Stora människor då, nu, alltid

Två långa sms senare satt jag där likt en trisslotts förtrollning rikare och tänkte “plötsligt händer det”.
Mycket drar ut på tiden.
Vissa med mer eller mindre goda utgångar.
Andra med klockan som största fiende, tätt förföljt av demonen som sinkar mig med gummiband där jag försöker hålla jämnt tempo med övriga världen.
Jag och Läromästaren sätter oss ner som vi ofta gör, men ändå så sällan och lyssnar på varandras anekdoter.
Finklädda unga män som genom sin dåtida herrklubb hyllar det gamla.
Det blir fyrverkerier, fyra ögon, bultande hjärtan, årstider och hjärtesorg som läkt. Med hjälp av ett eller några stycken stygn läkt och blivit fina gamla minnen och tankar om små detaljer, celler, händelser och frön som man likt genbanken på Svalbard vill ta med sig in i framtiden.
Komplicerade saker, människor, händelser, tankar och smärtor ses som något vacker där vi sitter framför en sprakande eld i varsin vackert skön fåtölj.
Jag vill vara en åhörare och en berättare, i tur och ordning, utan någon som helst demon som håller mig eller Läromästaren tillbaka. Ordet är fritt, känslor och tankar med.
Dåtidens kärleks-arcadia är här och nu där vi sitter.
Läromästaren berättar med ordsammansvettsningar som förblir svetsade i varandra för alltid i min hjärnbark och bröstkorg.
Jag sitter och undrar blint varför hans dåtid inte är en ända stor nutid.
För min gode vän har aldrig varit något annat än en stor underbar lysande gestalt som visat sig mer mänsklig än övriga världen.
På väg upp ur fåtöljen, hem, i säng, tänker jag på hur dåtid var nutid, hur nutid blev dåtid och fascineras över kurvorna som man alltid hitintills gått in i i alldeles för hög fart.
Likt vilken cyklist som helst i Tour de France som kraschat är nyckelbenet brutet, fördärvat och smärtan är här och nu.
Hjälmen är tangentbord, Läromästare, likasinnade och fördärvet. Smällen kommer krossa skallen men där jag går hoppas jag plötsligen på att just den ska bli den finaste då-resa som jag någonsin kommer att kunna berätta på nästa träff.

Vi åker förbi ett slott i skymning, utflykten till platsen som var då och skulle blivit ett nytt nu försvann i mörkret och vi hann inte dit. En annan gång säger vi båda och för en gångs skull så tror jag rakt igenom hela kroppen att det inte är bara ord. En annan gång. Tills dess har jag alltid den där gången att återvända till. Istället något som så ofta alltid var. God mat, en liten promenad, mys i en soffa och en lång okomplicerad jag-älskar-dig-fortfarande-i-dåtiden-och-låt-oss-båda-fortsätta-göra-det-kram innan jag sätter mig i bilen. Ett band är just nu mer än fyra mil långt. Från en säng i en liten stad vid ett stort vattendrag, till en lägenhet i en storstad. Ett band som jag ska vårda ömt. Ett band som jag ska visa upp för Läromästaren som den finaste då-tiden jag någonsin varit med om. Bandet rullas snart ihop och tänder ett ljus vid en väldigt fin plats som alltid kommer besökas med ett oändligt stöd…

Life, oh life, oh life

Min kalender är tyngre än andningen då en katt myser ner sig i halsen på en astmatisk kattallergiker. Visa kvinnor och män, mamma och pappa, morfar, farmor, säger till mig “boka inte in och planlägg ditt liv” med uppmaningen att jag bör skriva upp just det.
– Axel, din kalender ter sig bättre om den bara är själva pärmen. Men vad vet jag om kalendrar? Jag har aldrig ägt någon. Vad vet jag om livet? Jag har aldrig levt något. En försupen granne stannar mig med sin stora hand på min axel. Han tittar mig djupt vindögt i ögonen och frågar: Vad heter dina kalenderflickor? Inte fan vet jag, rycker jag på axlarna så hans hand försvinner bort från mig. Jag går och muttrar för mig själv, varför skulle jag veta det? Jag vet ingenting om kvinnor. Jag är inte från Venus.
Jag tappar aptiten samtidigt som jag ger upp och bara inser att jag sitter fast i gyttjan som sträcker sig upp till naveln på mig. Det enda jag vet är vänner, för jag brukade vara en. Men morfar har lärt mig annat. ”Man ska se efter sig själv och göra det man måste. Resten har man inte tid med.” Man lever bara en gång, som en yngre tjej sa till mig i hopp om att få mig i säng för allt vi inte hann med den där kvällen vi slog följe men inte hamnade i varandra.
Jag frågar mig själv på min axel, bryr mig inte om vilken version; den onda eller goda, som svarar:
Är det därför jag gång på gång känner av myrorna i brallan och ger mig av?

(inget svar)

Hur dum får jag vara egentligen? Trots ingenting är som det inte var förr borde jag ju sett det uppenbara. Hur dum får jag egentligen vara?
Jag gräver mig upp ur gyttjan och beger mig till Stora torget för att låta folk spotta och skrika på mig. DU ÄR JU FÖR DUM I HUVUDET DIN INBICILLA JÄVLA NOLLA! HUR FAN KAN DU INTE FÖRSTÅ NÅGOT SOM INGEN VISAT ELLER SAGT? DU ÄR JU TOTALT VÄRDELÖS.

Värde lös. Utan värde. Inget av värde.

Jag torkar av mig alla ord, loskor och blickar och oddsar femtio kronor på det idiotiska. Vinner jag köper jag en ny tung kalender. I kattskinn.

Allt är som vanligt, over and out!

Jag kan inte riktigt bestämma mig.

Som vanligt alltså.

Är jag en bitterfitta eller är jag bara en ny människa som försöker slå vakt om det gamla, på ett nytt sätt, i en gammal förpackning, med nya ögon.
Likt PO Enquist med punkter och oklanderligt kort hår på sidorna.

Plötsligt är jag inte den enda som dagdrömmer, och heller inte den enda som har mig som ett problem i den där tankevärksamhet som jag så ofta och kärt refererar till. Jag är ett problem för stort för min egen kropp att jag lyckats, ?, smitta någon med mig själv.

