker slå mig fram och lära av alla andra på tv och teaterscenen. Bara det att det är mörkt och ingen annan ger sig ut i skogen när det är kallt.
Så jag fryser fast igen och orkar inte bry mig längre.
Åtminstone på ytan.

Någonstans längre in fryser det till, så där så det sticker och gör ont och jag märker att jag inte längre är varmblodig. Känslorna som måste bort för att få komma tillbaka har gjort mig och mitt blod paralyserat. Jag känner mig som den mest osäkra killen i den mest osäkra åldern som tvingar sig till ett brev till Kamratposten för att fråga: Hej KP, jag känner mig kallblodig, ensam och osäker på hur det ska vara. Går alla igenom det här eller är det något som inte är som det stämmer med lilla jag?

Pojken som inte vågar sig ut i annat än mörker för att inte bli sedd. Det är bara det att osäkerheten stiger honom upp över öronen när han ser in i ljuset och i värmen där all gemenskap är lika välmående och fyllig som Pavarottis klang.

Kontrasten rik, fattig räcker inte till. Pojken känner sig inte riktigt hemma någonstans och vips slår det mig. Metaforen är jag.
Ensam, misslyckad och ingen eller inget att lägga kärleken i famnen på. Hur pass uttjatat det än är och hur många som använder det för att få napp på sin krok spelar ingen roll. Jag räknar dagar från och med jag-vet-inte-vad, till jag-vet-inte-vad. Men matematik har heller aldrig varit min starka sida och jag är fastfrusen i en syndaflod från ögonen igen.

Så försvann jag.

Inte för att det spelade någon större roll om det var fiskar, fåglar eller äppelträd utanför mitt ubåtsfönster, men jag ville komma åt nygamla intryck. Jag bytte bort äppelträden mot kvinnofrisyrer som dansade magdans med mjuka svallande rörelser utanför mitt runda förarfönster. Lukten av kvinna och den ofrånkomliga parfym och hårvårdsproduktdoften trängde igenom plåten in i mina sinnen. Jag kom till horisonten och såg vad som kunde bli om några år, men tittade jag ut igen var det ebb och någon horisont syntes inte till. Men det gjorde mig ingenting. Min utflykt igenom ett landskap likt mitt eget men ändå ett nytt skapade nya stigar och tarmliknande former i hjärnan på mig. En utflykt betyder inte jakt och även om orden aldrig tänktes eller sades var allt underförstått i en symbios med drömmande romantik.

Ubåten blir i takt med att mina tankar flög i väg en rymdraket och jag skjuter i höjden.  Inget lock för öronen och ingen gravitation som kunde hålla mig nere existerar.

Så försvann jag.

Bort från de fuktiga dynerna till ett landskap av planeter med siluetter av kvinnokroppar. Min navelsträng höll mig kvar runt moderskeppet när jag utforskade den nygamla kvinnokroppen och glorian kring henne och hennes mage. När jag tittade ner mot världen i vilken mitt skal någonstans bor tänkte jag, det kommer bli lite trubbel. Ett nytt hus behöver nog byggas. För vad jag än kom hem med, utan, så är mitt hjärta stort nog att det nog inte kan rymma mer där det för närvarande bor. Ett höghus byggt av trä.

Fuck time, turn this.

Livets största sanningar ligger gömda i dunkla parenteser. Det låter farligt och jag känner som om jag fått veta något i underground-miljö. Jag vet inte om det är jag som ska vara Jack Bauer, eller om det är Jack Bauer jag ska försöka hålla mig undan. Meningen sitter fast i huvudet som lappen på anslagstavlan jag inte får glömma. Den går med mig vart jag än går. Som Karl-Bertil Jonsson säger det högt för sig själv, att ta från de rika och ge till de fattiga, sitter meningen där på näthinnan.
Livets största sanningar ligger gömda i dunkla parenteser.

Livet, det du lever nu, dess största sanningar, de ligger gömda, gömda i dunkla parenteser. Jag bryter ner den, meningen, men kan inte annat än att se den som ljuset långt borta i slutet av tunneln.

Jag tänker låta den bero, för det är det den ska. Det är sådant som märks när den sätter sig som den gjorde.

Som en bok om ett krig som alla redan skrivit orkar jag inte hänga med i alla svängar och kastar mig i diket, utan att bry mig om vart fordonet fortsätter. Mörkret gör sitt och jag vet varje gång mörkret sköljer över mig precis vilka som skulle kunna lysa upp mitt ögonblick. Jag fryser aldrig.

Från människorna som känner mig allra bäst till de nya som ser mig för den jag vill vara. Med många är det sällan jobbigt att vara sig själv, med andra en ständig kamp för överlevnad.

Mina tår och tånaglar är ömma för jag slår varje höst i trötthetströskeln. Jag tar mig över den och blir mätt på samma smaklökar och deras gryta dag efter dag. Jag har svårt att skilja på saker och domsagor. På måsten och skyldigheter, inandningar och utandningar, sömn och vaket.
Ibland blir jag prisad, ibland vill jag slakta mig själv. Men med tack vare och på grund av i samma mening finns jag kvar i båda, och det jag inte lär mig kanske kan präntas in imorgon. Listan är lång och vems förlust det är vet jag inte.
Jag jobbar inte med mig själv, mig själv jobbar med jag och jag är lika förvirrad och svår som du tänker att jag är när jag sitter i min säng och skriver ner min bröstkorg.

Jag vill också kunna ses hela tiden. Åka på utflykt till berget, till fiket och äta bacon tillsammans med dig som jag gjorde när min mamma lagade mat. Du är bäst och jag ska inte skrämma bort dig.

Jag vill bli klassiker, bara det att jag inte kunnat bli det ännu. En telefonavlyssnare hade inte förstått ett ord av vad vi tyckte sa och betydde så mycket mer när vi satt där tysta i var sin del av Sverige. Värmen är alltid återkommande i allt jag ska ta i, ibland gäller det bara att påminna sig själv om det.

När jag kom gå nd  mot mig själv på d n där skogsväg n som jag cyklad  på när jag var barn sammanstrålad  jag i  n varm känsla av logik. Någonstans g nom liv t komm r jag att möta alla ni som b tytt och b tyd r något för mig. Jag tar i hand m d mig själv och omfamnar s n mig själv för att liksom b hålla värm n hos mig. Minn n svik r mig sällan och jag s r ing n logik i vad som skull  få mig att glömma människor som ni. Hur lång  ll r kort min r sa blir bryr jag mig int  om, för möt na m d  r komm r att komma när d  komm r. Så jag skickar d tta br v till alla som  n propaganda br vbomb.

Öv rskrift: Kära, älskad  vän

D t här är  tt m d lland  som du bara ska ta till dig som  n påminn ls . Snart s s vi nämlig n.
Vi s s när vi s s, int  i någon slags pr ss och dålig anda säg r jag d t. Jag säg r d t för att jag är 100% säk r på min sak. Du har b tytt myck t och jag vill vara dig nära för att försöka tacka dig för att du finns. Myck t hoppas jag är självklart, m n min kärl k till dig,  r och alla ni på  n och samma gång.
Så varj  gång jag b tonar d t  ft r  tt av alla m ntala  ll r fysiska samtal så kan du ta d t till ditt hjärta. Jag älskar dig.