Blir det dubbelt fel?

Det känns fel och det räcker för mig. Det räcker och blir över.
Bitterfitta eller inte.
Människa eller ej.

Det spelar ingen roll. Jag bryr mig inte.

En karamell med chokladöverdrag med hårt inre som i en gammal mans mun smälter och spottas ut när det bara är den hårda kärnan kvar. Vem säger vad som är rätt, och fel? Samma person? Vem dömer rakt upp och ned? Please do let me know.
Svar skickas till: Förvirrad-och-trött-på-att-vara-det-så-kalla-mig-hellre-uppgiven-utan-att-vara-ledsen-över-det-så-egentligen-skulle-du-kunna-kalla-mig-solo-e-forte@loveguru.com.
Vem lämnas med den utspottade karamellen. Får den något nytt chokladöverdrag? Hur funkar det egentligen? Eller, är den förstörd för all framtid?

Klockan är över tolv. Det är inte långt hem men jag vill varken gå dit eller någon annanstans. Nästan alla av värde sover eller är upptagna av det väldigt nu-orienterade lyckoruset.
Deal with it säger bitterfittan. Så länge du inte glömmer bort dig själv stryker den nygamla mig medhårs. En blandning av allt svartvitt och vad min mamma skulle sagt är alltid den bästa kombinationen. Tydligen finns hela livet kvar.

Hade jag haft en bil hade jag tankat den. Åkt i två timmar, lyssnat på Tom Waits och känt mig förstådd. Två timmar ensam i bilen hade varit två ensamma timmar. Men två ensamma timmar är bättre än två andra timmar.

Jakten på här och nu

Alla tänkbara söktjänster, myndigheter och instanser kunde inte vaska fram numret jag bad om. Ingen eller ingenting kunde hjälpa mig. Informationssamhälle, my ass, muttrade jag högt för mig själv och min blick surnade till ordentligt. Jag ville inte ens återvända hem men gjorde det ändå. Jag ville inte vara någonstans för överallt var samhället med normer, information, skeninformation, gemensamma drömmar och tillvägagångssätt. Jag ville inte vara i något jag så gärna skulle vilja spy på och omintetgöra. Men hem kom jag.
Persienner som var nerdragna, en säng som var obäddad och ett tomt juicepacket och en halväten gurkmacka nedanför sängen.
Deprimerande rakt upp och ned var ett faktum. Känslan utan lägenhetens utstyrsel hade annars bara varit markant. Nu var den ett allt.

Jag gick efter en djup suck in i duschen och bara ställde mig under det rinnande vattnet. Tankarna for och jag lät dem göra så. När jag började bli så uppluckrad och skrynklig av vattnet att jag nästan kunde försvunnit ner i avloppet bestämde jag mig för att försvinna under täcket i hopp om att numret bara skulle finnas där.
I samma sekund som jag höjde blicken från duschens kakelgolv märkte jag att jag stått tre år i duschen med samma kläder på mig. Jag tog av mig kläderna och gjorde om samma procedur.
Tre år spelar ingen som helst roll, inte heller sex år i den här förbannelsen, tänkte jag och suckade djupt. En kallsup som kom som bonus i sucken fick mig ändå att ge upp och försvinna naken och tom in under täcket.

Tankarna gav sig, kom tillbaka, attackerade och försvann igen. Samhället gjorde sig påmint med räkningar och reklam som översvämmade hela lägenheten. När kuverten med hyrbeloppet i började hugga mig i ryggen tog jag mig upp. Jag brände upp hela lägenheten och gick ner till parkbänken jag skulle sätta mig på när allt hopp om karriär och lyckligt liv hade gått upp i rök.

En liten lampa tändes och jag knappade in alla nummer till söktjänster och myndigheter, allt i ett tänkte jag. Jag kom fram. Med sviktande röst bad jag om numret till mitt huvud.

– Önskar du att bli koppla, frågade den plastigt vänliga rösten. Valmöjligheter tänkte jag och bad henne göra det mest gynnsamma valet för hennes verksamhet. Hon kopplade mig tio gånger om.

När jag väl fick svar var jag tom och jag hade ingen aning om vad jag skulle be mitt huvud om.
Efter ett tag som kändes som en evighet, och ett sådant tag som nog fick mitt huvud på andra sidan tråden att nästan lägga på, kom jag till en stämning som hjälpte mig fram med orden.

– Hej, jo jag tänkte… Eller, jag heter Axel. Rakt upp och ned. Jag tänkte höra mig för om… Kan det vara möjligt att få… Finns det någon möjlighet för mig att möjligen kunna få…

– Kom till skott, sa en röst som både var myndig och omsorgsfull.

– Jo jag tänkte… Så kom jag av mig igen.

– Säg det som kommer dig för utan att tänka på hur du ska formulera det. Det går alltid att omformulera och fixa till i efterhand. Var inte rädd. Tid och förståelse finns alltid här. Det kändes som om jag redan var omfamnad och trygg i mitt huvuds famn.

– Det sägs att massajer dör om man sätter dem i fängelse, sa jag som om jag sett någon dokumentär om känslor, frihet och Kenya.

– Ja, det kunde jag tänka mig…

Sen var det tyst ett bra tag. Utan att jag kände mig stressad av att behöva säga något. Huvudet bara väntade och jag ville, trots försäkran om att formuleringar alltid gick att ändra om i efterhand, ändå få till det direkt för optimal förståelse.
Tydligen hörde huvudet mina tankegångar och sa återigen,
- Jag vill höra, säg bara så får vi båda ta del av det.

Tänk. Rakt upp och ned. Följ för en gångs skull en nyck.

– Jagtrorjagskullebehövadinhjälpochattdublirminvän, sa jag snabbt.

– Okej, svarade huvudet och bad om en lugn och sansad utveckling.

– Det känns som jag trots allt är i balans och att jag mer eller mindre lever i nuet. Trots det så när jag tänker på framtiden tittar jag bakåt. Jag vill inte göra det. Jag vill se här och nu när jag ser framtiden. Oro gör mig inget gott.

– Tiden läker de flesta såren, resten kan du växla mellan dig själv och mig. Stanna där du är, sa huvudet och la på luren.

Stanna där du är. Jag visste inte hur jag skulle tolka det. Skulle jag vänta på huvudet eller skulle jag vara kvar i miljön jag befann mig i. Jag väntade kvar på parkbänken tillsammans med allt och alla som var på väg någonstans i mer eller mindre stress.
Huvudet kom aldrig. Jag satt där och tappade huvudet. Det blev vinter flera gånger om men jag frös aldrig.
Jag försökte klura ut varför och det enda jag fick ihop som en logisk lösning var att jag redan innan jag ringt mitt huvud hade haft det vid min sida. Och att jag fortfarande hade det.

Som luft för den som chippar efter den, som regn för den som har ont i huvudet, blev jag rätt lugn och sansad i mitt här och nu. Ensam eller inte.

Alla tänkbara söktjänster, myndigheter och instanser kunde inte vaska fram numret jag bad om. Ingen eller ingenting kunde hjälpa mig. Informationssamhälle, my ass, muttrade jag högt för mig själv och min blick surnade till ordentligt. Jag ville inte ens återvända hem men gjorde det ändå. Jag ville inte vara någonstans för överallt var samhället med normer, information, skeninformation, gemensamma drömmar och tillvägagångssätt. Jag ville inte vara i något jag så gärna skulle vilja spy på och omintetgöra. Men hem kom jag.
Persienner som var nerdragna, en säng som var obäddad och ett tomt juicepacket och en halväten gurkmacka nedanför sängen.
Deprimerande rakt upp och ned var ett faktum. Känslan utan lägenhetens utstyrsel hade annars bara varit markant. Nu var den ett allt.

Jag gick efter en djup suck in i duschen och bara ställde mig under det rinnande vattnet. Tankarna for och jag lät dem göra så. När jag började bli så uppluckrad och skrynklig av vattnet att jag nästan kunde försvunnit ner i avloppet bestämde jag mig för att försvinna under täcket i hopp om att numret bara skulle finnas där.
I samma sekund som jag höjde blicken från duschens kakelgolv märkte jag att jag stått tre år i duschen med samma kläder på mig. Jag tog av mig kläderna och gjorde om samma procedur.
Tre år spelar ingen som helst roll, inte heller sex år i den här förbannelsen, tänkte jag och suckade djupt. En kallsup som kom som bonus i sucken fick mig ändå att ge upp och försvinna naken och tom in under täcket.

Tankarna gav sig, kom tillbaka, attackerade och försvann igen. Samhället gjorde sig påmint med räkningar och reklam som översvämmade hela lägenheten. När kuverten med hyrbeloppet i började hugga mig i ryggen tog jag mig upp. Jag brände upp hela lägenheten och gick ner till parkbänken jag skulle sätta mig på när allt hopp om karriär och lyckligt liv hade gått upp i rök.

En liten lampa tändes och jag knappade in alla nummer till söktjänster och myndigheter, allt i ett tänkte jag. Jag kom fram. Med sviktande röst bad jag om numret till mitt huvud.

– Önskar du att bli koppla, frågade den plastigt vänliga rösten. Valmöjligheter tänkte jag och bad henne göra det mest gynnsamma valet för hennes verksamhet. Hon kopplade mig tio gånger om.

När jag väl fick svar var jag tom och jag hade ingen aning om vad jag skulle be mitt huvud om.
Efter ett tag som kändes som en evighet, och ett sådant tag som nog fick mitt huvud på andra sidan tråden att nästan lägga på, kom jag till en stämning som hjälpte mig fram med orden.

– Hej, jo jag tänkte… Eller, jag heter Axel. Rakt upp och ned. Jag tänkte höra mig för om… Kan det vara möjligt att få… Finns det någon möjlighet för mig att möjligen kunna få…

– Kom till skott, sa en röst som både var myndig och omsorgsfull.

– Jo jag tänkte… Så kom jag av mig igen.

– Säg det som kommer dig för utan att tänka på hur du ska formulera det. Det går alltid att omformulera och fixa till i efterhand. Var inte rädd. Tid och förståelse finns alltid här. Det kändes som om jag redan var omfamnad och trygg i mitt huvuds famn.

– Det sägs att massajer dör om man sätter dem i fängelse, sa jag som om jag sett någon dokumentär om känslor, frihet och Kenya.

– Ja, det kunde jag tänka mig…

Sen var det tyst ett bra tag. Utan att jag kände mig stressad av att behöva säga något. Huvudet bara väntade och jag ville, trots försäkran om att formuleringar alltid gick att ändra om i efterhand, ändå få till det direkt för optimal förståelse.
Tydligen hörde huvudet mina tankegångar och sa återigen,
- Jag vill höra, säg bara så får vi båda ta del av det.

Tänk. Rakt upp och ned. Följ för en gångs skull en nyck.

– Jagtrorjagskullebehövadinhjälpochattdublirminvän, sa jag snabbt.

– Okej, svarade huvudet och bad om en lugn och sansad utveckling.

– Det känns som jag trots allt är i balans och att jag mer eller mindre lever i nuet. Trots det så när jag tänker på framtiden tittar jag bakåt. Jag vill inte göra det. Jag vill se här och nu när jag ser framtiden. Oro gör mig inget gott.

– Tiden läker de flesta såren, resten kan du växla mellan dig själv och mig. Stanna där du är, sa huvudet och la på luren.

Stanna där du är. Jag visste inte hur jag skulle tolka det. Skulle jag vänta på huvudet eller skulle jag vara kvar i miljön jag befann mig i. Jag väntade kvar på parkbänken tillsammans med allt och alla som var på väg någonstans i mer eller mindre stress.
Huvudet kom aldrig. Jag satt där och tappade huvudet. Det blev vinter flera gånger om men jag frös aldrig.
Jag försökte klura ut varför och det enda jag fick ihop som en logisk lösning var att jag redan innan jag ringt mitt huvud hade haft det vid min sida. Och att jag fortfarande hade det.

Som luft för den som chippar efter den, som regn för den som har ont i huvudet, blev jag rätt lugn och sansad i mitt här och nu. Ensam eller inte.

Teater och fiktion

Slå sig fri, stå på egna fötter, vara balanserad, fokuserad, trygg och nöjd. Hur svårt kan det vara?

Lika svårt som att försöka åka skridskor som Wayne Gretzky som 6-åring med oslipade hockeyrör från 1900-någonting i början. Tankens mästare uppe i huvudet spelar teater för att skapa sanningar som svetsaren kan svetsa fast och göra till verkliga sanningar och grogrunder för all framtid. Startblock för en darrande tanke-Bolt. Men den taktfaste hjärttrumslagaren hör inte tanksmedjan och fortsätter pumpa på med slag, ett, två, ett, två, ett, två.

Livet är ett enda långt idisslande ensamt trumsolo i ett dammigt och belamrat garage i någon Svenssonförort till en medelstor stad i ett land som är längre än vad det är brett.

Varför ens anstränga sig till att tro att teater för världen framåt? Den konstgjorda andningen är rädd för det taktfasta, och det taktfasta blir uppspelt av den förvirrade tankesmedjan som inte kommer på nya pjäser för den ensamma sjömannens överlevnad och börjar köra dubbeltramp.

Hopknölade pappersblad med inledningar till nya pjäser, lögner och viljor växer sig till berg av misslyckanden, gammal kärlek och viljor som aldrig leder till något. Av rädsla, okunskap, ovilja, obalans och olika andra skeenden. En tändsticka skulle inte räcka, inte heller en bensinmack eller ett oljeimperium. Det är papper av en oantändlig sort. Dränkta i svett, blod och sömnlösa nätter med för mycket att tänka på, eller saker som påminner om en uppsättning på teatern som verkade för bra för att vara sann.

Jag halkar runt och försöker tro att jag är Gretzky med nummer 99 på ryggen i alla fall. Med dubbeltramp i bröstet och en godtrogen tankesmedja som smider järnet när det är kallt uppe i huvudet. Som tågets kolförsörjare ökar allt inombords men skalet är som en koalabjörn som inte sovit på fyrahundraåttiosju dygn.

Men vem är jag att neka till en uppsättning av ett klassiskt drama med bra regi och skådespelare. Så trots att tankesmedjan försöker värja sig mot teaterns känslospel sitter jag där i en svart polotröja med svarta glasögonbågar, ensam i bänkraden. I mitten. Jag sitter där och bara tittar, gråter, blir berörd och känner mig lika miserabel som de påhittade figurerna som gestaltas på scenen. Varje gång föreställningen är över sitter jag kvar efter mina händer domnat bort av applåderna och känner mig tom och ensam i en värld jag inte förstår mig på. Förvirring och tomrum är större än allting annat.

Bagaget är tungt och någon att hjälpa mig med det finns inte, för det syns inte. Teater och fiktion.

Den unge och havet

Under vattnet kan bara några få av oss andas. Ett kungadöme i alla möjliga färger som breder ut sig i vågiga former. Några meter ovanför havsytan sitter en portugis på en gammal träpall köpt på auktion med en gitarr som förlorat all synlig glans, men portugisen ser bara vad han och gitarren skapar. Allt i vattnet, under ytan, vet inte om något annat än den salthalt som är ett faktum. Det är en sanning med modifikation enligt vissa. Det fanns en jättefisk, guldfisk, i Guinness rekordboks nittonhundranittiofemårs utgåva som var större än mannen som fick den på kroken. Under vattnet kan bara några få av oss andas. Ett fiskstim gillar räkor men inte kroken som räkan är penetrerad genom. I en hamn är alla ensamma och långt från den plats de lämnade. På andra sidan en horisont, lika rak som jorden är platt. I vissa fantasier kan jag gå på havsbotten och betrakta en annan värld. Ibland finns det en radio med vissel och fiol i min gamla rostiga dykarglob. Havet är oerhört kolossalt enormt för en ung man som väger ungefär sextiofem kilogram, är en meter och åttiotvå centimeter lång och inte äger speciellt stora muskler. Krampen kryper sig starkare varje gång tanken sköljer den unge mannen. Guldfisken i Guinness rekordbok tillagades nog aldrig. Någonstans på havets botten ligger en taxibil eller polisbil. Den kastades ifrån en färja mellan två grannländer av en liten pojke som ville se något försvinna för all framtid. I hans. Vissa saker påminner om havet även om de inte har något med havet att göra och de vet heller inte om att havet finns till. Gurka innehåller nittioåtta procent vatten. Det finns saltgurka också, men det är en efterkonstruktion likt en swimmingpool nersänkt i en gräsmatta innanför ett träplank. Allt det här till tonerna av portugisen och gitarren, på den gamla träpallen köpt på auktion, och under vattnet kan bara några få av oss andas. Millennium av golfströmmar och andra strykningar smeker fram nya landskap och konstverk. Vissa kommer och går, andra fjällar bort för alltid men finns någonstans kvar som ett fiskben på motvillig kurs ner i matstrupen. Rivmärken i en matstrupe är kroppens liknelse vid ett hav som inte vill frysa till is och stanna upp i en paus av livet. Det finns strömningar och sen finns det strömmingar, båda oerhört vackra på sitt eget speciella sätt och med dig vill jag alltid vara. Skärgårdar är till för oss människor och djuren som lever, villigt eller motvilligt, i symbios med oss för att vi ska kunna bli nyfikna och kunskapstörstande på vad havets miljardtals provinser håller i sina gömmor. Guldfisken skulle nog smakat för mycket dy, eftersom den var så stor. Det är orättvist och förvänt att jämföra en fisks upplevelser av havet med en människa som ser det från ovan. En våg i taget som sakta och rytmiskt sköljer upp en bit på stenstranden skapar lugn och kärlek. Sitter jag precis ovanför den stenen som kyls ner av havet och ser solen, himlen, skärgården och havet försöker jag få in allt i huvudet. Det har tagit mig flera år för att ta in sista ordentliga besöket, men nu finns det inom mig. Havet är något kärt, men likt allt som hålls kärt finns fruktan för vad som kommer att hända. Olika scenarier får hjärtat att slå snabbare under några minuter av hjärtlig panik. Tanken styr hjärtat och jag är övertygad om att det finns en tanke med havets djup. Tankar kan slå mig och jag känner mig då lika mörbultad och misshandlad som efter en kallsup med saltvatten och en liten bit av en alg. Marinbiologer rör vid en millipromille av vad människan tror sig veta och jag väljer att låta bli att försöka förstå mig på alltsammans, även om det pirrar i magen vid tanken på hur liten jag är. Hjärtat slår snabbare och det fortsätter ett tag när jag lägger märke till det eftersom jag slås av kallsupstanken att hjärtat alltid slår, oavsett om jag tänker på det eller inte. I medelhavet, där simmar fiskar, apu apu apu, apu apu, men i mitt hjärta där simmar du, apu apu, apu apu. Ibland försöker jag svälja luft för att hålla andan längre än jag egentligen kan. Havet tillhör salthalten. En ström som vet mer om sin tillvaro än någon annan vet också så. I sötvatten finns det ett slut som alla vant sig vid ska existera, en tanke på vad som finns bakom slutet behövs inte och hjärtat kan få slå i lugn och ro. Långt utanför landområde sitter en portugis på en fiskebåt som borde målas och ses efter och spelar på sin gitarr som för ögat förlorat all sin glamour. Han, gitarren och allt. Han och gitarren och ingenting. En del hav vill jag inte se. Andra uppskattar vad som finns där, som inte finns här, där jag är. Alla är rätt så små varelser till skillnad från ett hav. Någonstans, kanske någonstans långt bort kanske jag hittar något i något. I en fjärran, fjärran horisont. Under vattnet kan bara några få av oss andas. Det var egentligen bara det jag ville ha sagt. Under vattnet kan bara några få av oss andas. Havet är som en liten extra sanning som ännu inte blivit talad. För stor för att bli något exakt och för liten för att vara allt jag har inom mig. En liten pojke som kastat i en leksakstaxibil eller polisbil i ett hav från en färja mellan två granländer undrar om någon kastat i skönhetsprodukter i havet. Ännu en våg och bölja till svar. Ingenting går att tyda och mystiken är som en assistent till havet med eget skrivbord, telefon och almanacka. Kära havet, tack för att du blivit min nya bästa vän. Mitt namn är xxxx xxxxxxxxx och jag är tjugofem år gammal. Jag gillar ingefära och min favoritfärg är röd. Vissa faktum är totala sanningar men för hjärtslående för de flesta att inmundiga. Alla ska vi dö, havet är slående stort…………………… Kära dagbok, livet vågar sig med mig som en ålande magdansös utomräckhåll för den återkommande restauranggästen. Min nya flytväst håller både min kropp och mitt huvud över ytan. Om någon flanerande på havets botten skulle börja gråta av lycka eller sorg, skulle salthalten förändras, frågar en på föreläsningen om den föränderliga världen. En portugis med gitarr som för ögat förlorat all sin tilltänkta skönhet skapar annan skönhet och ler mot den frågande och fortsätter plocka med fingrarna på strängarna. Professorn på scenen, i fåtöljen, med pipan, säger: ”Om trehundraåttiosju miljarder år kommer hav inte finnas längre, ty vi människor, som inte finns kvar då, kommer att ha gjort slut på haven för att vi genom bad och annan trivial underhållning låter haven sitta kvar inom oss. Men först om trehundraåttiosju miljarder år.”. Som ett mantra, under vattnet kan bara några få av oss andas.

Säg mig…

Myself: – Säg mig, varför står jag kvar och trampar bland rötter och upptrampad jordlera?

Me: – Jadu, säg det. Varken gummistövlar eller erfarenhet av vintrampning verkar du ju ha. Unge man. Jag lyckas aldrig riktigt förstå mig på dig där du står och trampar. Vad är det du tror kommer att hända?

Myself: – Det handlar om dagdrömmar…

Me: – Drömmar ja. Det är vilt skilda ting. Drömmar och verklighet. Ut och upptäck istället. Bestig Mount Everest, ro över Atlanten, sätt dig i en sluttning i Tibet och lär dig meningen av ten thousand things, all in this breath, grasping hold of emptiness, there’s really nothing to say”! Lär dig gå på nytt käre vän.

Myself: – Jag veeeeet… Glöm aldrig bort att gå. Ena benet framför det andra och repetera. Om och om igen.

Me: – För du, se på hur du står där och trampar nu. Du gör ju nästan rätt. Du drar upp benen i tur och ordning. Det är ju bara att…

Myself: – …Bara och bara…

Me: – Lyssna, jag försöker hjälpa dig gode du. Du gör ju rätt. Försök bara göra lite mer rätt så är du ju på väg igen. Okej?

Myself: – Okej

Me: – Du drar ju upp benen, titta.. när benet är vid den högsta punkten sparka fram det då och sätt ner. Sen gör du precis likadant igen, fast med det andra. Om och om igen.

Myself: – Men allt jag stått och geggat upp här då?

Me: – Om inte det blir nytt gräs och nya blommor här så har du ju utsikten och minnet av hur allt annat såg ut, doftade och kändes kvar. Inom dig. Här, i bröstet…

Myself: – Jag tycker det är otäckt att inte behöva tänka på hur man låter benen gå och gå utan att egentligen tänka på det.

Me: – Fast nu ska du ju faktiskt tänka på det, för att först av allt börja gå överhuvudtaget.

Myself: – Ja, jo, det är ju sant..men kan jag inte få stampa lite till? Det kanske händer något ändå. Om jag bara får till lite mer gegga, eller kommer lite djupare ner här på stället…

Me: – Fast hur ska du då kunna bestiga Mount Everest, ro över Atlanten och upptäcka världen med dina egna fötter och ben?

Myself: – Men syregasen då? Hjälpmotor och GPS ifall jag tröttnar eller ror åt fel håll…?

Me: – Syrgasen är slut snälla vän. Hjälpmotorn och GPS: en är i benen, jag lovar.

Myself: – Nja, jag vet inte jag..jag är inte säker på om jag kan, orkar. Jag tror nästan jag bestämt mig för att stå kvar här och trampa gegga upp till midjan.

Me: – Men varför?

Myself: – På grund av mina dagdrömmar. Ska man inte följa sina drömmar kanske?

Me: – Absolut ska man det, absolut, absolut.

Myself: – Ja, men nu blir jag förvirrad… Och se nu! Darr på rösten och vips så ser jag dig inte ordentligt för vattniga ögon. Fan… Jag förstår verkligen ingenting.

Me: – Vill du ha en kram?

Myself: – Ja, tack.

Swartlings första symfoni, Folie à deaux.

Dirigenten knackar taktpinnen i notstället och sorlet inne i salen försvinner lika snabbt som livet kan passera framför en ledsen själ.

Jag knakar tårna, sen fingrarna. Går mot dörren där hon redan står och väntar otåligt på att komma iväg. Stadens stora konstmuseum har kommit över en samling målningar av Van Gogh. Han som skar av sig örat för kärleken.

En harkling, en hostning och ett tappat program för kvällen. Annars är det tystnad som råder och alla sitter och väntar. De äldre, vana, blundar och väntar på att få försvinna för en kort stund. – Lite terapi innan jag ska lämna ovansidan av jorden, förklarar en gammal man lågröstat för sitt barnbarn när han blundar och slappnar av med ett försiktigt, nästan oanträffbart leende.

Vi har båda klätt upp oss för att hedra allt och alla. Hon har på sig sin nya jacka och sina nya fina skor. Det riktigt strålar om henne. Mer än vad solen värmer känner jag värme och glädje att få gå bredvid henne. På väg in i ett minne för livet, för oss båda tar jag hennes hand i min.

Stråkarna börjar försiktigt och mjukt spela de första försiktiga och mjuka tonerna. Barnbarnet försvinner han också. Alla utom jag försvinner bort. Jag är redan borta. Jag vet varenda ton och kan det en och halvtimme långa stycket utantill och kan ta vid där själen, minnena och humöret sist avstannade.

Som fötter blir mjuka av sanden på en sandstrand blir hålla handen i allt detta balsam för själen. Fåglarna syns inte till men deras sång ger vårdagen en helt annan helhet och vi strosar ner mot museet. Minnet för livet har redan börjat.

Minnen och intryck i en utsåld sal briserar och flyger ut i den bekvämt kalla luften. Öronen är allt som håller det parallella livet vid liv. Reminiscenser i huvudet på åhörarna öppnar ögonen på en efter en bland åhörarna. Med kvällens program fick de alla ett svart anteckningsblock och en penna.

Jag hade alltid undrat om han förlorat ett av sina sinnen med örat som försvann till sin käresta. Eller om det bara blev en annan förståelse och influens. Min älskade började springa ikapp i tankebanorna och helheten blev liksom än mer hel på väg till det nu också det lite mystiska.

Sakta, sakta byggs symfonin upp. Dirigentens taktpinne målar mjuka båglinjer i luften och tonerna som efterföljer hans linjer bäddar in allt i balsam för själen.

Vi bestämmer oss för att inte komma på något definitivt svar till Van Goghs upplevelser och sinnen, utan bara olika alternativ. Men jag går ändå i en parallell tanke om att skära av mig ena örat till min käresta.

Fagotter och stråkar, tuba och cello. Allt rymmer upp allt, och allt är det enda som existerar. Andningen behövs inte. Hjärtat får ny kraft och kärlek.

Jag håller tanken för mig själv och låter den nog förbli en tanke, tänker jag. Jag vill inte störa sinnesstämningen och det skapande minnet men något så drastiskt och kärlekskrankt. Vi pussas och blir än mer verkliga på något märkligt folie à deaux sätt.

Pennan glöder och hela salens säten lyser upp i ett varmt mörkgult, orangesken. Minnen förevigas och delas. Där och då tillåts vara här och nu, även nu. Kärlekar, intryck och dåtid tas hand om. Helheten blir liksom än mer hel.

De vita salarna på museet uppfattas av mig som varma mörkröda fodrade rum och på väggarna lyser och växer Van Goghs verk ut mot oss. Jag blir som ett barn med ångest för första gången. På julafton. Var ska jag börja, vill jag skrika och hade det inte varit för hennes armkrok och programblad hade jag varit tvungen att lägga mig ner på golvet i fosterställning. Men det behövs inte. Hon leder mig till tavla ett. ”Kråkor över vetefält” försvinner vi båda in i. Någon röst som vi inte vet var den kommer ifrån läser ur programbladet var och när mästerverket gjordes.

En ensam violinist smeker alla minnen och intryck, gamla som nya, och går tillslut upp i så höga toner att om någon oberörd hade suttit i publiken hade inte tonen hörts. Men alla hör den och den mynnar ut i tystnad. Det är tyst för eftertanke och sen hjälps alla violinisterna åt, likt Tomaso Giovanni Albinonis Adagio In Sol Minore, att i en gemensam strävan skapa nya helheter och ny energi till blocket och pennan. Allt måste få minnas och finnas kvar åsyftar tonerna när de stryker de fiolerna.

Om vi inte är inne i ”Kråkor över vetefält” så är vi i alla fall förtrollade och står båda fast cementerade framför det och bara tittar. Utan att blinka står vi bara där och vet inte riktigt om vi är där ensamma, tillsammans som i ett, eller där båda två som i var för sig. Jag lyckas slita blicken från mästerverket och möts av hennes blick som redan förvirrat och osäkert ser på mig. Ingen av oss säger något.

Vi går vidare till nästa intryck, men vet inte om vi har kunnat lägga det första åt sidan. Total förvirring råder.

På trettonde raden sitter en äldre välmående man och gurglar fradga medan han kämpar för att antingen få tillbaka andan eller att fortsatt hålla den. Han vrider och vänder på sig. Lyfter upp sin tunga bringa ur sätet och håller händerna krampaktigt i armstöden i hopp om att bli av med känslan han tryckt undan så länge. Till slut briserar allt ut i ett skrik som blir ett med alla andra ljudupplevelser. En efter en följer. Tårfloden från ögonvrån har fullkomligt dränkt alla ögonfransar som buntar ihop sig. Kören med alla olika tänkbara stämmor sjunger ut all kärlek och smärta. På gamla latin, för att ge mer helhet åt helheten, förklaras vad som hände då och varför då inte ständigt är nu. Alla. I en och samma stämma. Fiolerna byggs återigen på av alla andra instrument och musiker på den stora scenen. Musikerna blundar med allt utom ögonen och försvinner dels in i notpappren men också in i allt som berättas. Syret har tagit slut för länge sen. Det får inte plats och det har motats ut av minnen, stråkar, helheter, noter, hjärtslag och själar. Tårarna som blivit en sjö på parkettgolvet är fyllt av oljefärg. Det tappade programbladets framsida är utflutet över hela golvet. Vincent Van Goghs ”Kråkor över vetefält” som garnerade framsidan på bladet till Swartlings första symfoni, Folie à deaux är nu ett med alla vrister, grunder och orsaker.

Larmet tjuter ut över hela staden och bryter för alla oinvigda sinnesstämningen för vårdagen med fågelsång utan synbara fåglar. ”Kråkor över vetefält” är uppslukad av oss och inte längre i vad jag begrep som ett mörkrött rum. Vi springer hand i hand och min stora kärlek har skapelsen och intrycken under andra armen. Snart hörs sirener och däckskrik men för oss finns det inte. Vi springer inte ifrån något annat än det vi vill förfina. Vi springer och tittar på varandra. Ler och försöker ge oss in i det hon har på insidan av armen…

Sinnesförvirrande trötthet och längtan till en strand

… Bland de ogynnsamma konsekvenser som ett övermått av arbetsrelaterad stress kan leda till är den psykiska ohälsan ett växande problem, såväl i Sverige som internationellt. Den dramatiska ökningen av långtidssjukskrivningar som skett i Sverige sedan 1997 beror till stor del på att den psykiska ohälsan ökat. Speciellt tycks detta gälla yrken som innebär mycket kontakt med och ansvar för andra människor (hälso- och sjukvård, skola, omsorg, kyrkans personal, mellanchefer i privat företagsamhet). Kliniska studier av patienter som är långtidssjukskrivna för psykisk ohälsa talar för att tillståndet mycket ofta är relaterat till arbetet. Och nu till vädret med P-O Enquist och Barbro Lindgren.

Jag sitter inlindad i en handduk i en fåtölj med någon kall dricka i handen. När jag vaknar upp för en liten kort sekund märker jag att jag är dyngsur. Varför har jag handduken kring min midja? Vill jag inte sitta direkt i fåtöljen, vill jag skyla det privataste området? Är jag på riktigt? Får får får?

Sen försvinner jag igen.

… Det var allt från Rapport nitton trettio…

Zapp.

… Men nu en amerikansk skitserie som var mer lättjefullt att köpa in än att tänka till själva. Programmet presenteras i samarbete med: Lika dålig husfärg som all annan, en söktjänst som slagit undan benen på det gamla hederliga leta upp i pappersutgåva och en bantningskur som alla bör gå på för att alla är feta och fula.

Zapp.

Cavendish är ful nog att vinna ännu en etapp, och det på självaste nationaldagen här i Frankrike. Mycket ogästvänligt, kan komma att kosta honom den gröna tröjan.

Zapp.

Vem fan är det som zappar så mycket att jag inte kan hitta ut från vad jag nu sitter i? Frågan ställs ut i den absoluta tomheten. Mörker som ljus ger inget annat än tomheten och intet. Plötsligt en öronbedövande ringsignal som ger mig tinnitus som kämpar för att överrösta den andra ringsignalen. 1-1 slutar matchen och en röst, ytterst lik min egen svarar:

– Ja?

– Tja, vad gör du? Läget?

Min röstkompanjon uteblir för resten av samtalet. Några tappra försök till respons slutar i en, för stunden, förståelse för tystnad. Allt blir ljust eller mörkt och tomt igen. Huvudet gör sig påmind om sin existens genom att väga hundratals kilogram. Kilopriset varierar från stund till stund. Allt från gratis till ovärderligt. Bakom köttdisken står alla mina nära och kära och bestämmer priset tillsammans med smärtan och andefattigdomen.

Varning! Kommande stycke kanhända uppfattas stötande och provokativt. Känsliga läsare och själar ombeds lämna för valfri reklamkanal eller alldaglig blogg om meningslösheter som alla tycks lägga vikt vid. Slut på meddelandet.

Min själ blir penetrerad och våldtagen av menings- och livsmotståndare. Bakbunden, försvarslös och utmattad känner jag andra, flera stycken, hindra mig från att själv göra som jag vill. Stönande och pustande, svettstank och fula dialekter. Nonsens och därtill än mer odör och irritation. Som könssjukdomar och någon slags oupplyst fascism knullar de skiten ur mig och min själ. Och jag kan inte annat än att försöka gå in i min egen själ och bända upp kedjor och rep och fly någonstans in eller ut ur tystnad, tomhet, ljus och mörker. Jag hålls fången och tillslut känner jag mig apatisk, i dvala. Inte i någon form av trans eller självbemästrad meditation. Jag hålls fast och bottnas av lemmar och tillhyggen. Det blöder och varar. Men ingenting kan stoppa terrorn. Hårda stötar utan någon som helst nåd. Det finns ingen nåd.

Zapp.

Dvalan blir levande och läker såren för en späd sekund. Alla läkemedel med smärtlindring och bortkollring fungerar i symbios. En späd sekund är som ett himmelrike för en troende. Som ren luft för en astmatiker och som vatten för den uttorkade.

Sekunden, späda och försynta hjälten kommer med ett besked. På kuvertet som överlämnas till en förvirrad och omtöcknad Axel rakt upp och ned står det. Varken en olycka eller lycka kommer sällan ensam. Jag vågar med skakiga händer öppna kuvertet efter en viss tvekan. Det som får mig att besluta mig för att inte lägga det på hög tillsammans med räkningar och andra måsten är den dyrbara sekunden, hjälten ska inte behöva bli besviken ännu en gång. Jag har gjort ont nog. För nu vill jag sköta mig än mer, och för alltid bli min egen utan någon hjälte eller hjältinna. Kuvertet öppnas och med maskinskriven text formas ett budskap. Du ska följa din dröm men skiljas från de du gillar, står det.

Förbistring tar slut på den späda sekunden.

Zapp.

Tillbaka i våldtäkten, men med nya våldsutövare. Jag vill inte, skriker jag och fortsätter, jag vill inte bli av eller utsätta mig själv för att kanske gå miste om någon! Jag skriker allt vad jag kan utan att använda magmusklerna allt för mycket. De ömmar och får nya slag för varje kraftansträngning jag genomför som ett statement eller flyktförsök.

Zapp.

Alla ruskar på huvudet och förstår inte tårarna på min kind. Axelryckningar och händerna i fickan. En sten sparkas slarvigt till och en röst på väg bort säger i dalande styrka:

– Det är ju alla dina egna val. Men hey, grabben, det är ju egentligen inte mer än att verkligen göra allt för att inte gå miste om det du vill ha kvar! Han vänder sig om och ger mig en blink med ögat. Ingen flört, bara en välmenande, uppskattande dunk i ryggen och en klapp på kinden. Det är Jan Trolin. Och tre stycken blir en helhet. När den varma totala känslan lagt sig för att vila tänker jag igen på vad Jan har sagt.

– Det är ju alla dina egna val. Men hey, grabben, det är ju egentligen inte mer än att verkligen göra allt för att inte gå miste om det du vill ha kvar!

Första meningen gör ingen skillnad. Den andra öppnar landskap och nya jaktmarker med vallmo och alléer uppenbarar sig. Fågelkvitter men ingen fågel i syn. Värme i en perfekt samexistens med vatten, landsvägar och älskvärda vänner och familj.

Jag plockar en vallmoblomma i den nya världen och den blir en bukett i min hand. Varje älskvärd jag går ifatt längs med landsvägen och stigen ner mot vattnet får en blomma och en kram. Det, tillsammans med orden:

– Jag älskar dig och tänker fortsätta göra det. Du är underbar. Glöm aldrig det.

Sen går vi ner till en lugn och stilla badplats i slutet av dagen och förlänger slutet till evigheten säger ifrån.

Bite the bullit som man sa i gamla vilda västern

– Vad fin din teckning är, sa jag till ettåringen som fnös och svarade,

– Det tycker du ju inte, sluta låtsas.

– Vaddå ”det tycker du ju inte? Vaddå sluta låtsas? Vad snackar du om? Låt mig tycka och stå för vad fan jag vill! Jag började koka inombords och Axel rakt upp och neds kokpunkt är låg då det alltid är något som ligger och puttrar. Antingen tankar eller humör. Eller kanske vanligast av allt, en mix av bägge delarna. Men det röda skenet och min skakande företeelse rörde inte ettåringen what so ever. Nej då, han bara satt där, drägglade och ignorerade mig på perfekt balansgång för att inte bli allt för nonchalant eller rent utav dryg. Han satt där och drägglade och ritade en ny teckning med en ny arg gestalt på pappret. Den svarta och röda vattenfärgen gjorde mig både skral och skraj och vips så skakade jag av andra anledningar.

– Jaja, förlåt då, sa han, det sa han alltid så fort han skulle kommentera eller svara på någonting som rörde honom på ett eller annat sätt.

– Jag menar bara att det är så jävla mycket skrymteri och bigotteri av allt och alla så varför skulle det helt plötsligt inte vara det från ditt håll?

– Touché! Du, en sak bara. Axel RAKT UPP OCH NED, säger det dig något måhända?

– Jaja, förlåt då, sa han dräglandes och han hade fortfarande inte skänkt mig en enda tillstymmelse till blick, det säger mig rätt mycket faktiskt. En ordlek, ett vackert försök till någon slags konklusion, ska jag fortsätta?

– Ja, please be my guest and do so!

– Jaja, förlåt då, jag tanker att Axel rakt upp och ned är ett försök till att verka mer än andra, ett sätt att få och ta plats, egocentriskt, back och fram, kluven, intressant, intetsägande…

Jag visste inte om jag skulle avbryta honom och säga tack, tack det behövs inte mer analys och smutskastning eller om jag skulle låta honom hållas och ta ut det på ”han-är-mycket-yngre-kontot”. Och det blev något mellanting, en harkling och ordsnubbling.  Ett söfhsådoihsd…pfff…

Nu tittade han på mig, slutade måla och satt som förstenad med ett litet överlägset leende och en blick som inte bara kunde döda utan också göra det med förakt och fördummande. Som stålmannens lasersyn såg ettåringen ner mig och jag var nersågad till tusen.

Jag hade slutat skaka och var iskall, svettades och kände mig själv som en iskub som legat i en frostig frys i allt för många år. Jag visste inte vad jag skulle ta in och bearbeta i huvudet mitt. Alla analytiska formuleringar eller teckningarna. Jag exploderade och blev två. Isbitar. Som en mask fortsatte jag att fungera men mitt ”jag” hade svårt att välja vilken del den skulle ansluta sig till. Som en förvirrad harpalt inspärrad i en lekpark av två busiga små barn sprang jaget runt och jagade sin egen svans för att den ville förtränga vad som egentligen stod överst på dagordningen.

Som en blixt från klarblå himmel, eller något annat märkligt och oförklarligt fenomen, fick jaget en idé att slå tärning om vad som skulle bli dess öde. Men istället för klarhet blev det än mer otydligheter. Sex alternativ istället för ett rätt. Och ettåring log och skrattade barnsligt med armarna dunkandes upp och ner i luften, som om han trodde att han vilken sekund som helst skulle flyga iväg, och sa med skratten precis bakom hörnet;

– Bite the bullit som man sa i gamla vilda västern.

Jag visste inte vad han menade riktigt, men jag satte mig på min plats. Ritade lite innan jag gav upp av en rad olika anledningar. Jag var tom av inspiration och ritade ingenting alls. En bedrift isig men ändå inte tillräckligt. Jag var tankspridd och kunde inte fösa ihop alla tankar och frågetecken. Så ställde mig upp och började gå mot dörren. I dörren vände jag mig om, såg olyckligt och tomt på ettåringen och sa,

– Fan ettåringen, sluta upp med det här. Annars lovar jag dig, din jävla snorvalp, att jag ska låta bli att byta blöja på dig och inte smörja in din stjärt så att du får blöjeksem.

Sen gick jag och satte mig ute, trots att det både haglade spik och skruv från allt och inget.